fredag 30 juli 2010
Radiohead - No Surprises with lyrics
Delar med mig av denna låten i brist på tid att sitta ner och skriva nya inlägg. Visst texten är ganska deprimerande och det är det sista jag är. Gillar låten hur som helst!
Kram på er!
tisdag 13 juli 2010
Uppdatering- mitt liv just nu
Jag har varit dålig på att uppdatera denna sidan med nya inlägg på sistone men jag har haft fullt upp hela dagarna och har knappt ens haft tid att sitta vid datorn och titta in på de bloggar jag följer och de sidor jag brukar besöka. Ska försöka bli bättre på att uppdatera här.
Mitt liv är fortfarande fyllt med kärlek och jag blir bara mer och mer kär för varje dag som går och det bästa är att han känner likadant. I helgen blev han presenterad för min familj och han fick godkänt med stort plus. Fick ett sms av mina föräldrar att de tyckt att han var jättetrevlig och att de var såååå glada för min skull. Känns skönt.
Jag har varit fri från mina antidepressiva som jag slutade med i april månad. Tabletterna tog slut och jag bestämde mig för att försöka utan. Var rädd för att jag skulle trilla tillbaka i depression igen men jag har inte saknat dem en enda dag så nu är jag medicinfri om man inte räknar med mina epilepsi tabletter som jag förmodligen kommer att behöva resten av mitt liv. Hoppas att jag någon gång blir fri från dessa också men den sannolikheten är tyvärr inte så stor. Men det känns iallafall otroligt befriande att äntligen vara fri från de och mina lugnande. Kanske var det som min läkare på beroendemottagningen sa att jag var deprimerad och mådde dåligt på grund av mitt trauma och krisen jag hamnat i och inte även för "som jag trodde" att jag även hade en benägenhet att lätt falla in i depressioner. Hur som helt känner jag mig starkare än på mycket länge och jag är imponerad över att jag klarat av att gå igenom denna period och ändå varit så stark som jag varit. Visst har jag svackor där ångesten kommer över en, som häromdagen (se föregående inlägg) men de kommer alltmer sällan.
Terapin har som sagt även den gått mot sitt slut. Vi har inte haft det sista mötet än och de tre sista träffarna blev inställda då vår terapeut blev sjukskriven. Det som var så skönt var att jag inte kände något behov av de sista träffarna. Jag tyckte snarare att det var skönt att slippa dem men jag vill ändå ha ett avslut och det ska vi ha i slutet av augusti månad.
Det jag saknar mycket är två vänner som jag mist under tiden som jag mådde psykiskt dåligt. Den ena vännen har jag kvar. Det är inte så att hon sagt upp kontakten med mig men vi har inte träffats och knappt haft någon kontakt på nästan ett år. Hon orkade inte med att ha kontakt när jag mådde dåligt och tyckte att mitt mående påverkade henne negativt och kom fram till det då hon kände sig olustig när vi skulle träffas och jag förstår henne faktiskt. Jag tror inte att det berodde på att hon inte brydde sig men ibland kan det vara jobbigt att umgås med någon som mår dåligt eftersom det är så lätt att man drar ner varandra i en negativ spiral. Jag var så inbunden i mina egna problem att jag glömde bort att intressera mig för andras liv och glömde av att stanna upp och fråga hur mina vänner mådde och vad de hade för sig. Det var en av anledningarna till att jag skärmade av mig i mer än ett halvår och mest valde att hålla mig för mig själv. I veckan ska vi dock ev träffas igen och jag är så glad så och jag hoppas verkligen att vi kan hitta tillbaka till varandra igen.
Den andra vänskapen har jag redan skrivit om innan, han som var mitt stora stöd under denna tiden. Honom kommer jag vara djupt tacksam mot i hela mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma hans stöd och den vänskap som betydde så oerhört mycket för mig. Tyvärr tror jag aldrig att jag kommer att få tillbaka hans vänskap i mitt liv men jag önskar att det inte var så. Jag har förlåtit honom för hur han agerade när jag träffade min nya kärlek och kan på ett sätt förstå varför han inte orkade med att fortsätta den just då. Om du läser detta så vill jag säga att jag hoppas att du har det bra och att du mår bättre- Jag saknar våra samtal och kaffestunder i mitt kök och jag tror min katt saknar dig minst lika mycket.
Just nu har jag semester. Äntligen! Som jag längtat och som jag sett framemot den. På semestern ska jag mest ta det lugnt. Det kommer att bli lite spontana små utflykter och besök lite här och var där jag ska hälsa på några gamla vänner.Jag hoppas att jag får tid att måla lite mer, har längtat efter det men har inte riktigt haft ro i kroppen för att sätta mig ner. En musikfestival ska jag ev också hinna med. Hoppas ni får en riktigt skön sommar. Nu ska jag äta en sen frukost och sen ska jag njuta av att bara vara och att inte ha några måsten som väntar runt hörnet.
Mitt liv är fortfarande fyllt med kärlek och jag blir bara mer och mer kär för varje dag som går och det bästa är att han känner likadant. I helgen blev han presenterad för min familj och han fick godkänt med stort plus. Fick ett sms av mina föräldrar att de tyckt att han var jättetrevlig och att de var såååå glada för min skull. Känns skönt.
Jag har varit fri från mina antidepressiva som jag slutade med i april månad. Tabletterna tog slut och jag bestämde mig för att försöka utan. Var rädd för att jag skulle trilla tillbaka i depression igen men jag har inte saknat dem en enda dag så nu är jag medicinfri om man inte räknar med mina epilepsi tabletter som jag förmodligen kommer att behöva resten av mitt liv. Hoppas att jag någon gång blir fri från dessa också men den sannolikheten är tyvärr inte så stor. Men det känns iallafall otroligt befriande att äntligen vara fri från de och mina lugnande. Kanske var det som min läkare på beroendemottagningen sa att jag var deprimerad och mådde dåligt på grund av mitt trauma och krisen jag hamnat i och inte även för "som jag trodde" att jag även hade en benägenhet att lätt falla in i depressioner. Hur som helt känner jag mig starkare än på mycket länge och jag är imponerad över att jag klarat av att gå igenom denna period och ändå varit så stark som jag varit. Visst har jag svackor där ångesten kommer över en, som häromdagen (se föregående inlägg) men de kommer alltmer sällan.
Terapin har som sagt även den gått mot sitt slut. Vi har inte haft det sista mötet än och de tre sista träffarna blev inställda då vår terapeut blev sjukskriven. Det som var så skönt var att jag inte kände något behov av de sista träffarna. Jag tyckte snarare att det var skönt att slippa dem men jag vill ändå ha ett avslut och det ska vi ha i slutet av augusti månad.
Det jag saknar mycket är två vänner som jag mist under tiden som jag mådde psykiskt dåligt. Den ena vännen har jag kvar. Det är inte så att hon sagt upp kontakten med mig men vi har inte träffats och knappt haft någon kontakt på nästan ett år. Hon orkade inte med att ha kontakt när jag mådde dåligt och tyckte att mitt mående påverkade henne negativt och kom fram till det då hon kände sig olustig när vi skulle träffas och jag förstår henne faktiskt. Jag tror inte att det berodde på att hon inte brydde sig men ibland kan det vara jobbigt att umgås med någon som mår dåligt eftersom det är så lätt att man drar ner varandra i en negativ spiral. Jag var så inbunden i mina egna problem att jag glömde bort att intressera mig för andras liv och glömde av att stanna upp och fråga hur mina vänner mådde och vad de hade för sig. Det var en av anledningarna till att jag skärmade av mig i mer än ett halvår och mest valde att hålla mig för mig själv. I veckan ska vi dock ev träffas igen och jag är så glad så och jag hoppas verkligen att vi kan hitta tillbaka till varandra igen.
Den andra vänskapen har jag redan skrivit om innan, han som var mitt stora stöd under denna tiden. Honom kommer jag vara djupt tacksam mot i hela mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma hans stöd och den vänskap som betydde så oerhört mycket för mig. Tyvärr tror jag aldrig att jag kommer att få tillbaka hans vänskap i mitt liv men jag önskar att det inte var så. Jag har förlåtit honom för hur han agerade när jag träffade min nya kärlek och kan på ett sätt förstå varför han inte orkade med att fortsätta den just då. Om du läser detta så vill jag säga att jag hoppas att du har det bra och att du mår bättre- Jag saknar våra samtal och kaffestunder i mitt kök och jag tror min katt saknar dig minst lika mycket.
Just nu har jag semester. Äntligen! Som jag längtat och som jag sett framemot den. På semestern ska jag mest ta det lugnt. Det kommer att bli lite spontana små utflykter och besök lite här och var där jag ska hälsa på några gamla vänner.Jag hoppas att jag får tid att måla lite mer, har längtat efter det men har inte riktigt haft ro i kroppen för att sätta mig ner. En musikfestival ska jag ev också hinna med. Hoppas ni får en riktigt skön sommar. Nu ska jag äta en sen frukost och sen ska jag njuta av att bara vara och att inte ha några måsten som väntar runt hörnet.
måndag 12 juli 2010
När ångesten helt plötsligt och oväntat väller över en...
Igår satt jag och kollade på tv, ett program om kändisar som går på rehab för sitt drogmissbruk. Plötsligt frågar en psykolog en av kvinnorna om hon varit med om någon form av trauma som barn, och det kommer fram att hon blivit sexuellt utnyttjad av sin far....plötsligt från ingenstans bara väller ångesten över mig. Jag blir kallsvettig, hjärtat börjar slå fortare och jag får panik. Jag skämdes så eftersom jag inte var själv, bytte kanal direkt men personen tyckte att programmet var intressant och ville fortsätta titta. Jag slog över igen men gick direkt från tv.n för jag klarade inte av att sitta där och titta mer. Konstig stämning uppstod och obehagskänslorna kröp i kroppen resten av kvällen.
Det är så svårt för andra att förstå hur jag kan sammankoppla detta med det jag själv varit med om och hur ska de förstå? Det kan jag inte begära. Det går ju inte att förstå för någon som inte varit utsatt, svårt och obegripligt att någon kan göra så mot sin egen syster. Även jag har svårt att ta in det tidvis och tvivlar och försöker intala mig själv att jag måste hittat på allt för att det känns så overkligt alltihop men som sagt minnena talar sitt språk både fysiskt och psykiskt.
Rädslan för folks uppfattning spökar än vissa dagar fast jag försöker skaka av mig det. Så rädd för att folk ska se mig som en person med problem och att de ska se mig utifrån hur jag varit de senaste två åren, i kaos och fullständigt uppriven i själen. Jag är ju inte där längre..jag har kommit så mycket längre än så och har återfått kontrollen igen över mitt liv och hanterar motgångar på en sunt och icke-destruktivt sätt.
Önskar så att jag inte reagerade så här och jag blev väldigt förvånad över mina känslor, jag trodde att jag hade förlikat mig med mina minnen och mina hemska upplevelser : (....
Tiden läker alla sår? Gör den verkligen det?
Det är så svårt för andra att förstå hur jag kan sammankoppla detta med det jag själv varit med om och hur ska de förstå? Det kan jag inte begära. Det går ju inte att förstå för någon som inte varit utsatt, svårt och obegripligt att någon kan göra så mot sin egen syster. Även jag har svårt att ta in det tidvis och tvivlar och försöker intala mig själv att jag måste hittat på allt för att det känns så overkligt alltihop men som sagt minnena talar sitt språk både fysiskt och psykiskt.
Rädslan för folks uppfattning spökar än vissa dagar fast jag försöker skaka av mig det. Så rädd för att folk ska se mig som en person med problem och att de ska se mig utifrån hur jag varit de senaste två åren, i kaos och fullständigt uppriven i själen. Jag är ju inte där längre..jag har kommit så mycket längre än så och har återfått kontrollen igen över mitt liv och hanterar motgångar på en sunt och icke-destruktivt sätt.
Önskar så att jag inte reagerade så här och jag blev väldigt förvånad över mina känslor, jag trodde att jag hade förlikat mig med mina minnen och mina hemska upplevelser : (....
Tiden läker alla sår? Gör den verkligen det?
fredag 25 juni 2010
Midsommar, kär och lycklig.
Midsommar. Som vanligt gillar jag inte hysterin kring helgdagar så idag ska jag och min fina underbara vän och granne bara grilla på gården och dricka goda drinkar. Vattenmelon, hallon, ananas, jordgubbar, apelsiner, mynta, lime, passionsfrukt, citron, fruktsoda, tonic m.m har inhandlats. Mums!
Mmmm jag ska ta det lugnt med alkoholen. Jag har gjort det väldigt bra på sistone och hoppas innerligt att jag kan sköta det så och fortsatta i samma bana men det ska säkert gå bra för jag mår relativt bra nu. Inte så många spöken som härjar i min hjärna längre. Åtminstone inte om övergrepp, mitt ex och de saker som spökat i mitt huvud de senaste två åren iallfall. Skönt att jag kunnat lägga det mesta av min sorg bakom mig och jag hoppas det håller i sig.
I övrigt har jag mått kass de senaste två veckorna, men inte av ovanstående anledning. Jag säger bara en sak. Sätt aldrig in en spiral innan du varit gravid. Det är INTE värt det. Jag har bara haft problem sen dess. Ont ont, småblödningar ont ont. De mest fruktansvärda blödningar i två veckor med följd av humörsvängningar som har varit helt grymma, blödde igenom på en timme och med följd av järnbrist. Det jobbigaste är att jag varit så känslig att jag börjat böla för ingenting och suttit med gråten i halsen hela tiden. Efter att ha ringt till tre ställen om att få hjälp med att ta ut den utan framgång (eftersom de inte tyckte att det var akut) tog jag saken i egna händer och tog ut den själv. Låter hemskt men det var smärtfritt och lätt och min gynekolog sa att jag kunde göra det när jag satte in den. Nu känner jag mig så befriad och lättad så det är inte sant. (Kanske inte så intressant läsning det här haha, jag vet). men vill bara varna för spiral innan graviditet. Kanske funkar på andra, men det funkade definitivt inte på mig. Så nu står jag utan preventivmedel och för mig som har epilepsi finns där inga alternativ så ja vem vet nu kanske jag blir gravid med :). Är faktiskt inte rädd för det och det är en märklig känsla eftersom jag aldrig haft känslan av att jag velat ha barn. Nu börjar den komma krypandes :) och så har jag världens finaste man i mitt liv och det var längesen jag kände så starka känslor. Känns så annorlunda än vad det brukar :) men visst det är för tidigt egentligen. Men jag är såååå kär så kär så kär så det är löjligt!! :)
Ps. Det gick hur bra som helst med drinkarna. Blev inte berusad överhuvudtaget. Underbart! Jag har fått tillbaka kontrollen, livet är bra och jag mår underbart!
Ha en riktigt fin midsommar alla läsare.
KRAM
Mmmm jag ska ta det lugnt med alkoholen. Jag har gjort det väldigt bra på sistone och hoppas innerligt att jag kan sköta det så och fortsatta i samma bana men det ska säkert gå bra för jag mår relativt bra nu. Inte så många spöken som härjar i min hjärna längre. Åtminstone inte om övergrepp, mitt ex och de saker som spökat i mitt huvud de senaste två åren iallfall. Skönt att jag kunnat lägga det mesta av min sorg bakom mig och jag hoppas det håller i sig.
I övrigt har jag mått kass de senaste två veckorna, men inte av ovanstående anledning. Jag säger bara en sak. Sätt aldrig in en spiral innan du varit gravid. Det är INTE värt det. Jag har bara haft problem sen dess. Ont ont, småblödningar ont ont. De mest fruktansvärda blödningar i två veckor med följd av humörsvängningar som har varit helt grymma, blödde igenom på en timme och med följd av järnbrist. Det jobbigaste är att jag varit så känslig att jag börjat böla för ingenting och suttit med gråten i halsen hela tiden. Efter att ha ringt till tre ställen om att få hjälp med att ta ut den utan framgång (eftersom de inte tyckte att det var akut) tog jag saken i egna händer och tog ut den själv. Låter hemskt men det var smärtfritt och lätt och min gynekolog sa att jag kunde göra det när jag satte in den. Nu känner jag mig så befriad och lättad så det är inte sant. (Kanske inte så intressant läsning det här haha, jag vet). men vill bara varna för spiral innan graviditet. Kanske funkar på andra, men det funkade definitivt inte på mig. Så nu står jag utan preventivmedel och för mig som har epilepsi finns där inga alternativ så ja vem vet nu kanske jag blir gravid med :). Är faktiskt inte rädd för det och det är en märklig känsla eftersom jag aldrig haft känslan av att jag velat ha barn. Nu börjar den komma krypandes :) och så har jag världens finaste man i mitt liv och det var längesen jag kände så starka känslor. Känns så annorlunda än vad det brukar :) men visst det är för tidigt egentligen. Men jag är såååå kär så kär så kär så det är löjligt!! :)
Ps. Det gick hur bra som helst med drinkarna. Blev inte berusad överhuvudtaget. Underbart! Jag har fått tillbaka kontrollen, livet är bra och jag mår underbart!
Ha en riktigt fin midsommar alla läsare.
KRAM
fredag 18 juni 2010
20100618
Hoppas att ni alla läsare har det bra. Själv har jag det ganska bra men idag har jag en dag då jag mest känner mig tom och ledsen.
Känner mig helt tom på ord, men denna låt beskriver nog lite av mitt sinnesmod idag.
Känner mig helt tom på ord, men denna låt beskriver nog lite av mitt sinnesmod idag.
tisdag 8 juni 2010
Terapin börjar gå mot sitt slut och jag mår bättre än på mycket länge...
Inte skrivit på några dagar och det beror dels på att min dator kollapsade i helgen (nu har världens finaste återställt den till mig) samt på att helgen återigen varit fullspäckad och även på att jag legat i parken och njutit av solskenet. Det mesta känns som om det går min väg just nu. Jag är glad, jag är lyckligt kär och jag känner mig ganska bekymmerslös.
Gruppterapin börjar gå mot sitt slut. Sista gången har vi nästa tisdag och jag känner mig faktiskt redo för att sluta. Kanske kommer vi att träffas någon gång mer i höst men det kommer nog inte bli lika regelbundet som det varit hösten-09 och våren-10. Det känns faktiskt skönt att avsluta här. Jag kommer förmodligen aldrig att helt acceptera det jag varit med om, det kommer alltid finnas där som en mörk skugga i mitt liv och det kommer säkert tillfällen då jag kommer att få svackor och då detta kommer till ytan igen. Självklart hoppas jag att jag slipper detta, men om det skulle bli så, så kommer jag förmodligen inte att sjunka ner i ett svart hål igen. Det mesta har jag pratat om, det mesta har jag ält och det kommer alltid att vara något jag får leva med. Jag har i stort sett lärt mig att hantera det nu även om jag fortfarande har dagar då minnen som gör ont gör sig påminda. Det känns iallfall ok nu, då det inte tynger mig lika mycket. Hösten och våren har varit riktigt jobbiga men nu äntligen så ser jag positivt på tillvaron igen och det känns så befriande.
Jag kommer att fortsätta skriva om det som hänt här, saker som varit jobbiga, saker som jag gått igenom. Min historia om hur jag åter tog tillbaka mitt liv och vägen dit, min barndom och sånt som fortfarande tynger mig. Jag tycker inte att detta är något som man ska vara tyst om. Det finns så många därute som tyvärr delar samma öde som jag eller liknande upplevelser och jag hade fortfarande önskat att jag hade ett forum för detta när jag behöll allt jag upplevt för mig själv, full av skam och skuld. Detta ska ingen behöva gå igenom och jag vill fortsätta att skriva om detta tabu-lagda ämne och därmed hjälpa andra att inte skuldbelägga sig själva utan lägga skammen där den hör hemma, dvs de som förstörde vår barndom, stora delar av vårt liv och som trasade sönder vårt innersta, dvs förövarna.
Bloggen har även blivit en del av mig, att ventilera, en terapi i sig vid sidan om. Den ger mig jättemycket och de bloggar jag följer, de som kommenterar och skriver så fina saker och stöttar och som även själv delar med sig av sina livsöden har hjälpt mig så mycket under denna svåra tid. Jag beundrar er för ert mod att dela med er och för att ni trots era öden är så starka. Självklart önskar man ingen det som vi varit med om men det är en tröst att man inte är ensam i allt detta.
Som sagt, detta är inte ett avslut på min blogg utan jag kommer att fortsätta att skriva och hoppas så klart att ni läsare fortsätter att läsa och kommentera. Det betyder mer än nu tror. Stor kram.
Ps. Nedan bjuder jag på ännu en av mina favoritlåtar. Med video och text!
Massive attack-Teardrop (Video with lyrics)
Gruppterapin börjar gå mot sitt slut. Sista gången har vi nästa tisdag och jag känner mig faktiskt redo för att sluta. Kanske kommer vi att träffas någon gång mer i höst men det kommer nog inte bli lika regelbundet som det varit hösten-09 och våren-10. Det känns faktiskt skönt att avsluta här. Jag kommer förmodligen aldrig att helt acceptera det jag varit med om, det kommer alltid finnas där som en mörk skugga i mitt liv och det kommer säkert tillfällen då jag kommer att få svackor och då detta kommer till ytan igen. Självklart hoppas jag att jag slipper detta, men om det skulle bli så, så kommer jag förmodligen inte att sjunka ner i ett svart hål igen. Det mesta har jag pratat om, det mesta har jag ält och det kommer alltid att vara något jag får leva med. Jag har i stort sett lärt mig att hantera det nu även om jag fortfarande har dagar då minnen som gör ont gör sig påminda. Det känns iallfall ok nu, då det inte tynger mig lika mycket. Hösten och våren har varit riktigt jobbiga men nu äntligen så ser jag positivt på tillvaron igen och det känns så befriande.
Jag kommer att fortsätta skriva om det som hänt här, saker som varit jobbiga, saker som jag gått igenom. Min historia om hur jag åter tog tillbaka mitt liv och vägen dit, min barndom och sånt som fortfarande tynger mig. Jag tycker inte att detta är något som man ska vara tyst om. Det finns så många därute som tyvärr delar samma öde som jag eller liknande upplevelser och jag hade fortfarande önskat att jag hade ett forum för detta när jag behöll allt jag upplevt för mig själv, full av skam och skuld. Detta ska ingen behöva gå igenom och jag vill fortsätta att skriva om detta tabu-lagda ämne och därmed hjälpa andra att inte skuldbelägga sig själva utan lägga skammen där den hör hemma, dvs de som förstörde vår barndom, stora delar av vårt liv och som trasade sönder vårt innersta, dvs förövarna.
Bloggen har även blivit en del av mig, att ventilera, en terapi i sig vid sidan om. Den ger mig jättemycket och de bloggar jag följer, de som kommenterar och skriver så fina saker och stöttar och som även själv delar med sig av sina livsöden har hjälpt mig så mycket under denna svåra tid. Jag beundrar er för ert mod att dela med er och för att ni trots era öden är så starka. Självklart önskar man ingen det som vi varit med om men det är en tröst att man inte är ensam i allt detta.
Som sagt, detta är inte ett avslut på min blogg utan jag kommer att fortsätta att skriva och hoppas så klart att ni läsare fortsätter att läsa och kommentera. Det betyder mer än nu tror. Stor kram.
Ps. Nedan bjuder jag på ännu en av mina favoritlåtar. Med video och text!
Massive attack-Teardrop (Video with lyrics)
lördag 5 juni 2010
bob hund - Tralala Lilla Molntuss (Musikvideo)
En låt från en av mina favoritgrupper..skön video för övrigt, med en refräng som passar in på vissa personers tyckte och tänke när det gäller mina senaste val, där de tycker sig veta bättre än jag hur saker och ting ska gå!!
"ALLA utom JAG vet hur det ska gå!!"
" Dom kan klaga om dom vill,
jag har slutat att bry mig om sånt
Jag är glad att jag finns till
det breddar upp min horisont"
"ALLA utom JAG vet hur det ska gå!!"
" Dom kan klaga om dom vill,
jag har slutat att bry mig om sånt
Jag är glad att jag finns till
det breddar upp min horisont"
onsdag 2 juni 2010
Hate Me- Blue October Lyrics
Denna låten är så bra! Lyssnade mycket på den när det tog slut med min fd sambo. Texten är så talande för hur jag själv betedde mig och hur jag kände med allt och det som hände! Jag har gått vidare men jag har fortfarande svårt för att förlåta mig själv för allt hemskt han behövde utstå på grund av mitt beteende och mitt mående, den sommaren då jag trasade sönder vårt förhållande.
Sänder en tanke
Idag är jag hemma och tar hand om mig själv efter senaste dagarnas epilepsi anfall (se förra inlägg). Blivit bättre på detta, att faktiskt stanna hemma och vila när detta hänt, även om samvetet gnager.
Idag vill jag sända en massa kramar till dessa starka inspirerande kvinnor som jag vet har det mycket jobbigt just nu. Jag har följt era bloggar sedan jag själv startade denna. Ni ger mig styrka!
Stor kram till dig Anna
http://smultrans.wordpress.com/
och en stor kram till Flyga utan vingar
http://attflygautanvingar.wordpress.com/
Jag tänker ofta på er och hoppas att ni båda snart ska må bättre! Tack för att ni delar med er av era tankar som jag så väl och ofta känner igen mig i.
Idag vill jag sända en massa kramar till dessa starka inspirerande kvinnor som jag vet har det mycket jobbigt just nu. Jag har följt era bloggar sedan jag själv startade denna. Ni ger mig styrka!
Stor kram till dig Anna
http://smultrans.wordpress.com/
och en stor kram till Flyga utan vingar
http://attflygautanvingar.wordpress.com/
Jag tänker ofta på er och hoppas att ni båda snart ska må bättre! Tack för att ni delar med er av era tankar som jag så väl och ofta känner igen mig i.
måndag 31 maj 2010
8. Sorg, nytt jobb, läkartid på allm.psyk samt ett möte med min blivande terapeut
Fortsätter min berättelse om året innan terapin
forts från 7. Ett nytt jobb, en härlig resa, och ett jobbigt besked.
_________________________________________________
Jag var djupt olycklig, full av sorg. Det kändes som att hela jag skulle ätas upp inifrån av alla känslostormar som fanns i min kropp. Mitt liv, mitt hopp om att kunna rätta till allt med min fd sambo blåstes omkull. Jag kände mig sviken men vem var jag att ha rätt till det, så som jag svikit honom under den kaotiska sommaren och de följder som det inneburit månaderna efter. Tankar om hur han kunde gå vidare så snabbt och in i en ny relation plågade mig. Innan allt hände så hade vi spenderat och levt ihop i flera år tillsammans och haft en helt underbar relation. Jag hade varit helt säker på att det här var den man som jag skulle leva med resten av mitt liv och att han då gick vidare så snabbt krossade mig.
Han menade på att han redan börjat bearbeta vårt förhållande redan sommaren då jag var inne i mitt största kaos, det var då han kände att han nog skulle förbereda sig på att han kanske skulle vara tvungen att lämna mig. Och jag förstår honom idag men då när jag var så uppslukad i mig själv och alla mina problem så hade jag svårt att se det från någon annans sida. Och den vän som jag umgicks mest med kunde jag knappt vända mig till med mina tankar och känslor. Hon ville inte blanda sig eller medla som hon kallade det, för hon var både vän med mig och med min sambo. Jag förstod henne och jag förstår henne nu men för det mesta kändes det hårt. Hårt att inte kunna få det stöd som jag behövde från den vän som stod mig närmst just då och jag kände mig som en stor börda som bara älte och älte mina problem till allt och alla. Men jag hade så mycket inom mig som bara behövde komma ut, komma ut någonstans och inte bara finnas där i mig själv och i mitt innersta.
Vi fortsatte hålla kontakt jag och min fd sambo men inte så mycket. Mest var det för att vi hade två katter ihop och han hade den ena av dem i sin lägenhet då det uppstod problem med avvikande beteende från henne när hon flyttade härifrån. Det blev pajkastning men jag försökte sansa mig så gott det gick och satte till sist på den där masken som jag är så bra på att sätta på "jag är oberörd-masken". Det gick till och med så bra att jag själv till sist trodde att jag var över honom. Är det något jag är bra på så är det att förneka, att stänga av och låtsas för mig själv att allt är frid och fröjd. Men innerst inne mådde jag fortfarande fruktansvärt dåligt.
Jag började äntligen på mitt nya jobb. Från dag ett trivdes jag. Det var ett omväxlande arbete där jag var runt på alla avdelningar och på så sätt fick lära känna verksamheten. Än idag ångrar jag inte detta beslut. Att byta jobb är det bästa jag gjort för mig själv. Jag började om på nytt med en vilja om att det här skulle bli bra och att jag skulle bryta gamla mönster som jag haft på mitt gamla jobb och verkligen visa mina framfötter och inte ursäkta mig för mig själv. Under tiden som jag mått dåligt så har mitt jobb varit mitt andrum. Mitt jobb har varit det som fungerat i mitt liv och en plats där jag kunnat vara jag, där jag inte mått dåligt och där jag fullkomligt kunnat stänga av alla jobbiga saker som pågått i mitt privatliv. Jag lärde mig att särskilja på det privata och jobbet och det fungerade otroligt nog jättebra.
I samma veva hade jag fått en tid hos en läkare på allm. psyk som jag skrev i föregående inlägg ( 7 ) i samma kategori). Som jag skrev så hade jag inte fått någon remiss för terapi. De hade i brevet uttryckt att jag skulle kontakta kuratorn på min vårdcentral och som jag tidigare skrivit så hade jag redan försökt den vägen men den kontakten hade fungerat helt katastrofalt. Men läkartid hade jag fått för fortsatt medicinering då jag fått utskrivet lugnande och antidepressiva på psykakut.
Jag fick träffa en kvinnlig läkare. Hon var fantastiskt och återigen fick jag chans att berätta min historia om varför jag sökt mig till psyk-akut. Jag berättade att jag hade känt mig helt förtvivlad när jag öppnat brevet med beskedet om remiss, att de ville jag skulle vända mig till min kurator och jag förklarade varför inte detta gick och jag berättade så öppet och ärligt jag kunde om allt som jag varit med om.
Jag blev helt varm i hela själen när jag förstod att hon tog mig på allvar och sa att det fanns en grupp som just arbetade med den problematik som jag hade. Samtalsterapi i grupp för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och incest. Hon sa att hon skulle kontakta kvinnan som höll i dessa grupper så att jag kunde få ett enskilt samtal och så blev det.
Ganska snart fick jag träffa denna fantastiska kvinna och hon sa att hon skulle sätta upp mig i en grupp som eventuellt skulle starta till hösten. Detta var i april-09, gruppen skulle starta någon gång i sep-09. I det skick som jag var i skulle jag behöva terapi direkt men jag var glad att jag överhuvudtaget hade fått ett erbjudande om hjälp efter alla dessa turer som det varit kring detta.
Äntligen skulle jag få den hjälp som jag förtjänade men innan dess väntade ännu en kaotisk vår och sommar. En massa festande och en massa strul och kaos där jag försökte döva alla mina känslor med alkohol vilket var lika med katastrof...
forts från 7. Ett nytt jobb, en härlig resa, och ett jobbigt besked.
_________________________________________________
Jag var djupt olycklig, full av sorg. Det kändes som att hela jag skulle ätas upp inifrån av alla känslostormar som fanns i min kropp. Mitt liv, mitt hopp om att kunna rätta till allt med min fd sambo blåstes omkull. Jag kände mig sviken men vem var jag att ha rätt till det, så som jag svikit honom under den kaotiska sommaren och de följder som det inneburit månaderna efter. Tankar om hur han kunde gå vidare så snabbt och in i en ny relation plågade mig. Innan allt hände så hade vi spenderat och levt ihop i flera år tillsammans och haft en helt underbar relation. Jag hade varit helt säker på att det här var den man som jag skulle leva med resten av mitt liv och att han då gick vidare så snabbt krossade mig.
Han menade på att han redan börjat bearbeta vårt förhållande redan sommaren då jag var inne i mitt största kaos, det var då han kände att han nog skulle förbereda sig på att han kanske skulle vara tvungen att lämna mig. Och jag förstår honom idag men då när jag var så uppslukad i mig själv och alla mina problem så hade jag svårt att se det från någon annans sida. Och den vän som jag umgicks mest med kunde jag knappt vända mig till med mina tankar och känslor. Hon ville inte blanda sig eller medla som hon kallade det, för hon var både vän med mig och med min sambo. Jag förstod henne och jag förstår henne nu men för det mesta kändes det hårt. Hårt att inte kunna få det stöd som jag behövde från den vän som stod mig närmst just då och jag kände mig som en stor börda som bara älte och älte mina problem till allt och alla. Men jag hade så mycket inom mig som bara behövde komma ut, komma ut någonstans och inte bara finnas där i mig själv och i mitt innersta.
Vi fortsatte hålla kontakt jag och min fd sambo men inte så mycket. Mest var det för att vi hade två katter ihop och han hade den ena av dem i sin lägenhet då det uppstod problem med avvikande beteende från henne när hon flyttade härifrån. Det blev pajkastning men jag försökte sansa mig så gott det gick och satte till sist på den där masken som jag är så bra på att sätta på "jag är oberörd-masken". Det gick till och med så bra att jag själv till sist trodde att jag var över honom. Är det något jag är bra på så är det att förneka, att stänga av och låtsas för mig själv att allt är frid och fröjd. Men innerst inne mådde jag fortfarande fruktansvärt dåligt.
Jag började äntligen på mitt nya jobb. Från dag ett trivdes jag. Det var ett omväxlande arbete där jag var runt på alla avdelningar och på så sätt fick lära känna verksamheten. Än idag ångrar jag inte detta beslut. Att byta jobb är det bästa jag gjort för mig själv. Jag började om på nytt med en vilja om att det här skulle bli bra och att jag skulle bryta gamla mönster som jag haft på mitt gamla jobb och verkligen visa mina framfötter och inte ursäkta mig för mig själv. Under tiden som jag mått dåligt så har mitt jobb varit mitt andrum. Mitt jobb har varit det som fungerat i mitt liv och en plats där jag kunnat vara jag, där jag inte mått dåligt och där jag fullkomligt kunnat stänga av alla jobbiga saker som pågått i mitt privatliv. Jag lärde mig att särskilja på det privata och jobbet och det fungerade otroligt nog jättebra.
I samma veva hade jag fått en tid hos en läkare på allm. psyk som jag skrev i föregående inlägg ( 7 ) i samma kategori). Som jag skrev så hade jag inte fått någon remiss för terapi. De hade i brevet uttryckt att jag skulle kontakta kuratorn på min vårdcentral och som jag tidigare skrivit så hade jag redan försökt den vägen men den kontakten hade fungerat helt katastrofalt. Men läkartid hade jag fått för fortsatt medicinering då jag fått utskrivet lugnande och antidepressiva på psykakut.
Jag fick träffa en kvinnlig läkare. Hon var fantastiskt och återigen fick jag chans att berätta min historia om varför jag sökt mig till psyk-akut. Jag berättade att jag hade känt mig helt förtvivlad när jag öppnat brevet med beskedet om remiss, att de ville jag skulle vända mig till min kurator och jag förklarade varför inte detta gick och jag berättade så öppet och ärligt jag kunde om allt som jag varit med om.
Jag blev helt varm i hela själen när jag förstod att hon tog mig på allvar och sa att det fanns en grupp som just arbetade med den problematik som jag hade. Samtalsterapi i grupp för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och incest. Hon sa att hon skulle kontakta kvinnan som höll i dessa grupper så att jag kunde få ett enskilt samtal och så blev det.
Ganska snart fick jag träffa denna fantastiska kvinna och hon sa att hon skulle sätta upp mig i en grupp som eventuellt skulle starta till hösten. Detta var i april-09, gruppen skulle starta någon gång i sep-09. I det skick som jag var i skulle jag behöva terapi direkt men jag var glad att jag överhuvudtaget hade fått ett erbjudande om hjälp efter alla dessa turer som det varit kring detta.
Äntligen skulle jag få den hjälp som jag förtjänade men innan dess väntade ännu en kaotisk vår och sommar. En massa festande och en massa strul och kaos där jag försökte döva alla mina känslor med alkohol vilket var lika med katastrof...
Band Of Horses - The Funeral
Delar med mig av ännu en av mina favoritlåtar till alla läsare och mina nyfunna vänner som lämnar avtryck i denna blogg. Ni ger mig styrka!
söndag 30 maj 2010
Sårbar
Jag är rädd...
Rädd för mina känslor.
Rädd för det jag känner.
Rädd för att det jag känner inte ska vara besvarat.
Det är inte många gånger i livet som jag varit riktigt kär.
Jag har lätt för att bli förälskad
men riktigt kär det blir jag väldigt sällan
och nu är jag jättekär.
Vet att jag förra veckan skrev att jag inte visste vad jag kände
att jag kände mig kall,men det är jag i ett nötskal,
så fort det börjar kännas för mycket, sätter jag upp en mur.
Ingen ska såra mig, ingen ska tränga sig under min yta.
Men den muren har rämnat.
Han är jättefin mot mig,
säger underbara saker och behandlar mig så bra.
Han säger att han känner lika mycket som jag
och jag borde inte ha några tveksamheter
som helst på vad han känner,
för han har inte visat något som borde göra att jag känner oro.
Men ändå gnager min känsla i mig, tänk om jag inte duger...
Borde jag inte kommit längre än så?
Måste ta och skärpa till mig.
Rädd för mina känslor.
Rädd för det jag känner.
Rädd för att det jag känner inte ska vara besvarat.
Det är inte många gånger i livet som jag varit riktigt kär.
Jag har lätt för att bli förälskad
men riktigt kär det blir jag väldigt sällan
och nu är jag jättekär.
Vet att jag förra veckan skrev att jag inte visste vad jag kände
att jag kände mig kall,men det är jag i ett nötskal,
så fort det börjar kännas för mycket, sätter jag upp en mur.
Ingen ska såra mig, ingen ska tränga sig under min yta.
Men den muren har rämnat.
Han är jättefin mot mig,
säger underbara saker och behandlar mig så bra.
Han säger att han känner lika mycket som jag
och jag borde inte ha några tveksamheter
som helst på vad han känner,
för han har inte visat något som borde göra att jag känner oro.
Men ändå gnager min känsla i mig, tänk om jag inte duger...
Borde jag inte kommit längre än så?
Måste ta och skärpa till mig.
lördag 29 maj 2010
Outhärdlig smärta
Sen igår har jag lidit av outhärdlig smärta, en av de värsta jag varit med om. Var och satte in en spiral igår och jag har inte använt preventivmedel på 5 år på grund av skräcken jag har för att lägga mig i en gynekologstol.
Jag var där före jul för att jag ville ha p-piller men det visade sig att jag inte kan äta det på grund av min medicinering mot epilepsi. Kan inte ta något hormonellt för det slår ut min medicin. Läkaren föreslog att jag kunde sätta in en kopparspiral, hon sa att de inte vanligtvis gjorde det när man inte fött barn men det var det alternativet som skulle passa mig bäst på grund av min ep-diagnos och att jag skulle få mediciner som jag skulle ta innan ingreppet som skulle lindra smärtan. Så fick jag broschyrer och vi bestämde att jag skulle boka en ny tid. Jag blev livrädd och gick därifrån utan att boka tid.
Men så nu när jag träffat min nya kärlek så har jag tänkt över. Jag är inte beredd på att bli gravid i ett så nytt förhållande. Så jag bokade en tid, fick de förberedande medicinerna och igår var det dags. Var helt spänd av oro hela morgonen. Som sagt jag har redan gynekolog skräck och nu skulle jag behöva utstå detta ingrepp.
Det gjorde mer ont än jag anat. Jag trodde att jag skulle gå av på mitten. Efter ingreppet fick jag ligga kvar i några minuter för att jag var så medtagen. Sen sa hon innan jag gick att det skulle göra ont ett litet tag, kännas som mensvärk men att det brukade gå över efter en stund.
Nu har det gått mer än ett dygn och det har inte gått över. När jag satte mig på bussen började den värsta värken jag varit med om. Molande brännande ilsken smärta i hela ryggen, magen, underlivet och långt ner i benen och blödning. Tänkte vad fan gör jag på denna buss, jag får nog åka hem igen. Var helt vit i huvudet när jag kom fram och höll på att spy av smärtan utanför bussen och en kollega frågade vad stod på. Fick värktabletter och smärtan gick ner lite. Så höll jag på hela dagen. Fattar inte hur jag orkade. I morse vaknade jag med värre smärta än igår och böla som en unge. Nu har jag knaprat värktabletter hela dagen stora doser, efter någon timme slutar de värka. Är det någon som har erfarenhet av spiral? Ska det verkligen kännas så här, ska det verkligen göra så här ont. Jag förstår att man får mer ont när man sätter in en spiral och inte varit gravid. Men hon sa det skulle gå över efter en stund. Hur lång är en stund? Är denna värken normal? Det känns iallfall inte normalt att man ska ha så här ont.
Jag var där före jul för att jag ville ha p-piller men det visade sig att jag inte kan äta det på grund av min medicinering mot epilepsi. Kan inte ta något hormonellt för det slår ut min medicin. Läkaren föreslog att jag kunde sätta in en kopparspiral, hon sa att de inte vanligtvis gjorde det när man inte fött barn men det var det alternativet som skulle passa mig bäst på grund av min ep-diagnos och att jag skulle få mediciner som jag skulle ta innan ingreppet som skulle lindra smärtan. Så fick jag broschyrer och vi bestämde att jag skulle boka en ny tid. Jag blev livrädd och gick därifrån utan att boka tid.
Men så nu när jag träffat min nya kärlek så har jag tänkt över. Jag är inte beredd på att bli gravid i ett så nytt förhållande. Så jag bokade en tid, fick de förberedande medicinerna och igår var det dags. Var helt spänd av oro hela morgonen. Som sagt jag har redan gynekolog skräck och nu skulle jag behöva utstå detta ingrepp.
Det gjorde mer ont än jag anat. Jag trodde att jag skulle gå av på mitten. Efter ingreppet fick jag ligga kvar i några minuter för att jag var så medtagen. Sen sa hon innan jag gick att det skulle göra ont ett litet tag, kännas som mensvärk men att det brukade gå över efter en stund.
Nu har det gått mer än ett dygn och det har inte gått över. När jag satte mig på bussen började den värsta värken jag varit med om. Molande brännande ilsken smärta i hela ryggen, magen, underlivet och långt ner i benen och blödning. Tänkte vad fan gör jag på denna buss, jag får nog åka hem igen. Var helt vit i huvudet när jag kom fram och höll på att spy av smärtan utanför bussen och en kollega frågade vad stod på. Fick värktabletter och smärtan gick ner lite. Så höll jag på hela dagen. Fattar inte hur jag orkade. I morse vaknade jag med värre smärta än igår och böla som en unge. Nu har jag knaprat värktabletter hela dagen stora doser, efter någon timme slutar de värka. Är det någon som har erfarenhet av spiral? Ska det verkligen kännas så här, ska det verkligen göra så här ont. Jag förstår att man får mer ont när man sätter in en spiral och inte varit gravid. Men hon sa det skulle gå över efter en stund. Hur lång är en stund? Är denna värken normal? Det känns iallfall inte normalt att man ska ha så här ont.
onsdag 26 maj 2010
Saker som får mig att må bra... YOGA
Saker som får mig att må bra.
Tänkte att jag skulle ha en kategori som heter så. Det senaste två åren har så mycket i mitt liv varit fokuserat på alla tråkigheter som kommit upp till ytan på grund av överfallet-våldtäkten som jag var med om för två somrar sen. Jag har, som ni alla läsare säkert förstått, mått piss och jag gör det fortfarande ibland men det svarta är inte lika mycket i fokus. Jag mår bättre nu, tack vare att jag slutat stänga inne allt jag varit med om. Att jag vågat öppna mig efter alla dessa år och dela med mig av det som jag brottats med i mina egna tankar, som jag skämts för och känt sådan stor skam och skuld för. På grund av terapin, på grund av denna bloggen och på grund av att jag haft vänner som stöttat mig och särskilt stödet från en fin vän, G (kommer aldrig glömma), som fanns där för mig i alla lägen under dessa två år.
Listan kan göras lång men jag stannar där just nu och nu ska jag berätta mer om en av de saker som får mig att må så himla bra och som hjälpt mig mycket under kaoset som varit.
Jag var ett riktigt träningsfreak innan jag började må som sämst och tränade nästan 5 dagar i veckan. När jag klappade ihop orkade jag inte mer och slutade träna helt fast jag egentligen visste att träning var en av medicinerna som kunde hjälpa mig att må bättre. Men när man mår psykiskt dåligt så är det svårt och kämpigt att ens kunna ta sig ur sängen så det var där jag fick lägga all min kraft.
För några år sen när jag led av stora sömnproblem så provade jag att gå på ett yogapass. Jag hade massa fördomar om denna träningsform. Att det skulle vara flumeri och att man typ bara satt o mediterade och att det inte skulle vara effektiv träning. Men mina fördomar krossades helt efter detta pass, tack och lov. Denna träning skulle visa sig hjälpa mig att stressa ner och även att lätta på mina sömnproblem och det visade sig även att yoga även är en effektiv träningsform även fysiskt och inte bara mentalt som jag trodde.
Så efter ett tag när jag åter fick lite styrka tillbaka så började jag på detta igen och det är verkligen något av det bästa jag gjort. Jag har till och med nördat till det och köpt en egen yoga-matta, samt en massa yoga-dvd skivor så jag kan träna hemma om jag inte orkar ta mig till passen.
Igår var jag på ännu ett pass. Ledaren är så fantastiskt bra. Inget pass är det andra likt, det är alltid nya utmaningar och förändringar som gör att det känns omväxlande. Igår fick vi prova partner-yoga eller acro-yoga som det också kallas och idag har jag träningvärk så det står härliga till.
Så ett av mina tips på saker som fått mig att må bättre när det varit som kämpigast och som jag vill rekommendera till andra är just att träna yoga. Det är fysiskt ansträngande men inte på samma sätt som ett styrketräningspass eller som ett konditionspass såklart. Förutom balans, styrka mm så tränar du även fokus, koncentration och andning och lär dig gå ner i varv och koppla bort dina tankar på allt annat som rör sig i ditt huvud. Det funkar iallafall på mig, så har du inte provat. Prova! Det är inte så avancerat som det ser ut och det finns nybörjar kurser med lättare övningar och man kan göra övningarna efter de förutsättningar där ens kropp är. Så bilderna här är såklart utförda av folk som tränat yoga ett bra tag
Tänkte att jag skulle ha en kategori som heter så. Det senaste två åren har så mycket i mitt liv varit fokuserat på alla tråkigheter som kommit upp till ytan på grund av överfallet-våldtäkten som jag var med om för två somrar sen. Jag har, som ni alla läsare säkert förstått, mått piss och jag gör det fortfarande ibland men det svarta är inte lika mycket i fokus. Jag mår bättre nu, tack vare att jag slutat stänga inne allt jag varit med om. Att jag vågat öppna mig efter alla dessa år och dela med mig av det som jag brottats med i mina egna tankar, som jag skämts för och känt sådan stor skam och skuld för. På grund av terapin, på grund av denna bloggen och på grund av att jag haft vänner som stöttat mig och särskilt stödet från en fin vän, G (kommer aldrig glömma), som fanns där för mig i alla lägen under dessa två år.
Saker som får mig att må bra:
Mina vänner Träning-framförallt yoga Min älskade katt
Mitt jobb
Promenader i vackra parker
Ensamtid med mig själv Myshäng med bästa grannen
Mitt jobb
Promenader i vackra parker
Ensamtid med mig själv Myshäng med bästa grannen
Shopping Fika på stan Musik Tekvällar
Världens bästa och finaste vänner J & S
Masssage Parkhäng Konst Kaffe Biblioteket
Måleri- älskar att måla Böcker Skriva på denna blogg
Listan kan göras lång men jag stannar där just nu och nu ska jag berätta mer om en av de saker som får mig att må så himla bra och som hjälpt mig mycket under kaoset som varit.
YOGA
Jag var ett riktigt träningsfreak innan jag började må som sämst och tränade nästan 5 dagar i veckan. När jag klappade ihop orkade jag inte mer och slutade träna helt fast jag egentligen visste att träning var en av medicinerna som kunde hjälpa mig att må bättre. Men när man mår psykiskt dåligt så är det svårt och kämpigt att ens kunna ta sig ur sängen så det var där jag fick lägga all min kraft.
För några år sen när jag led av stora sömnproblem så provade jag att gå på ett yogapass. Jag hade massa fördomar om denna träningsform. Att det skulle vara flumeri och att man typ bara satt o mediterade och att det inte skulle vara effektiv träning. Men mina fördomar krossades helt efter detta pass, tack och lov. Denna träning skulle visa sig hjälpa mig att stressa ner och även att lätta på mina sömnproblem och det visade sig även att yoga även är en effektiv träningsform även fysiskt och inte bara mentalt som jag trodde. 
Igår var jag på ännu ett pass. Ledaren är så fantastiskt bra. Inget pass är det andra likt, det är alltid nya utmaningar och förändringar som gör att det känns omväxlande. Igår fick vi prova partner-yoga eller acro-yoga som det också kallas och idag har jag träningvärk så det står härliga till.
Så ett av mina tips på saker som fått mig att må bättre när det varit som kämpigast och som jag vill rekommendera till andra är just att träna yoga. Det är fysiskt ansträngande men inte på samma sätt som ett styrketräningspass eller som ett konditionspass såklart. Förutom balans, styrka mm så tränar du även fokus, koncentration och andning och lär dig gå ner i varv och koppla bort dina tankar på allt annat som rör sig i ditt huvud. Det funkar iallafall på mig, så har du inte provat. Prova! Det är inte så avancerat som det ser ut och det finns nybörjar kurser med lättare övningar och man kan göra övningarna efter de förutsättningar där ens kropp är. Så bilderna här är såklart utförda av folk som tränat yoga ett bra tag
tisdag 25 maj 2010
Tack vare dig,,,
"Det är redan mycket med dig att ta in som det är..."
Hatar dig för att du gjort detta mot mig...det påverkar mig än idag och det har du inte den blekaste susning om åtminstone är det inget det talas högt om.
Tack vare dig så har mitt liv varit upp och ner
Tack vare dig har jag känt mig värdelös och mindervärdig
i hela mitt liv...
Tack vare dig så har jag känt mig konstig och annorlunda
och onormal
Tack vare dig så har jag varit den tysta blyga som inte haft någon
som helst tilltro till mig själv
Tack vare dig har jag känt mig smutsig, skamfull och äcklig
Tack vare dig så har jag inte värdesatt mig själv och levt i rädsla
för andras förakt och för mitt eget
Tack vare dig har mitt liv varit en ständig ångest
Tack vare dig har jag vaknat i panikångest fler nätter än jag kan räkna
och haft nätter då jag plågats för att jag inte kan sova.
Tack vare dig har jag velat släcka mitt liv gång på gång.
Tack vare dig har mitt liv varit full av begränsningar som jag satt för mig själv
för att jag inte haft tilliten till min egen förmåga.
Tack vare dig lever jag fortfarande med en känsla av att vara konstig
och med en rädsla för att bli dömd utifrån min bakgrund
Men du, du har inte krossat mig, jag har trots detta blivit stark
och äntligen börjat jag finna mig själv och stå upp för mig själv
och det är inte tack vare dig utan det är tack vare mig själv, min
egen styrka och vilja att få ett bra liv där ingen trampar på mig igen!
Hatar dig för att du gjort detta mot mig...det påverkar mig än idag och det har du inte den blekaste susning om åtminstone är det inget det talas högt om.
Tack vare dig så har mitt liv varit upp och ner
Tack vare dig har jag känt mig värdelös och mindervärdig
i hela mitt liv...
Tack vare dig så har jag känt mig konstig och annorlunda
och onormal
Tack vare dig så har jag varit den tysta blyga som inte haft någon
som helst tilltro till mig själv
Tack vare dig har jag känt mig smutsig, skamfull och äcklig
Tack vare dig så har jag inte värdesatt mig själv och levt i rädsla
för andras förakt och för mitt eget
Tack vare dig har mitt liv varit en ständig ångest
Tack vare dig har jag vaknat i panikångest fler nätter än jag kan räkna
och haft nätter då jag plågats för att jag inte kan sova.
Tack vare dig har jag velat släcka mitt liv gång på gång.
Tack vare dig har mitt liv varit full av begränsningar som jag satt för mig själv
för att jag inte haft tilliten till min egen förmåga.
Tack vare dig lever jag fortfarande med en känsla av att vara konstig
och med en rädsla för att bli dömd utifrån min bakgrund
Men du, du har inte krossat mig, jag har trots detta blivit stark
och äntligen börjat jag finna mig själv och stå upp för mig själv
och det är inte tack vare dig utan det är tack vare mig själv, min
egen styrka och vilja att få ett bra liv där ingen trampar på mig igen!
måndag 24 maj 2010
||.: Sia - Breathe Me Lyrics :.||
Älskar denna låten. Underbart vacker och talande text som jag lyssnade på om och om igen när jag hade det som svårast i höstas!
söndag 23 maj 2010
Kvar i nåt jag lämnat
Mitt liv just nu känns mycket. Många blandade känslor. Känslor av saknad, känslor som jag inte kan sätta på plats. Känslor av att tycka om någon, känslor av att helt plötsligt känna mig tom och känslokall och avstängd och därefter åter igen känslor av att inte kunna vara utan. Känner mig förvirrad och vet inte vilken fot jag ska stå på eller vilken väg jag ska välja.
Det var lättare att vara själv. Då slapp jag känna och hade bara mig själv och tänka på och jag slapp ta ansvar för någon annans känslor. Jag visste att det inte skulle bli lätt. Jag förstår mig inte på mig själv. Sen den dagen då min fd lämnade mig har jag inte tillåtit någon komma in på mitt liv på det sättet, inte för en lång tid iallafall. Jag har kunnat känna saker till en början och sen har det bara stängts av och jag har känt mig avtrubbad.
Med min nya har jag känt så otroligt starka känslor så snabbt men sakta sakta förra veckan kom känslan av tomhet smygandes. Varför ska det behöva vara så , ska det behöva vara så, är det så här det ska vara för mig?
Nu känner jag igen för min nya, helgen har varit fin om än märkt av mina tomhetskänslor. Jag har märkt att han känt på sig att det varit något med mig han har till o med frågat men jag har försökt avdramatisera det hela. Försöker tänka att jag inte ska göra något förhastat. Jag är ju värd att känna dessa känslor, jag är värd att någon älskar mig och ger mig kärlek och jag måste börja våga ta det till mig igen och jag måste släppa det gamla och gå vidare och inte vara kvar i något som jag egentligen borde ha lämnat för längesen.
Det var lättare att vara själv. Då slapp jag känna och hade bara mig själv och tänka på och jag slapp ta ansvar för någon annans känslor. Jag visste att det inte skulle bli lätt. Jag förstår mig inte på mig själv. Sen den dagen då min fd lämnade mig har jag inte tillåtit någon komma in på mitt liv på det sättet, inte för en lång tid iallafall. Jag har kunnat känna saker till en början och sen har det bara stängts av och jag har känt mig avtrubbad.
Med min nya har jag känt så otroligt starka känslor så snabbt men sakta sakta förra veckan kom känslan av tomhet smygandes. Varför ska det behöva vara så , ska det behöva vara så, är det så här det ska vara för mig?
Nu känner jag igen för min nya, helgen har varit fin om än märkt av mina tomhetskänslor. Jag har märkt att han känt på sig att det varit något med mig han har till o med frågat men jag har försökt avdramatisera det hela. Försöker tänka att jag inte ska göra något förhastat. Jag är ju värd att känna dessa känslor, jag är värd att någon älskar mig och ger mig kärlek och jag måste börja våga ta det till mig igen och jag måste släppa det gamla och gå vidare och inte vara kvar i något som jag egentligen borde ha lämnat för längesen.
måndag 17 maj 2010
Är sorgsen av saknad-ett brev till en betydelsefull vän
Kärlek är inte alltid en lätt sak. Den medför vissa besvikelser hos vissa personer och det medförde besvikelse hos dig. Jag saknar dig oerhört mycket. Vår vänskap betydde så fruktansvärt mycket och hur sårad jag än känner mig och hur lite jag faktiskt förtjänade att bli sviken av dig så kan du inte ta detta ifrån mig. Det gör ont i mitt hjärta att jag mist dig. Det gör ont i mitt hjärta att du behandla mig som skit och stängde av dig från mitt liv men jag skiter i det. Jag vet att du innerst inne inte ville göra mig illa. Jag har gråtit över det som hänt, jag har känt sån stor ilska och jag har känt mig så orättvist behandlad men ändå kan inget ta ifrån det jag känner mest. En stor tomhet och saknad och en önskan och ett hopp om att jag kommer att få tillbaka dig som min vän igen.
Du tog in mig i ditt liv när jag hade det som svårast, du fanns där och var mitt stora stöd. Jag anförtrodde allt för dig och ingen ingen vet så mycket om mitt liv som du. Du hjälpte mig att komma upp och att må bättre och det är jag djupt tacksam för.
Nu har du har stängt av precis alla vägar. Blockat mig här och där och mitt enda brott var att jag blev kär i en annan. Men du visste hela tiden, jag hade varit ärlig mot dig hela tiden att jag inte hade de känslorna för dig. Jag känner mig som en skurk för något som jag inte kan rå över och som om jag gjort fel. Så fort jag tänker på det så får jag ångest. Jag är så rädd, rädd för att du ska vända allt mot mig, att du ska baktala mig, att du ska vända och vrida på det som var vår vänskap och få det till något fult, som att jag skulle ha utnyttjat din vänskap för att må bra. Jag hoppas verkligen inte du ser det så, för så har det aldrig varit för mig. Jag har stöttat dig och du har stöttat mig och jag hoppas verkligen inte att det är jag som fått dig att må dåligt. Visst jag visste att dina känslor för mig inte bara var vänskap. Jag kanske skulle vänt och gått då men jag förklarade för dig istället precis som det var och försökte verkligen vara så ärlig och tydlig som möjligt. Jag ber om ursäkt om du inte tolkade mig rätt, det var faktiskt aldrig med avsikt, kanske var det egoistiskt att hålla kvar vid vår vänskap när jag visste att du kände andra känslor....
Tusen tankar snurrar i min skalle....har svårt att sätta dem på pränt...men om du fortfarande läser här så vill bara att du ska veta att jag saknar dig, att jag fortfarande bryr mig och att jag önskar dig allt gott och att du ska få det bra här i livet!
Kram
Du tog in mig i ditt liv när jag hade det som svårast, du fanns där och var mitt stora stöd. Jag anförtrodde allt för dig och ingen ingen vet så mycket om mitt liv som du. Du hjälpte mig att komma upp och att må bättre och det är jag djupt tacksam för.
Nu har du har stängt av precis alla vägar. Blockat mig här och där och mitt enda brott var att jag blev kär i en annan. Men du visste hela tiden, jag hade varit ärlig mot dig hela tiden att jag inte hade de känslorna för dig. Jag känner mig som en skurk för något som jag inte kan rå över och som om jag gjort fel. Så fort jag tänker på det så får jag ångest. Jag är så rädd, rädd för att du ska vända allt mot mig, att du ska baktala mig, att du ska vända och vrida på det som var vår vänskap och få det till något fult, som att jag skulle ha utnyttjat din vänskap för att må bra. Jag hoppas verkligen inte du ser det så, för så har det aldrig varit för mig. Jag har stöttat dig och du har stöttat mig och jag hoppas verkligen inte att det är jag som fått dig att må dåligt. Visst jag visste att dina känslor för mig inte bara var vänskap. Jag kanske skulle vänt och gått då men jag förklarade för dig istället precis som det var och försökte verkligen vara så ärlig och tydlig som möjligt. Jag ber om ursäkt om du inte tolkade mig rätt, det var faktiskt aldrig med avsikt, kanske var det egoistiskt att hålla kvar vid vår vänskap när jag visste att du kände andra känslor....
Tusen tankar snurrar i min skalle....har svårt att sätta dem på pränt...men om du fortfarande läser här så vill bara att du ska veta att jag saknar dig, att jag fortfarande bryr mig och att jag önskar dig allt gott och att du ska få det bra här i livet!
Kram
söndag 16 maj 2010
familjeträff
Hela denna helgen har varit så bra! Jag har njutit varenda sekund. Det gick till och med bra när jag åkte hem till mina föräldrar igår för att träffa hela min familj. Jag hade väntat mig att jag skulle tycka att det var sjukt jobbigt. Men det gick hur bra som helst. Ingen ångest, inga såna tankar som kom fram, inga äckelkänslor. Det gick till och med bra att föra en konversation med min bror även om vi inte pratade så mycket och jag lyckades att stänga av de tankarna. Jag pratade mest med hans fru. Hon är en fin människa och förtjänar bättre en en lat man som min bror som knappt lyfter ett finger. De grälade helt öppet om detta och hon sa att hon började få nog. Så det som brukar vara drama dvs jag som får utbrott på min bror, det fokuserades på det istället. Blir alltid något drama varje gång vi träffas i familjen, suck ja, det är bara att vänja sig.
Mitt eget liv går bara uppför just nu iallafall och det känns underbart!
Mitt eget liv går bara uppför just nu iallafall och det känns underbart!
torsdag 13 maj 2010
kär och víll inte be om ursäkt för det...
Kär, så kär! Det känns så fint så fint. Han är så fin mot mig och jag vill vara i hans närhet hela tiden. Alla saker som varit jobbiga det senaste året har jag knappt tänkt på i tre veckor. De finns där men de rör sig inte hela tiden i mitt huvud som innan. Det är bara tre veckor sen som vi började träffas på detta sättet, men det känns som vi haft en relation längre än så. Har inte kännt såna här starka känslor sedan mitt förra långa förhållande. Kanske känns det som vi redan kommit så långt eftersom vi kännt varandra sen innan och pågrund av andras reaktioner så har vi redan behövt ha djupa samtal om det som varit. Kanske känns det som vi haft något länge även på grund av att vi redan vet det mesta om varandra. Han vet allt som jag varit med om och det visste han redan innan vi blev tillsammans och det känns skönt att inte behöva smussla med det och att han klarar av det och kan hantera det så bra. Och jag känner mig stolt, jag vill visa alla hur kär jag är och att han är min.
Stolt, trots att två av mina vänner visat att de inte tror på vår kärlek och en av de vänner jag trodde stod mig närmst har sagt upp sin vänskap med mig. Vem är de att döma och att hela tiden förmana? Jag är vuxen nog att välja mina val och människor kan förändras och ja skulle det visa sig att det inte fungerar så kan jag ta den smällen då också. Hellre det än att inte våga prova mina vingar själv och se vart det bär hän!
Det är inte kul att behöva känna att man måste gå runt och ursäkta sig för det man känner och inte kul att inte kunna helt fullt dela den glädje man känner med vänner som man trodde stod en närmast. Därför var det en befrielse när en annan nära vän ringde och gratulerade mig och verkligen hjärtligt var glad för min skull, fast hon visste allt det där andra som en del har issues med.
Och helt ärligt så fattar jag inte varför de måste dömma så hårt. Han gjorde en del misstag i tidigare förhållande. Det behöver ju faktiskt inte betyda att han gör det med mig också. Man är alltid två i ett förhållande och all skuld kan inte enbart läggas på honom.
Självklart är jag glad att jag har vänner som bryr mig och jag uppskattar att de visar det men det hade räckt med att de sa det då och sa det de ville och behövde men sen hade det kunnat vara bra med förmaningar. Det var ju ingen nyhet det där som jag fick höra. Jag visste allt detta redan...
Nu tänker jag sluta att bry mig om det även om jag tycker att det är tråkigt att de inte kan glädjas med mig istället. Det får räcka att jag är glad och att han är glad och att det faktiskt är många andra som glädjs med oss
Stolt, trots att två av mina vänner visat att de inte tror på vår kärlek och en av de vänner jag trodde stod mig närmst har sagt upp sin vänskap med mig. Vem är de att döma och att hela tiden förmana? Jag är vuxen nog att välja mina val och människor kan förändras och ja skulle det visa sig att det inte fungerar så kan jag ta den smällen då också. Hellre det än att inte våga prova mina vingar själv och se vart det bär hän!
Det är inte kul att behöva känna att man måste gå runt och ursäkta sig för det man känner och inte kul att inte kunna helt fullt dela den glädje man känner med vänner som man trodde stod en närmast. Därför var det en befrielse när en annan nära vän ringde och gratulerade mig och verkligen hjärtligt var glad för min skull, fast hon visste allt det där andra som en del har issues med.
Och helt ärligt så fattar jag inte varför de måste dömma så hårt. Han gjorde en del misstag i tidigare förhållande. Det behöver ju faktiskt inte betyda att han gör det med mig också. Man är alltid två i ett förhållande och all skuld kan inte enbart läggas på honom.
Självklart är jag glad att jag har vänner som bryr mig och jag uppskattar att de visar det men det hade räckt med att de sa det då och sa det de ville och behövde men sen hade det kunnat vara bra med förmaningar. Det var ju ingen nyhet det där som jag fick höra. Jag visste allt detta redan...
Nu tänker jag sluta att bry mig om det även om jag tycker att det är tråkigt att de inte kan glädjas med mig istället. Det får räcka att jag är glad och att han är glad och att det faktiskt är många andra som glädjs med oss
söndag 9 maj 2010
fredag 7 maj 2010
Oväntade känslor..
Som jag skrev var förra helgen helt underbar men jag har inte berättat allt. Oväntade saker hände, känslor som uppstod. Två vänner som började se varandra med nya ögon. Jag och han!
Jag vet inte vad jag känner, bara att det jag känner just nu känns bra. Jag har fjärilar i magen och jag vet att mitt förstånd borde säga till mig att kanske backa. En del av mina vänner säger det, men jag kan inte, för just nu har jag inte styrkan att tänka på vad som är bra eller inte, eller att lyssna på deras förmaningar. Det är redan för sent för jag har börjat känna saker och vill bara ge efter för det jag känner.
Jag har alltid gillat honom som vän, har aldrig ens tänkt på honom med dessa ögon förr. Vi har kunnat prata om det mesta han och jag, men det har inte funnits något annat än vänskap. Allt som hänt i hans liv och som gör att mina vänner tycker att jag ska vara försiktig är saker som jag hela tiden vetat under tiden som vi bara varit vänner. Jag har hört hans version och jag har hört andras och deras. Det jag vet får mig att tveka, men precis som jag, så mådde han inte bra då och vem är jag att döma?
Jag var inte guds bästa barn jag heller när jag mådde som värst. Jag gjorde så många misstag som jag än idag har svårt för att hantera. Och det känns fortfarande som det är en annan person som begick dessa handlingar, en som inte var jag. Men det var handlingar som faktiskt JAG begick. Jag bröt mot allt som jag stod för och gjorde saker som jag verkligen aldrig trodde att jag skulle kunna göra mot någon jag älska. Så kan ett mående göra med en även om det är en dålig ursäkt. Ska man bli dömd i en hel evighet för det? Nej, det tycker inte jag.
Jag är inte naiv. Mina ögon har inte blivit blinda, jag ser, jag hör, jag är uppmärksam men.....det enda jag vet nu och det enda brott jag begår nu, är att jag känner något och att detta "något" just nu känns bra och att jag vill ge efter för det jag känner. Det vill säga "han" och jag ber så hemskt mycket om ursäkt att detta sårar en del men just nu är det så.
Jag vet inte vad jag känner, bara att det jag känner just nu känns bra. Jag har fjärilar i magen och jag vet att mitt förstånd borde säga till mig att kanske backa. En del av mina vänner säger det, men jag kan inte, för just nu har jag inte styrkan att tänka på vad som är bra eller inte, eller att lyssna på deras förmaningar. Det är redan för sent för jag har börjat känna saker och vill bara ge efter för det jag känner.
Jag har alltid gillat honom som vän, har aldrig ens tänkt på honom med dessa ögon förr. Vi har kunnat prata om det mesta han och jag, men det har inte funnits något annat än vänskap. Allt som hänt i hans liv och som gör att mina vänner tycker att jag ska vara försiktig är saker som jag hela tiden vetat under tiden som vi bara varit vänner. Jag har hört hans version och jag har hört andras och deras. Det jag vet får mig att tveka, men precis som jag, så mådde han inte bra då och vem är jag att döma?
Jag var inte guds bästa barn jag heller när jag mådde som värst. Jag gjorde så många misstag som jag än idag har svårt för att hantera. Och det känns fortfarande som det är en annan person som begick dessa handlingar, en som inte var jag. Men det var handlingar som faktiskt JAG begick. Jag bröt mot allt som jag stod för och gjorde saker som jag verkligen aldrig trodde att jag skulle kunna göra mot någon jag älska. Så kan ett mående göra med en även om det är en dålig ursäkt. Ska man bli dömd i en hel evighet för det? Nej, det tycker inte jag.
Jag är inte naiv. Mina ögon har inte blivit blinda, jag ser, jag hör, jag är uppmärksam men.....det enda jag vet nu och det enda brott jag begår nu, är att jag känner något och att detta "något" just nu känns bra och att jag vill ge efter för det jag känner. Det vill säga "han" och jag ber så hemskt mycket om ursäkt att detta sårar en del men just nu är det så.
torsdag 6 maj 2010
En underbar helg, en intensiv men bra vecka
Jag mår bra. Bättre än på mycket länge. Det känns helt underbart. Jag vet att det kanske bara är en tillfällighet men jag hoppas på det bästa. Under tiden så ska jag njuta av allt. Helgen var helt underbar, hängt med fantastiska vänner hela helgen. Längesen jag orkade vara så social. Veckan har varit intensiv. Håller på att sätta upp en musikal på mitt arbete, där 3 klasser ska vara med. Det är ett himla sjå att få allt att fungera med in och utgångar, scenbyten och att öva in repliker, men så roligt. Sen har jag även startat arbetet med en mindre pjäs i en annan klass. Älskar mitt jobb, det är världens bästa.
Jag gick aldrig på familjetillställningen i helgen. Mycket dåligt samvete och det kändes hårt när jag ringde min brors unge för att gratulera honom och när jag sa att jag inte skulle komma. Jaja så är det, jag måste tänka på mig själv just nu. Nästa helg ska jag iallfall åka hem och träffa hela familjen men då har jag räddat mig själv genom att jag ska ta med mig en av mina gamla pojkvänner som jag nu är bra vän med. Han bor i samma ort som mina föräldrar och det ska bli så kul att träffa honom och så skönt att slippa komma själv. Det kommer nog att hjälpa mig att distrahera bort det där andra som jag annars skulle gå och tänka på.
Tack alla ni som läser min blogg och tack ni som ger mig feed-back och skriver så varma fina kommentarer. Det betyder mycket!
Kram
Jag gick aldrig på familjetillställningen i helgen. Mycket dåligt samvete och det kändes hårt när jag ringde min brors unge för att gratulera honom och när jag sa att jag inte skulle komma. Jaja så är det, jag måste tänka på mig själv just nu. Nästa helg ska jag iallfall åka hem och träffa hela familjen men då har jag räddat mig själv genom att jag ska ta med mig en av mina gamla pojkvänner som jag nu är bra vän med. Han bor i samma ort som mina föräldrar och det ska bli så kul att träffa honom och så skönt att slippa komma själv. Det kommer nog att hjälpa mig att distrahera bort det där andra som jag annars skulle gå och tänka på.
Tack alla ni som läser min blogg och tack ni som ger mig feed-back och skriver så varma fina kommentarer. Det betyder mycket!
Kram
fredag 30 april 2010
En ledig dag och jag mår bra!
Trots alla mina funderingar och det jag genomgår med mina skuldkänslor för att inte dyka upp på familjetillställningar och mardrömmar (se föregående inlägg: Dilemma- berätta eller inte berätta och Intensiva mardrömmar) så mår jag bättre än vad jag mått på mycket länge. Det är härligt att kunna njuta och klara av att vara social igen. Nu vankas det städning, musik på hög volym och ikväll blir det fest! Livet e härligt trots allt :). Älskar våren!!
Dilemma- berätta eller inte berätta
Ännu en sån där helg- en familjeträff, ångest och beslut måste tas, en av många födelsedagar ska firas. Precis som vanligt så väntar jag med att ge besked i sista stund. Jag har redan halvt sagt att jag tror att jag kommer men inom mig har jag egentligen hela tiden vetat, att jag förmodligen inte kommer att åka.
Jag vill inte dit. Jag orkar inte. Jag vet att det till största delen handlar om att jag kommer att träffa honom då. Annars hade motståndet nog inte varit så stort, men det är så mycket annat som också tar emot. Det tär i mig att jag vet att om jag åker dit så måste jag sätta på den där "oh vad trevligt det är att vara här masken". Det tär på mig att jag faktiskt ska behöva sätta på mig en sån där mask där jag måste kämpa för att hålla skenet uppe över de känslor som jag har inom mig. Jag vill ju inte att det ska vara så. Jag vill kunna vara glad, känna mig bekväm och avslappnad. Men det går inte, jag har försökt, men det sista året har det inte gått, hur mycket jag än kämpat, masken åker av till sist.
Sist den åkte av var i julas, jag klarade inte av att hålla skenet uppe, föraktet blev för stort och det slutade med ett utbrott från min brors sida då han fått känna av mina irriterade vibbar hela kvällen. Och det jag är mest rädd för är att jag inte kommer att klara av att hålla masken denna gången heller. Jag har varken pratat eller träffat min bror sen i julas. Mamma och pappa pratar jag med ungefär en gång i veckan och de var och hälsade på mig några timmar en eftermiddag i mars men förrutom detta har jag inte träffat någon av mina familjemedlemmar sen i julas.
Förutom föraktet och äcklet jag känner mot min bror så är det känslan av hur jag framställs i allt detta som maler. På dessa tillställningar blir jag en person som jag inte alls vill vara; sur och vresig och tvär och eftersom de inte vet varför och inte har en aning om vad det är som pågår inom mig så känner jag mig som det svarta fåret. Hur ska de kunna ha en aning? De vet ju ingenting och även om jag tror att min bror mycket väl är medveten om det han gjort mot mig så tror jag inte att han sätter mitt humör mot honom som ett samband med det han gjorde med och mot mig då. Hur skulle han kunna? Under alla år har jag försökt att dölja allt både för mig själv och för alla andra, på grund av min skam. På grund av äckel och på grund av att jag trodde att allt var mitt eget fel och att jag fick skylla mig själv som lät det pågå. Det har ju faktiskt funnits perioder i mitt liv då jag faktiskt klarat av att umgås med min bror utan några problem efter att allt slutade. Jag såg det som hade hänt då med min bror och det liv som jag levde nu i vuxen ålder som två separata världar som inte var sammanlänkade. Idag kan jag inte fatta hur jag lyckades, det sprack då och då, men för det mesta klarade jag det. Men jag vet ju bättre nu och förstår mig bättre på det här med försvarsmekanismernas förträngningskraft.
Ibland kan jag önska, att jag vid dessa tillfällen när jag ska träffa hela familjen, kunde fortsätta som jag gjorde innan. Att skärma av mig, stänga av mina känslor, inte låtsas om dem. Förneka dess existens när de kom fram och lika snabbt stoppa tillbaka dem i mitt inre och låtsas som allt var frid och fröjd utåt. Jag klarade detta innan i så många år men sen jag flyttade till en annan stad för 10 år sen så har av och på knappen sakta men säkert slutat funka. När jag flyttade hit där jag bor nu fick jag en "fristad". Jag kände inte någon, ingen visste något om mig och jag kunde börja om på nytt och slapp skvallerbyn där det man gjorde på kvällen var spritt över hela byn dagen därpå. Jag tror att jag i den "friheten" även vågade släppa lite åt gången av det som jag bar inom mig, eftersom jag inte hade någon här som kände till min familj eller någon av mina gamla vänner. Alltså var "hotet och rädslan" att berätta och att det skulle spridas vidare till fel personer och min familj inte lika stort. Sommaren 2008 slutade av och på knappen att fungera helt i samband med överfallet, alla sår öppnades och då jag inte klarade att hålla min hemlighet för mig själv längre.
Visst är jag glad att jag erkänt för mig själv och börjat bearbeta det jag gått och burit på under alla dessa år. Jag har vuxit så oerhört som människa och börjat våga stå upp för mig själv på ett helt annat sätt. Jag har även fått en helt annan förståelse för mig själv över min känslighet, mina depressioner och mina rädslor och för mitt destruktiva mönster som jag haft sen tonåren och att övergreppen har varit en del av denna destruktiviteten. Jag mår även så himla mycket bättre i mig själv. Jag har mina svackor så klart, det är inte lätt att hantera alla minnesbilder alla dagar men jag stannar inte kvar lika länge i mörkret längre.
Baksidan med att av-knappen inte funkar är att det skapar problem och ångest för mig när jag ska träffa min familj.
Så hur ska jag lösa det? På gruppterapin tycker mina vänner att jag ska berätta för min familj och en hel del av mina andra vänner har börjat prata för detta också. Men vad är rätt? Är det rätt att vända upp och ner på alla mina familjemedlemmars liv och känslor och skapa kaos. För kaos det är vad det kommer medföra, tror jag. Vem är jag att skapa allt detta kaos, tjänar det något till, kommer jag att må bättre av det? Kommer någon att må bättre av detta?
När jag sagt detta som argument har jag fått höra: Men är det rätt att du ska behöva gå runt och känna sånt kaos och att du ska gå runt och känna dig som svarta fåret för handlingar där någon annan skadat dig????? Nej, det är så klart inte heller rätt, men vad är rätt? Blir saker inte bara värre om jag släpper ut allt och vem vinner på det hela i slutändan?
Jag vill inte dit. Jag orkar inte. Jag vet att det till största delen handlar om att jag kommer att träffa honom då. Annars hade motståndet nog inte varit så stort, men det är så mycket annat som också tar emot. Det tär i mig att jag vet att om jag åker dit så måste jag sätta på den där "oh vad trevligt det är att vara här masken". Det tär på mig att jag faktiskt ska behöva sätta på mig en sån där mask där jag måste kämpa för att hålla skenet uppe över de känslor som jag har inom mig. Jag vill ju inte att det ska vara så. Jag vill kunna vara glad, känna mig bekväm och avslappnad. Men det går inte, jag har försökt, men det sista året har det inte gått, hur mycket jag än kämpat, masken åker av till sist.
Sist den åkte av var i julas, jag klarade inte av att hålla skenet uppe, föraktet blev för stort och det slutade med ett utbrott från min brors sida då han fått känna av mina irriterade vibbar hela kvällen. Och det jag är mest rädd för är att jag inte kommer att klara av att hålla masken denna gången heller. Jag har varken pratat eller träffat min bror sen i julas. Mamma och pappa pratar jag med ungefär en gång i veckan och de var och hälsade på mig några timmar en eftermiddag i mars men förrutom detta har jag inte träffat någon av mina familjemedlemmar sen i julas.
Förutom föraktet och äcklet jag känner mot min bror så är det känslan av hur jag framställs i allt detta som maler. På dessa tillställningar blir jag en person som jag inte alls vill vara; sur och vresig och tvär och eftersom de inte vet varför och inte har en aning om vad det är som pågår inom mig så känner jag mig som det svarta fåret. Hur ska de kunna ha en aning? De vet ju ingenting och även om jag tror att min bror mycket väl är medveten om det han gjort mot mig så tror jag inte att han sätter mitt humör mot honom som ett samband med det han gjorde med och mot mig då. Hur skulle han kunna? Under alla år har jag försökt att dölja allt både för mig själv och för alla andra, på grund av min skam. På grund av äckel och på grund av att jag trodde att allt var mitt eget fel och att jag fick skylla mig själv som lät det pågå. Det har ju faktiskt funnits perioder i mitt liv då jag faktiskt klarat av att umgås med min bror utan några problem efter att allt slutade. Jag såg det som hade hänt då med min bror och det liv som jag levde nu i vuxen ålder som två separata världar som inte var sammanlänkade. Idag kan jag inte fatta hur jag lyckades, det sprack då och då, men för det mesta klarade jag det. Men jag vet ju bättre nu och förstår mig bättre på det här med försvarsmekanismernas förträngningskraft.
Ibland kan jag önska, att jag vid dessa tillfällen när jag ska träffa hela familjen, kunde fortsätta som jag gjorde innan. Att skärma av mig, stänga av mina känslor, inte låtsas om dem. Förneka dess existens när de kom fram och lika snabbt stoppa tillbaka dem i mitt inre och låtsas som allt var frid och fröjd utåt. Jag klarade detta innan i så många år men sen jag flyttade till en annan stad för 10 år sen så har av och på knappen sakta men säkert slutat funka. När jag flyttade hit där jag bor nu fick jag en "fristad". Jag kände inte någon, ingen visste något om mig och jag kunde börja om på nytt och slapp skvallerbyn där det man gjorde på kvällen var spritt över hela byn dagen därpå. Jag tror att jag i den "friheten" även vågade släppa lite åt gången av det som jag bar inom mig, eftersom jag inte hade någon här som kände till min familj eller någon av mina gamla vänner. Alltså var "hotet och rädslan" att berätta och att det skulle spridas vidare till fel personer och min familj inte lika stort. Sommaren 2008 slutade av och på knappen att fungera helt i samband med överfallet, alla sår öppnades och då jag inte klarade att hålla min hemlighet för mig själv längre.
Visst är jag glad att jag erkänt för mig själv och börjat bearbeta det jag gått och burit på under alla dessa år. Jag har vuxit så oerhört som människa och börjat våga stå upp för mig själv på ett helt annat sätt. Jag har även fått en helt annan förståelse för mig själv över min känslighet, mina depressioner och mina rädslor och för mitt destruktiva mönster som jag haft sen tonåren och att övergreppen har varit en del av denna destruktiviteten. Jag mår även så himla mycket bättre i mig själv. Jag har mina svackor så klart, det är inte lätt att hantera alla minnesbilder alla dagar men jag stannar inte kvar lika länge i mörkret längre.
Baksidan med att av-knappen inte funkar är att det skapar problem och ångest för mig när jag ska träffa min familj.
Så hur ska jag lösa det? På gruppterapin tycker mina vänner att jag ska berätta för min familj och en hel del av mina andra vänner har börjat prata för detta också. Men vad är rätt? Är det rätt att vända upp och ner på alla mina familjemedlemmars liv och känslor och skapa kaos. För kaos det är vad det kommer medföra, tror jag. Vem är jag att skapa allt detta kaos, tjänar det något till, kommer jag att må bättre av det? Kommer någon att må bättre av detta?
När jag sagt detta som argument har jag fått höra: Men är det rätt att du ska behöva gå runt och känna sånt kaos och att du ska gå runt och känna dig som svarta fåret för handlingar där någon annan skadat dig????? Nej, det är så klart inte heller rätt, men vad är rätt? Blir saker inte bara värre om jag släpper ut allt och vem vinner på det hela i slutändan?
tisdag 27 april 2010
Intensiva mardrömmar....
Den sista tiden har jag mått relativt bra. Jag har kännt att jag haft energi på helgerna att göra saker som jag knappt orkat under hela detta året. Jag har för första gången på länge kunnat gå ut och umgås med folk, mer än med en åt gången och även känt mig bekväm i andras sällskap. Kunnat skratta, klarat av att prata utan att känna mig tyngd och utan att flyta iväg i mina tankar och inte kunna fokusera på samtalen som pågår.
Men på nätterna jagas jag fortfarande av mardrömmar. Så även om jag mår bra under min vakentid så har jag förstått att jag fortfarande bearbetar de saker som varit svåra under de sista åren. Minnena som kommit upp till ytan, mitt spruckna förhållande och mycket annat. Har svårt att somna och när jag väl somnar så sätter mardrömmarna igång. Har jag tur så får jag tre-fyra timmars sömn per natt på vardagar, vilket gör att jag mot halva tiden av min arbetsdag känner mig helt utmattad och när jag kommer hem orkar jag inte göra något av det som jag satt upp som mål för kvällen. Inte ens om jag tar och sover en halvtimme-timme för att få mer energi, för även då under den korta sömnen kommer mardrömmarna och ja jag får verkligen kämpa mig upp igen, så intensiv är min trötthet.
På sista tiden har jag börjat komma ihåg mina drömmar allt mer och på senaste tiden har min bror börjat dyka upp i mina drömmar och drömmarna är så fysiskt intensiva så att det känns som att det händer på riktigt även om det är i en dröm.
Drömmarna är nästan alltid likadana.
Drömmarna är nästan alltid likadana.
Det börjar med att jag i drömmen är så trött men jag får inte sova och jag kämpar allt vad jag kan för att hålla mig vaken. Tröttheten gör mig så yr så jag knappt kan hålla mig upprätt utan jag famlar, trillar omkring och kryper på golvet om vartannat. Jag kan i drömmarna inte heller uttrycka mig så att folk förstår mig. Jag försöker skrika på hjälp, be om hjälp men jag får inte fram ett ljud men inombords skriker hela jag. I drömmen är jag och mitt ex fortfarande tillsammans. Han står argt och tittar på mig och säger att jag ska skärpa mig, komma till sans och anklagar mig för att vara är full igen. Jag försöker förklara att jag inte är full men jag får inte fram ett ljud, ser vädjande på honom, gråter förtvivlat, försöker sträcka ut min armar, men han ser bara argt på mig med förakt och går sin väg. Jag försöker kravla mig upp från golvet, vinglar fram och tillbaka i rummet, slår i saker. Varenda människa jag möter tittar på mig. Ofta är det folk jag känner i verkligheten som går förbi, bla. min mamma, mitt andra syskon och några av mina kompisar har dykt upp i dessa drömmar. Jag försöker be om hjälp, men de går bara förbi, fnyser och tittar på mig med förakt som om jag vore en galning. På något sätt vet jag i drömmarna att jag drömmer men känslan är ändå så överväldigande verklig så det känns som det händer på riktigt. Jag försöker kämpa för att vakna och ibland gör jag det, men jag somnar om nästan lika snabbt för att jag är så oerhört trött och då börjar drömmarna likadant.
I en av mina mardrömmar som jag hade drömde häromdagen drömde jag att jag låg och sov. Helt plötsligt känner jag hur någon lyfter upp mig och bär iväg med mig med mig sprattlandes över sin axel. Jag kan inte ta mig loss och jag känner mig skräckslagen, när jag väl lyckas se ansiktet på personen så är det min bror. Jag får panik och lyckas vakna.
I en annan dröm dyker min bror upp igen även då ligger jag och sover. Rummet ser ut som det rum som han hade när jag bodde hemma hos mina föräldrar. Helt plötsligt känner jag hur någon kommer och sätter sig på mig och börjar ta sina händer på min rygg. Känslan är obeskrivligt obehaglig och jag blir helt stel och kraftlös, kan inte röra mig, kan inte skrika, fast hela jag skriker. Fingrarna börjar gräva sig framåt mot mina bröst och över hela kroppen. När jag vänder på huvudet ser jag min brors ansikte. Jag lyckas vakna upp en kort stund, men jag är fortfarande i ett sömntöcken och kan inte trots obehaget hålla mig vaken. Jag håller på så; vaknar, somnar, vaknar, somnar och lika snabbt som jag vaknat upp så kommer jag in i samma dröm gång på gång, den rysande obehagliga känslan på min rygg..ush.
Jag har aldrig varit med om så intensiva och verklighetstrogna drömmar som jag varit med om nu på sistone och jag vaknar alltid av att jag badar i svett. Vill bara att det ska sluta och konstigt nog är det mest på vardagarna som jag drömmer såna här mardrömmar. Eller så är det då jag kommer ihåg drömmarna som mest eftersom jag så sällan på vardagarna kan sova mer än 3-4 timmar och då säkert väcks av larmet på min telefon mitt i en drömperiod.
Är det någon som känner igen sig i detta att ha så intensiva mardrömmar och kanske har något tips på hur man tar sig ur den här onda cirkeln av mardrömmar? Önskar inget annat än att få nätter med goda drömmar så att jag även kan ha kraft och energi på vardagarna.
Jag har aldrig varit med om så intensiva och verklighetstrogna drömmar som jag varit med om nu på sistone och jag vaknar alltid av att jag badar i svett. Vill bara att det ska sluta och konstigt nog är det mest på vardagarna som jag drömmer såna här mardrömmar. Eller så är det då jag kommer ihåg drömmarna som mest eftersom jag så sällan på vardagarna kan sova mer än 3-4 timmar och då säkert väcks av larmet på min telefon mitt i en drömperiod.
Är det någon som känner igen sig i detta att ha så intensiva mardrömmar och kanske har något tips på hur man tar sig ur den här onda cirkeln av mardrömmar? Önskar inget annat än att få nätter med goda drömmar så att jag även kan ha kraft och energi på vardagarna.
torsdag 22 april 2010
7. Ett nytt jobb, en härlig resa och ett jobbigt besked
forts från inlägg: 6. I väntan på besked- Min historia-Året innan terapin.
_____________________________________________________
Jag kände mig helt förkrossad men kämpade vidare. En dag kvar på mitt gamla jobb och sen väntade mitt nya på mig veckan därpå....
_____________________________________________________
Jag blev besviken när jag fick beskedet om att jag inte skulle få någon terapi hjälp men trots allt fanns hoppet om att läkaren som jag skulle besöka på allm.psykiatrin skulle förstå att jag verkligen behövde hjälp. Jag höll på att gå under och jag plågades ständigt av panikångest och självmordstankar. Men jag var fast besluten om att kämpa vidare och jag beslutade mig därför att göra vissa förändringar. Det första var att söka ett nytt jobb, det andra var att planera en resa så att jag hade något positivt att se framemot.
I flera års tid hade jag funderat på det, att byta jobb och då och då hade jag sökt jobb och blivit erbjuden tjänster på andra skolor men jag hade inte vågat ta steget. Jag var helt enkelt för rädd för att misslyckas och rädd för att kasta mig ut i det otrygga. På mitt gamla jobb visste jag hur allt fungerade och det var en bra skola att arbeta på och jag gillade mina kollegor, de flesta iallfall, tänk om det inte skulle bli så på ett nytt ställe. Så hade jag hållt på i flera år och ljugit för mig själv. Så osäker, en sån trygghetsmänniska, livrädd för förändringar, livrädd för att tappa masken och inte duga. Visst, jag trivdes med en del kollegor men långt ifrån alla och jag trivdes definitivt inte med min chef och det gick nästan inte en enda dag då jag inte kom hem och funderade och grubblade över saker som var jobbrelaterade och detta uppfyllde mitt huvud alldeles för mycket och hade gjort i flera år.
Den bilden jag målade upp i huvudet av min arbetsplats stämde som sagt inte riktigt med hur jag kände mig. Jag hade skaffat mig en roll som jag inte gillade, åtminstone inte i vissa sammanhang och den kollegan jag arbetade närmst fick mig ständigt att känna mig mindervärdig och fick mig att få dåligt samvete. För att inte tala om hur jag till sist bara avskydde alla våra arbetslagsmöten, då vissa tog över helt och bara sög ur en all energi. Min sambo hade påpekat detta för mig flera gånger, att jag borde byta jobb för han såg ju hur dåligt jag mådde ofta när jag kom hem och det var han som fick ta smällen, dvs genom mitt ältande. Men jag gjorde det jag var bäst på, förnekade och förminskade hela situationen. Jag trivdes visst det,"relativt" bra iallfall, menade jag.
När jag ser på det idag så tycker jag att det känns konstigt att det skulle ta så lång tid för mig att inse att jag inte mådde bra där, men det är väl så, när man inte vet något annat. Detta var trots allt mitt första jobb inom det jag utbildat mig till, sen var det så klart inte bara negativa saker som hände där. Jag älskade själva arbetet med barnen och det fanns kollegor som jag verkligen gillade och en av dem umgås jag fortfarande med idag och den vänskapen är jag verkligen glad att jag har. Sen har jag verkligen inget emot mina gamla kollegor som privatpersoner men det kändes som det var så negativ stämning ofta och jag sögs in i det och blev själv negativ.
Hur som helst så vågade jag till sist göra den där förändringen i mitt liv och jag tog chansen när den kom och tackade ja till erbjudandet om ett jobb i en annan kommun där jag varit på intervju. Jag var så stolt över mig själv och visst jag kände mig nervös men jag hade mest en bra känsla i kroppen och tyckte att det skulle bli spännande med ny arbetsplats och nya kollegor. Det skulle visa sig vara ett av de bästa valen jag gjort för mig själv i mitt liv.
Jag hade tre månader kvar på mitt gamla jobb och två veckor innan jag skulle sluta tog jag ut den semestern jag hade kvar och åkte till Thailand med barndomskompisar. En underbar resa och precis vad jag behövde. Jag verkligen njöt till fullo dessa två veckor. Det kändes helt fantastiskt att komma ifrån allt. Sola, bada, umgås med mina vänner, inga krav och bara slappna av och att bara känna sig helt bekymmerslös för så kändes det verkligen och det var helt underbart att få känna så igen.
När jag kom hem mådde jag mycket bättre. Min fd sambo hade tagit hand om våra katter under de två veckor som jag varit iväg och när jag kom hem var han i lägenheten. Vi satte oss ner i köket och jag berättade lite om resan och gav han ett par shorts som jag köpt i present till honom. När han var inne på toaletten för att byta om så hittade jag ett par svarta damskinnhandskar på min byrålåda och det var inte mina. Innan jag åkte hade jag hört ett rykte om att han träffat en ny men jag hade bara slått ifrån mig det. Det kändes overkligt att han redat skulle ha träffat någon efter att det varit slut så kort tid och dessutom hade jag svårt att se att han bara kunde glömma det vi haft och gå vidare så där lätt...men....ja mina värsta farhågor hade besannats. Han hade träffat en ny tjej och hade dessutom tagit in henne i min lägenhet. Jag kände mig så sviken, jag förstod ju att jag inte hade någon rätt att säga något om att han träffat någon men att han haft henne i min lägenhet kändes som en kniv i hjärtat. Det var min privata sfär, ingen plats där han skulle bjuda in sin nya flickvän utan min tillåtelse. Så så slutade min härliga resa, med denna inte allt för trevliga nyhet som damp ner innan jag knappt satt resväskan i hallen....
Jag kände mig helt förkrossad men kämpade vidare. En dag kvar på mitt gamla jobb och sen väntade mitt nya på mig veckan därpå....
tisdag 20 april 2010
Mall och gruppterapi
Jag provar mig fram och tillbaka vilken mall jag ska ha till min blogg så om ni blir förvirrade så är det därför. Tröttnade på den mörka, svarta dystra. Så nu får det bli denna ett tag. Har varit hemma från jobb idag åkte på en gräslig magsjuka igår men känner mig tack och lov lite bättre idag. I eftermiddag ska jag på gruppterapi igen, minns inte vad vi skulle prata om denna gång. Denna termin har vi satt ämnen för varje gång vi ses som vi ska diskutera. Jag tycker att terapin är så bra och jag är så otroligt glad att jag fick denna hjälp. Visst det är jobbigt, man kommer ofta hem och känner sig helt tom och trött och ibland varar detta i dagar, beroende på vad man pratat om eller vilken fas och vilket känslomässigt tillstånd man är i. Men att äntligen utan att bli dömd och utan att behöva känna skamm få prata om detta som man hållt inom sig i flera år är så befriande. Det är en stor stor skillnad på hur jag mådde innan jag började där och på hur jag mår nu. Jag mår så mycket bättre, så terapin hjälper.
söndag 18 april 2010
Helgen
Har varit en skön helg!
Fredagen började dock inte så bra. En sån där förälder som ska ha synpunkter på allt och försöker hitta en syndabock och hackkyckling har gjort mig till sitt offer. Hon och en annan förälder var på besök i onsdags i klassen på skolan där jag arbetar . I fredags när jag kom till jobb, stannade min chef mig och frågade om det hade hänt något speciellt i onsdags när vi hade besök. Jag fattade ingenting. Det hade inte hänt något speciellt, dagen hade flytit på som den brukar, utan problem och jag och min kollega sa när dagen gick mot sitt slut att det var skönt att klassen varit så lugn när vi hade haft besök.
Men en av föräldrarna hade ringt till vår chef och sagt att hon ville boka ett möte angående saker som hon sett på sitt besök och hon ville inte ta det på telefon. Hon hade sett många saker som var bra men även andra som hon inte alls gillade. Hrm..ja jag kunde inte och kan fortfarande inte se vad jag gjort för fel, för efter mötet fick jag ett mail av min chef att det handlade om mig och en av de lektioner vi hållt i.
Jag frågade min kollega, som jag har en rak och ärlig relation med, om hon upplevt att jag gjort något speciellt som kanske fått förälderna att reagera. Men nä det hade jag inte och då berättade hon att just denna mamman hade varit på en massa personal utan anledning på hennes förra jobb och att många tyckte att hon var obehaglig. Jag har en väldigt bra chef och jag tror inte hon kommer att ta den här mamman på så stort allvar. Men jag blir så fruktansvärt förbannad. Så jävla fegt att inte ta detta med mig och istället springa till min chef. Men som tur är så har jag fått skinn på näsan och jag är inte rädd för att gå in i en diskussion och den föräldern skrämmer mig inte det minsta, snarare tycker jag enbart att hela hon är patetisk! Hur svårt ska det vara att ta saker med personen det gäller??? Jag kan ta en diskussion men ser gärna att den tas med mig , istället för att gå och belasta min chef med bagateller, som om hon inte har nog med annat att göra. Ska bli väldigt intressant imorgon iallafall. Jag ser faktiskt framemot att höra vad hon sagt och så även bemöta den där föräldern. Hon ska få sig en knäpp på näsan.
I fredags var jag ute med några vänner. Trevligt och lugnt. De festade järnet och jag drack en öl. De försökte tjata på mig att jag skulle dricka snaps med dem i baren men jag stod på mig. Fattar inte varför det ska vara så svårt att förstå att man faktiskt inte vill dricka sprit och vill de dricka sprit så varsegod men jag har bestämt mig för att hålla mig ifrån starksprit. Stolt var jag hur som helst som stod på mig trots deras tjat. Det hade jag inte gjort för ett halvår sen. Sprang även på min förre detta sambo. Jag har inte pratat med honom öga mot öga sedan maj och inte träffat honom sen november då han var på samma fest men då sa vi bara hej till varandra nu pratade vi med varandra, mest sånt där dösnack men det gick bra. Det kändes faktiskt inte särskilt konstigt och jag känner mig faktiskt lättad för jag tror jag börjar komma över honom :).
I lördags var jag bara hemma och tog det lugnt och idag har jag gått en promenad i stan med en god vän och sprang in och piercade mig sådär lite spontant. Sen har jag varit och tränat yoga och sprungit en halvtimme. Ikväll har jag fortsatt att måla färdigt alla lister i hela lägenheten och jag är äntligen klar. Har även provmålat en vägg med en färg som blev jättefin så nästa vecka ska jag förmodlingen fortsätta mitt lägenhetsprojekt om orken finns där. Som sagt det har varit en bra helg och jag känner mig full av energi!!!!.
Fredagen började dock inte så bra. En sån där förälder som ska ha synpunkter på allt och försöker hitta en syndabock och hackkyckling har gjort mig till sitt offer. Hon och en annan förälder var på besök i onsdags i klassen på skolan där jag arbetar . I fredags när jag kom till jobb, stannade min chef mig och frågade om det hade hänt något speciellt i onsdags när vi hade besök. Jag fattade ingenting. Det hade inte hänt något speciellt, dagen hade flytit på som den brukar, utan problem och jag och min kollega sa när dagen gick mot sitt slut att det var skönt att klassen varit så lugn när vi hade haft besök.
Men en av föräldrarna hade ringt till vår chef och sagt att hon ville boka ett möte angående saker som hon sett på sitt besök och hon ville inte ta det på telefon. Hon hade sett många saker som var bra men även andra som hon inte alls gillade. Hrm..ja jag kunde inte och kan fortfarande inte se vad jag gjort för fel, för efter mötet fick jag ett mail av min chef att det handlade om mig och en av de lektioner vi hållt i.
Jag frågade min kollega, som jag har en rak och ärlig relation med, om hon upplevt att jag gjort något speciellt som kanske fått förälderna att reagera. Men nä det hade jag inte och då berättade hon att just denna mamman hade varit på en massa personal utan anledning på hennes förra jobb och att många tyckte att hon var obehaglig. Jag har en väldigt bra chef och jag tror inte hon kommer att ta den här mamman på så stort allvar. Men jag blir så fruktansvärt förbannad. Så jävla fegt att inte ta detta med mig och istället springa till min chef. Men som tur är så har jag fått skinn på näsan och jag är inte rädd för att gå in i en diskussion och den föräldern skrämmer mig inte det minsta, snarare tycker jag enbart att hela hon är patetisk! Hur svårt ska det vara att ta saker med personen det gäller??? Jag kan ta en diskussion men ser gärna att den tas med mig , istället för att gå och belasta min chef med bagateller, som om hon inte har nog med annat att göra. Ska bli väldigt intressant imorgon iallafall. Jag ser faktiskt framemot att höra vad hon sagt och så även bemöta den där föräldern. Hon ska få sig en knäpp på näsan.
I fredags var jag ute med några vänner. Trevligt och lugnt. De festade järnet och jag drack en öl. De försökte tjata på mig att jag skulle dricka snaps med dem i baren men jag stod på mig. Fattar inte varför det ska vara så svårt att förstå att man faktiskt inte vill dricka sprit och vill de dricka sprit så varsegod men jag har bestämt mig för att hålla mig ifrån starksprit. Stolt var jag hur som helst som stod på mig trots deras tjat. Det hade jag inte gjort för ett halvår sen. Sprang även på min förre detta sambo. Jag har inte pratat med honom öga mot öga sedan maj och inte träffat honom sen november då han var på samma fest men då sa vi bara hej till varandra nu pratade vi med varandra, mest sånt där dösnack men det gick bra. Det kändes faktiskt inte särskilt konstigt och jag känner mig faktiskt lättad för jag tror jag börjar komma över honom :).
I lördags var jag bara hemma och tog det lugnt och idag har jag gått en promenad i stan med en god vän och sprang in och piercade mig sådär lite spontant. Sen har jag varit och tränat yoga och sprungit en halvtimme. Ikväll har jag fortsatt att måla färdigt alla lister i hela lägenheten och jag är äntligen klar. Har även provmålat en vägg med en färg som blev jättefin så nästa vecka ska jag förmodlingen fortsätta mitt lägenhetsprojekt om orken finns där. Som sagt det har varit en bra helg och jag känner mig full av energi!!!!.
onsdag 14 april 2010
Funderingar om saker från mitt förflutna...
Hur tänker män som förgriper sig på kvinnor?
Jag undrar så om de förstår vad de gör, hur de tänker, om de tänker alls. Vad tänker de innan, vad tänker de efteråt?
Inser de vilka skador de utsätter sina offer för, inte bara då utan för lång tid framåt och att dessa minnen aldrig kommer att försvinna. Inser de att deras handlingar skadar och förföljer en i flera år, nästan varje dag och därefter begränsar ens möjligheter till att kunna leva på samma sätt igen?
Den första som skadade mig var min egen bror. Det har jag redan berättat om, men under livets gång har jag varit med om även andra övergrepp som skakat mig och som satt sig i mig. Det som jag ska berätta om nu är kanske inte ett övergrepp i sig. Men jag har funderat en del på det hela och förstår att det som hände inte var rätt och att det egentligen är helt sjukt...
När jag var 14 år "blev jag av med min oskuld". 14 år och naiv och godtrogen. Jag hade varit på fest.
Vi gick ner till den lokala puben och fortsatte festa, detta var en helg i november. Då får jag syn på en kille som jag hade kysst på fyllan några månader tidigare. Vi kan kalla han "A". A var snygg, charmig, 24 år och hade ett barn på fyra år. I min naivitet blev jag intresserad av A. Han var spännande tyckte jag, säkerligen för att han var äldre och att det blev lite förbjudet och han visade intresse för mig 14 år. Det kändes konstigt att han var så pass mycket äldre och att han hade barn, men som när man är 14 så tänker man inte riktigt....
När jag såg honom igen ville jag gå fram och prata med honom, han fick syn på mig och log igenkännande. Efter ett tag kom han fram och pratade med två killkompisar som satt vid samma bord som mig. När han kom fram kramade vi om varandra. Sedan gick vi iväg och satte oss för oss själva och pratade vid baren. Vi pratade om det som hänt mellan oss på sommaren då vi träffats för första gången. Han frågade hur gammal jag var, jag skämdes när jag sa att jag var 14. Han blev förvånad och sa att han hade tippat på att jag var typ 17-18.
Ja eller hur? Kan jag bara tänka nu men då kände jag mig stolt.
Efter en stund så sa han att han var tvungen att gå hem, han skulle upp tidigt dagen efter, men han frågade om jag ville följa med hem en runda. I min dagbok har jag skrivit att jag frågade "Vad tänker du egentligen?" Så , så godtrogen var jag inte att jag inte till en början att jag inte hade mina aningar om vad han ville. Han sa att det inte var så han menade. "Jag gör inget som inte du vill, menade han". Bra tänkte jag och svarade att jag kunde följa honom hem och sen fick jag se om jag följde med in.
Vi gick och pratade hela vägen, han försökte kyssa mig flera gånger, men jag hade visst inte låtit honom göra det. Väl framme bestämde jag mig för att ändå följa med in. När vi kom in började han visa mig runt. Vi gick upp på övervåningen och när vi skulle ner igen så kom vi inte mer än till trappan för han började kyssa mig. Jag ville det själv då och vi forstatte ner till soffan och fortsatte att kyssas. Till sist frågade han om vi inte kunde gå upp till hans sovrum. Jag kände mig orolig men jag gjorde det ändå. När vi kom upp sa jag att jag var tvungen att gå på toaletten. Jag kommer ihåg att jag stod där och drog efter andan. Tänk om han vill ha sex med mig? Vad gör jag då? Vill jag det, nej det ville jag inte innerst inne, men vågade jag säga nej?
När jag kom tillbaka ut stod han bara där i boxershorts. Mitt hjärta började dunka och jag blev jättenervös. Han kom fram och började kyssa mig igen. Sen frågade han om inte jag också kunde klä av mig. Jag vågade inget annat, tyckte att det var pinsamt att säga nej, så jag gjorde som han sa. Han gav mig en massa komplimanger för min kropp och sa att han tyckte att jag var jättevacker. Jag kände mig jättenervös och egentligen ville jag bara därifrån, men det kändes som att jag inte kunde dra mig ur det hela när jag gått med på att ta av mig.
När han skulle tränga in i mig så bad jag honom vänta. Jag ville berätta en sak. Vadå om jag har kondom? frågade han, men det hade han inte. Du kommer inte bli med barn, menade han. Jag sa att jag var oskuld, att det var det jag ville säga. Han svar var att det var bra av mig att jag hade kunnat hålla den så länge. I min vuxna öron låter det idag helt absurt. Hur ovanligt är det att vara 14 år och oskuld? och så sa han att han skulle vara försiktig. Sen hade vi sex och jag minns att jag bara ville att det skulle ta slut, att det skulle vara över för innerst inne ville jag inte även om jag inte sa nej. Han var försiktig och tog det lugnt så såvis var det ändå ok, men efteråt visade han inte samma intresse och så la han sig på sidan och sa att han var trött och jag tog på mig och gick och kände mig helt tom.
Dagen efter vaknade jag full av ångest, han hade kommit i mig.Massa tankar flödade, tänk om jag var gravid och varför hade jag gjort så, gått med på detta.
Så här stod det i min dagbok dagen efter huller om buller massa ord. " RÄDD, OSÄKER, HJÄLP, FAN OXÅ, VAD SKA JAG GÖRA MED MIG SJÄLV, VARFÖR, VARFÖR FINNS JAG, SKIT, MÅR BLÄ. INTE BRA GJORT. DITT EGET FEL, SKYLL DIG SJÄLV, ALLT GÅR FEL FEL FEL, JAG SABBAR ALLT, JAG ÄR EN DÅLIG MÄNNISKA".
Sen följer två månaders inlägg där jag egentligen inte skriver så mycket om det för jag orkar inte och vågar inte riktigt sätta det på pränt kan jag utläsa utifrån det jag skrivit, men man kan läsa att jag mår fruktansvärt dåligt. Efter två månader skriver jag om allt som hände. Då har jag precis fått min mens, en månad försent och har varit sååå orolig för att jag skulle vara gravid. Då såg jag inte det som ett övergrepp och är det det egentligen? Jag sa ju inte nej. Idag ser jag det lite annorlunda. Jag var 14 år, minderårig. Vad såg han 24 år i mig, varför var han överhuvudtaget intresserad av att ha sex med mig. Helt sjukt.
När jag var 15 år träffade jag en pojkvän "J" som jag var tillsammans med i nästan två år. Jag berättade för honom om detta och han blev skitförbannad. Varje gång jag nämde A:s namn kokade han. Jag och J har fortfarande kontakt. För några veckor sen pratade jag med honom i telefon. Då visade det sig att han hade hamnat på en fest tillsammans med A, alltså 17 år senare. J konfronterade A då, med; "Jag vet att du haft sex med minderåriga. A hade blivit helt stel och såg helt nervös ut. Och så berättade J att A hade haft sex med hans förra flickvän när hon var 14 år. Han berättade vad jag hette och A erkände. Han kom ihåg och sa att han skämdes som fan, att han inte höll på med sånt mer. Hade han gjort det med fler?
Han erkände utan att försvara sig, alltså fattade han att det var fel. Denna händelsen berörde mig under det kommande året innan jag träffade J, men sen har jag nästan inte tänkt på det, så det är inget som påverkat mig nämnvärt tror jag. Men ändå nu så här med vuxna ögon och tankar så undrar jag hur han tänkte. Det är ju helt sjukt, hur kan en 24 åring ens visa intresse för en 14 åring? Hade jag hört en liknande historia idag om någon annan så hade jag ju sett det som ett övergrepp.
Ikväll ska jag kolla på efterlyst
http://www.tv3.se/efterlyst/vaeldtaektsman-doemd-till-faengelse-och-utvisning
ännu en man har härjat runt och förgripit sig på kvinnor och förstört deras liv. Anledningen till att jag är särskilt intresserad av detta är att jag hoppas att där kommer en bild. Överfallet som jag var med om sommaren 2008 och som jag aldrig anmälde, påminner en del om det som en del kvinnor berättat och han härjade runt och förgrep sig på kvinnor mellan år 2007 och 2009. I och för sig åkte jag inte taxi när det hände men det har visst inte bara varit så att han antastat och utsatt kvinnor för övergrepp bara vid taxikörningar. Beskrivningen på utseendet påminner också en del om det signalament som jag minns. Jag har tyvärr förträngt ganska väl hur han såg ut men jag minns att han var utländsk, hade mörkt lockigt hår och att han var kort. Hade jag sett en bild så tror jag att jag kanske kanske skulle känna igen om det var han eller inte.
Nu blev det visst ett långt inlägg igen, hoppas jag inte tråkat ut er om ni nu orkat läsa så här långt vill säga :)
....Ta hand om er alla och glöm inte att ni är värdefulla!
-----------------------------------------------------------------------------------------------
uppdatering:
Nu vet jag. Den mannen var inte samma man som överfall mot mig. Så han finns där ute någonstanns fortfarande. Hoppas att inte fler blivit drabbade. Skönt att veta att iallfall ett svin som förgripit sig och utverkat våld mot kvinnor sitter bakom lås och bomm och att han ska bli utvisad.
Jag undrar så om de förstår vad de gör, hur de tänker, om de tänker alls. Vad tänker de innan, vad tänker de efteråt?
Inser de vilka skador de utsätter sina offer för, inte bara då utan för lång tid framåt och att dessa minnen aldrig kommer att försvinna. Inser de att deras handlingar skadar och förföljer en i flera år, nästan varje dag och därefter begränsar ens möjligheter till att kunna leva på samma sätt igen?
Den första som skadade mig var min egen bror. Det har jag redan berättat om, men under livets gång har jag varit med om även andra övergrepp som skakat mig och som satt sig i mig. Det som jag ska berätta om nu är kanske inte ett övergrepp i sig. Men jag har funderat en del på det hela och förstår att det som hände inte var rätt och att det egentligen är helt sjukt...
När jag var 14 år "blev jag av med min oskuld". 14 år och naiv och godtrogen. Jag hade varit på fest.
Vi gick ner till den lokala puben och fortsatte festa, detta var en helg i november. Då får jag syn på en kille som jag hade kysst på fyllan några månader tidigare. Vi kan kalla han "A". A var snygg, charmig, 24 år och hade ett barn på fyra år. I min naivitet blev jag intresserad av A. Han var spännande tyckte jag, säkerligen för att han var äldre och att det blev lite förbjudet och han visade intresse för mig 14 år. Det kändes konstigt att han var så pass mycket äldre och att han hade barn, men som när man är 14 så tänker man inte riktigt....
När jag såg honom igen ville jag gå fram och prata med honom, han fick syn på mig och log igenkännande. Efter ett tag kom han fram och pratade med två killkompisar som satt vid samma bord som mig. När han kom fram kramade vi om varandra. Sedan gick vi iväg och satte oss för oss själva och pratade vid baren. Vi pratade om det som hänt mellan oss på sommaren då vi träffats för första gången. Han frågade hur gammal jag var, jag skämdes när jag sa att jag var 14. Han blev förvånad och sa att han hade tippat på att jag var typ 17-18.
Ja eller hur? Kan jag bara tänka nu men då kände jag mig stolt.
Efter en stund så sa han att han var tvungen att gå hem, han skulle upp tidigt dagen efter, men han frågade om jag ville följa med hem en runda. I min dagbok har jag skrivit att jag frågade "Vad tänker du egentligen?" Så , så godtrogen var jag inte att jag inte till en början att jag inte hade mina aningar om vad han ville. Han sa att det inte var så han menade. "Jag gör inget som inte du vill, menade han". Bra tänkte jag och svarade att jag kunde följa honom hem och sen fick jag se om jag följde med in.
Vi gick och pratade hela vägen, han försökte kyssa mig flera gånger, men jag hade visst inte låtit honom göra det. Väl framme bestämde jag mig för att ändå följa med in. När vi kom in började han visa mig runt. Vi gick upp på övervåningen och när vi skulle ner igen så kom vi inte mer än till trappan för han började kyssa mig. Jag ville det själv då och vi forstatte ner till soffan och fortsatte att kyssas. Till sist frågade han om vi inte kunde gå upp till hans sovrum. Jag kände mig orolig men jag gjorde det ändå. När vi kom upp sa jag att jag var tvungen att gå på toaletten. Jag kommer ihåg att jag stod där och drog efter andan. Tänk om han vill ha sex med mig? Vad gör jag då? Vill jag det, nej det ville jag inte innerst inne, men vågade jag säga nej?
När jag kom tillbaka ut stod han bara där i boxershorts. Mitt hjärta började dunka och jag blev jättenervös. Han kom fram och började kyssa mig igen. Sen frågade han om inte jag också kunde klä av mig. Jag vågade inget annat, tyckte att det var pinsamt att säga nej, så jag gjorde som han sa. Han gav mig en massa komplimanger för min kropp och sa att han tyckte att jag var jättevacker. Jag kände mig jättenervös och egentligen ville jag bara därifrån, men det kändes som att jag inte kunde dra mig ur det hela när jag gått med på att ta av mig.
När han skulle tränga in i mig så bad jag honom vänta. Jag ville berätta en sak. Vadå om jag har kondom? frågade han, men det hade han inte. Du kommer inte bli med barn, menade han. Jag sa att jag var oskuld, att det var det jag ville säga. Han svar var att det var bra av mig att jag hade kunnat hålla den så länge. I min vuxna öron låter det idag helt absurt. Hur ovanligt är det att vara 14 år och oskuld? och så sa han att han skulle vara försiktig. Sen hade vi sex och jag minns att jag bara ville att det skulle ta slut, att det skulle vara över för innerst inne ville jag inte även om jag inte sa nej. Han var försiktig och tog det lugnt så såvis var det ändå ok, men efteråt visade han inte samma intresse och så la han sig på sidan och sa att han var trött och jag tog på mig och gick och kände mig helt tom.
Dagen efter vaknade jag full av ångest, han hade kommit i mig.Massa tankar flödade, tänk om jag var gravid och varför hade jag gjort så, gått med på detta.
Så här stod det i min dagbok dagen efter huller om buller massa ord. " RÄDD, OSÄKER, HJÄLP, FAN OXÅ, VAD SKA JAG GÖRA MED MIG SJÄLV, VARFÖR, VARFÖR FINNS JAG, SKIT, MÅR BLÄ. INTE BRA GJORT. DITT EGET FEL, SKYLL DIG SJÄLV, ALLT GÅR FEL FEL FEL, JAG SABBAR ALLT, JAG ÄR EN DÅLIG MÄNNISKA".
Sen följer två månaders inlägg där jag egentligen inte skriver så mycket om det för jag orkar inte och vågar inte riktigt sätta det på pränt kan jag utläsa utifrån det jag skrivit, men man kan läsa att jag mår fruktansvärt dåligt. Efter två månader skriver jag om allt som hände. Då har jag precis fått min mens, en månad försent och har varit sååå orolig för att jag skulle vara gravid. Då såg jag inte det som ett övergrepp och är det det egentligen? Jag sa ju inte nej. Idag ser jag det lite annorlunda. Jag var 14 år, minderårig. Vad såg han 24 år i mig, varför var han överhuvudtaget intresserad av att ha sex med mig. Helt sjukt.
När jag var 15 år träffade jag en pojkvän "J" som jag var tillsammans med i nästan två år. Jag berättade för honom om detta och han blev skitförbannad. Varje gång jag nämde A:s namn kokade han. Jag och J har fortfarande kontakt. För några veckor sen pratade jag med honom i telefon. Då visade det sig att han hade hamnat på en fest tillsammans med A, alltså 17 år senare. J konfronterade A då, med; "Jag vet att du haft sex med minderåriga. A hade blivit helt stel och såg helt nervös ut. Och så berättade J att A hade haft sex med hans förra flickvän när hon var 14 år. Han berättade vad jag hette och A erkände. Han kom ihåg och sa att han skämdes som fan, att han inte höll på med sånt mer. Hade han gjort det med fler?
Han erkände utan att försvara sig, alltså fattade han att det var fel. Denna händelsen berörde mig under det kommande året innan jag träffade J, men sen har jag nästan inte tänkt på det, så det är inget som påverkat mig nämnvärt tror jag. Men ändå nu så här med vuxna ögon och tankar så undrar jag hur han tänkte. Det är ju helt sjukt, hur kan en 24 åring ens visa intresse för en 14 åring? Hade jag hört en liknande historia idag om någon annan så hade jag ju sett det som ett övergrepp.
Ikväll ska jag kolla på efterlyst
http://www.tv3.se/efterlyst/vaeldtaektsman-doemd-till-faengelse-och-utvisning
ännu en man har härjat runt och förgripit sig på kvinnor och förstört deras liv. Anledningen till att jag är särskilt intresserad av detta är att jag hoppas att där kommer en bild. Överfallet som jag var med om sommaren 2008 och som jag aldrig anmälde, påminner en del om det som en del kvinnor berättat och han härjade runt och förgrep sig på kvinnor mellan år 2007 och 2009. I och för sig åkte jag inte taxi när det hände men det har visst inte bara varit så att han antastat och utsatt kvinnor för övergrepp bara vid taxikörningar. Beskrivningen på utseendet påminner också en del om det signalament som jag minns. Jag har tyvärr förträngt ganska väl hur han såg ut men jag minns att han var utländsk, hade mörkt lockigt hår och att han var kort. Hade jag sett en bild så tror jag att jag kanske kanske skulle känna igen om det var han eller inte.
Nu blev det visst ett långt inlägg igen, hoppas jag inte tråkat ut er om ni nu orkat läsa så här långt vill säga :)
....Ta hand om er alla och glöm inte att ni är värdefulla!
-----------------------------------------------------------------------------------------------
uppdatering:
Nu vet jag. Den mannen var inte samma man som överfall mot mig. Så han finns där ute någonstanns fortfarande. Hoppas att inte fler blivit drabbade. Skönt att veta att iallfall ett svin som förgripit sig och utverkat våld mot kvinnor sitter bakom lås och bomm och att han ska bli utvisad.
tisdag 13 april 2010
Gamla dagböcker gör sig påminda och ger tvivel men även klarhet...
Som jag skrev för några inlägg sen så hittade jag mina gamla dagböcker för ett tag sen. De har stått nere i mitt förråd sen jag flyttade in i denna lägenheten för ett par år sen. Läst och läst och fått mig många skratt, men mest har det gjort ont. Ont att inse och minnas tillbaka till hur dåligt jag mått under min uppväxt. Man ser spåren av att jag började må dåligt redan i mellanstadiet och sen allt mer i högstadiet. I gymnasiet blev det ännu värre och tiden därefter och ännu värre när jag tog det största steget ut i vuxenlivet och flyttade till en ny stad där jag inte kände någon, samtidigt som det var det bästa jag gjort för mig själv, att flytta och det är ett beslut som jag inte ångrat en enda gång.
Inte en enda gång har jag skrivit om övergreppen. Inte i klarttext, bara små små antydningar som man aldrig hade kunnat tolka om man inte vetat. Inte förrän 2004 står där att jag gått ut och berättat om min största hemlighet för en gammal kärlek och detta var inte min gamla sambo och jag har fått höra nu sen jag börjat berätta om det för mina vänner, att jag gjort antydningar på fyllan om att jag varit med om något.
Funderade över varför det var så, varför jag inte skrivit om detta i min dagbok där jag skrev ner nästan alla andra av mina tankar; kärleksproblem, vänskaper, mitt osunda förhållande till mitt utseende och min vikt, ångest, rädslor osv, men detta står där inget om.
Började till och med att tvivla på mina minnen. Tänk om jag hittat på alltihop?.Men jag har så starka minnen, både klara minnesbilder, känslominnen och till och med doftminnen. Jag vet att jag jämt och ständigt gick och tänkte på det som hände, både när det hände och efter att det slutade och att det värsta som kunde hända mig, det var om någon skulle få reda på min hemlighet, att detta på något sätt skulle komma fram. Så har jag verkligen kunnat hitta på allt? Nej, har jag kommit fram till. Jag är "fullt frisk" och har alltid varit trots min ångest och mina depressioner. Depressionerna har kommit som en följd av mitt dåliga självförtroende och den rädsla och otrygghet som jag alltid känt inom mig.
Jag tror snarare att anledningen till att jag inte skrivit om övergreppen helt enkelt var att jag var så jäkla rädd för att de skulle avslöjas, jag kan inte se det på något annat sätt. Det var den största skammen någonsin att bära på och jag anklagade ju mig själv för det som hänt. Jag litade inte på någon och hade inte sådant förtroende att dela med mig av detta. Inte ens i min dagbok. För den kunde ju faktiskt någon hitta och då också få för sig att läsa och det skulle vara lika med katastrof. Hellre ville jag dö än att någon skulle få veta om allt detta äckliga.
Det är en stor sorg att se iallfall hur jag mått. Tänk om saker hade varit annorlunda om jag sluppit vara med om detta...
Här följer ett utrdag ur en dagboksanteckning jag hittade:
8/12-99
"Virrvarr av tankar plågar mig. Jag har tappat mig själv på vägen någonstanns, tron på mig själv. Var finns den, den har aldrig eller sällan funnits där. Var gick allt så himla fel, varför har det blivit så här?Varför är jag här?Jag blir helt galen av alla mina tankar. Önskar inget annat än att jag kunde få tillbaka min livsglädje, men jag vet knappt vem jag är eller vad jag vill eller tycker om någonting från dag till dag och det driver mig till vansinne.
Hur ska jag kunna tycka om mig själv och få tillbaka tron på mig själv när jag är så vilsen i mig själv som person. Jag får panik. Paniken sprider sig och jag kan inte andas..Jag kan inte andas när jag är i skolan, när jag är bland folk... Ingenstanns känner jag mig bekväm. Känner mig som en konstig person. Varför måste jag vara så rädd för att visa vem jag är? Varför kan jag inte bara känna att jag duger som jag är? Varför kan jag aldrig lära mig att tycka om mig själv? Åh vad jag vill tycka om livet, åh vad jag önskar att jag tyckte om mig själv då skulle jag våga visa den människan som jag är bakom allt det där skalet, men hur gör man? Jag vet inte, JAG har försvunnit.
Jag behöver hjälp men inte ens det steget vågar jag ta. Jag har tappat så många människor som kommit in i mitt liv pågrund av min dåliga tilltro till mig själv. Fan vad jag önskar att jag visste vad det var med mig, varför jag mår så här. Varför det blivit så här.
Önskar att jag kunde sluta känna så mycket. Jag vet inte hur länge jag orkar mer. Men jag har lovat mig själv och andra att jag ska leva. Men det är plågsamt och jobbigt. Inte en enda dag får förbi utan denna hemska panik. Känner mig helt tom, men ändå inte. Det känns som att hjärtat ska brista i tusen delar och som att nerverna sitter utanpå skinnet. Hatar denna förbannade känslan och ensamheten som jag själv sätter mig i. Ensamhet är nog det värsta som finns och det svåraste mönstret att bryta, lika svårt är det att få den tysta att tala.....om folk bara visste....."
Inte en enda gång har jag skrivit om övergreppen. Inte i klarttext, bara små små antydningar som man aldrig hade kunnat tolka om man inte vetat. Inte förrän 2004 står där att jag gått ut och berättat om min största hemlighet för en gammal kärlek och detta var inte min gamla sambo och jag har fått höra nu sen jag börjat berätta om det för mina vänner, att jag gjort antydningar på fyllan om att jag varit med om något.
Funderade över varför det var så, varför jag inte skrivit om detta i min dagbok där jag skrev ner nästan alla andra av mina tankar; kärleksproblem, vänskaper, mitt osunda förhållande till mitt utseende och min vikt, ångest, rädslor osv, men detta står där inget om.
Började till och med att tvivla på mina minnen. Tänk om jag hittat på alltihop?.Men jag har så starka minnen, både klara minnesbilder, känslominnen och till och med doftminnen. Jag vet att jag jämt och ständigt gick och tänkte på det som hände, både när det hände och efter att det slutade och att det värsta som kunde hända mig, det var om någon skulle få reda på min hemlighet, att detta på något sätt skulle komma fram. Så har jag verkligen kunnat hitta på allt? Nej, har jag kommit fram till. Jag är "fullt frisk" och har alltid varit trots min ångest och mina depressioner. Depressionerna har kommit som en följd av mitt dåliga självförtroende och den rädsla och otrygghet som jag alltid känt inom mig.
Jag tror snarare att anledningen till att jag inte skrivit om övergreppen helt enkelt var att jag var så jäkla rädd för att de skulle avslöjas, jag kan inte se det på något annat sätt. Det var den största skammen någonsin att bära på och jag anklagade ju mig själv för det som hänt. Jag litade inte på någon och hade inte sådant förtroende att dela med mig av detta. Inte ens i min dagbok. För den kunde ju faktiskt någon hitta och då också få för sig att läsa och det skulle vara lika med katastrof. Hellre ville jag dö än att någon skulle få veta om allt detta äckliga.
Det är en stor sorg att se iallfall hur jag mått. Tänk om saker hade varit annorlunda om jag sluppit vara med om detta...
Här följer ett utrdag ur en dagboksanteckning jag hittade:
8/12-99
"Virrvarr av tankar plågar mig. Jag har tappat mig själv på vägen någonstanns, tron på mig själv. Var finns den, den har aldrig eller sällan funnits där. Var gick allt så himla fel, varför har det blivit så här?Varför är jag här?Jag blir helt galen av alla mina tankar. Önskar inget annat än att jag kunde få tillbaka min livsglädje, men jag vet knappt vem jag är eller vad jag vill eller tycker om någonting från dag till dag och det driver mig till vansinne.
Hur ska jag kunna tycka om mig själv och få tillbaka tron på mig själv när jag är så vilsen i mig själv som person. Jag får panik. Paniken sprider sig och jag kan inte andas..Jag kan inte andas när jag är i skolan, när jag är bland folk... Ingenstanns känner jag mig bekväm. Känner mig som en konstig person. Varför måste jag vara så rädd för att visa vem jag är? Varför kan jag inte bara känna att jag duger som jag är? Varför kan jag aldrig lära mig att tycka om mig själv? Åh vad jag vill tycka om livet, åh vad jag önskar att jag tyckte om mig själv då skulle jag våga visa den människan som jag är bakom allt det där skalet, men hur gör man? Jag vet inte, JAG har försvunnit.
Jag behöver hjälp men inte ens det steget vågar jag ta. Jag har tappat så många människor som kommit in i mitt liv pågrund av min dåliga tilltro till mig själv. Fan vad jag önskar att jag visste vad det var med mig, varför jag mår så här. Varför det blivit så här.
Önskar att jag kunde sluta känna så mycket. Jag vet inte hur länge jag orkar mer. Men jag har lovat mig själv och andra att jag ska leva. Men det är plågsamt och jobbigt. Inte en enda dag får förbi utan denna hemska panik. Känner mig helt tom, men ändå inte. Det känns som att hjärtat ska brista i tusen delar och som att nerverna sitter utanpå skinnet. Hatar denna förbannade känslan och ensamheten som jag själv sätter mig i. Ensamhet är nog det värsta som finns och det svåraste mönstret att bryta, lika svårt är det att få den tysta att tala.....om folk bara visste....."
lördag 10 april 2010
Vårsol & en inre dilemma konflikt..
Igår var jag ute o käka med en kompis efter jobb, sen blev det häng och massa prat på en uteservering i flera timmar. När jag kommer ut så så blir jag varse om hur mycket jag missar och hur trevligt det är att faktiskt träffa mina vänner och umgås med dem igen. Stängt inne mig betydligt för länge. Samtidigt som viljan finns där att sticka ut med mina vänner så finns oron där över att falla för frestelserna. Att gå över gränsen. Känns som jag begränsar mig själv hela tiden på grund av detta dilemma. Blir ofta att jag istället stannar hemma själv på grund av detta.
Känner mig lite orolig över våren och sommaren. Vår och sommar för mig är förknippat med häng i parker, på uteserveringar med öl och massa trevligheter. Jag verkligen älskar att sitta med mina vänner under vår och sommar och snacka, softa och dricka öl på uteserveringarna i staden som jag älskar och där jag bor. Jag vet att jag kan skippa ölen. Men jag gillar det. Gillar smaken, känslan, stämningen. Hmmm, dilemma, dilemma, dilemma. Eftersom jag är singel så längtar jag ännu mer ut. Vem vill sitta ensam hemma när det är fint väder och man är singel?
Sen känner jag mig ensam. eftersom jag inte hört av mig till folk under hösten och våren knappt så är det knappt någon som hör av sig till mig heller. Känns som man inte har så många självklara vänner kvar att umgås med. Vet inte hur jag ska bryta det heller, fortfarande går jag runt med dumtankar om att folk ska tycka att jag är ivägen och att de kanske inte vill att jag ska hänga med ut...Måste sluta med detta och försöka bryta min inre konflikt..men jag mår iallfall bättre nu igen och jag tror att det är pågrund av att jag varit ute och varit social. Hur bra är det egentligen att stänga sig inne med sina funderingar. Det är ju då allt gnager i en. Kanske är det därför jag haft så svårt att komma vidare, för att jag suttit så mycket själv med mina egna tankar och funderingar?
Känner mig lite orolig över våren och sommaren. Vår och sommar för mig är förknippat med häng i parker, på uteserveringar med öl och massa trevligheter. Jag verkligen älskar att sitta med mina vänner under vår och sommar och snacka, softa och dricka öl på uteserveringarna i staden som jag älskar och där jag bor. Jag vet att jag kan skippa ölen. Men jag gillar det. Gillar smaken, känslan, stämningen. Hmmm, dilemma, dilemma, dilemma. Eftersom jag är singel så längtar jag ännu mer ut. Vem vill sitta ensam hemma när det är fint väder och man är singel?
Sen känner jag mig ensam. eftersom jag inte hört av mig till folk under hösten och våren knappt så är det knappt någon som hör av sig till mig heller. Känns som man inte har så många självklara vänner kvar att umgås med. Vet inte hur jag ska bryta det heller, fortfarande går jag runt med dumtankar om att folk ska tycka att jag är ivägen och att de kanske inte vill att jag ska hänga med ut...Måste sluta med detta och försöka bryta min inre konflikt..men jag mår iallfall bättre nu igen och jag tror att det är pågrund av att jag varit ute och varit social. Hur bra är det egentligen att stänga sig inne med sina funderingar. Det är ju då allt gnager i en. Kanske är det därför jag haft så svårt att komma vidare, för att jag suttit så mycket själv med mina egna tankar och funderingar?
torsdag 8 april 2010
En sann vän
Blev så ledsen när jag läste i en av mina vänners blogg att hon var tvungen att göra sig av med sitt älskade djur pågrund av att hon inte fick ha djur i lägenheten för sin hyresvärd. För oss som har djur är ett djur inte bara ett djur utan så mycket mer än så.
Min katt betyder SÅ mycket för mig. Utan honom vet jag inte hur jag skulle klarat dessa två åren som varit. Hans varmar puffar och spralliga upptåg har gett mig sån otrolig tröst under denna tid. Han finns vid min sida hela tiden och jämt. När jag sitter vid min dator, ligger han ofta framför mig på datorbordet. När jag sitter i min fåtölj lägger han sig på ryggstödet bakom mitt huvud. När jag tittar på tv kryper han upp i min famn, när jag sover ligger han alltid vid min mage, eller lägger sig på min huvudkudde. När jag går upp på morgonen så pratar han som en vilding i hopp om att jag ska ge han lite skinka när jag gör iordning min frukost. Och när jag kommer hem så möter han alltid mig med viftande svans och prat vid dörren. Till och med när jag är på toa får jag inte vara ifred, han blir sur och krafsar på dörren och låter mig inte vara ifred. Han sitter till och med och väntar på toalettlocket när jag står i duschen. Men det bästa av allt är när han hoppar upp vid min sida tröstar mig när ledsen .
Anna, jag hoppas verkligen du får behålla ditt djur, tänker på dig och håller tummarna!
Problematiska varningar
"Alldeles för ofta läggs ansvaret på kvinnor vid sexuella övergrepp........."
En läsvärd artikel i Sydsvenskan av Hanna Younes, kriminalreporter på Sydsvenskan.
http://sydsvenskan.se/malmo/article643675/Problematiska-varningar.html
En läsvärd artikel i Sydsvenskan av Hanna Younes, kriminalreporter på Sydsvenskan.
http://sydsvenskan.se/malmo/article643675/Problematiska-varningar.html
tisdag 6 april 2010
Gruppterapi
Nästan precis hemkommen från gruppterapin. Välbehövligt, var två månader sen vi träffades nu och så lång tid har det aldrig gått mellan våra träffar. Mycket som hänt. Idag var det jag som stod i centrum mest. Vårt senaste tema har varit att berätta mer om övergreppen, allt som hände, och vad som hände. Vi har haft ett tillfälle var då var och en fått berätta och nu var det alltså min tur. Kändes som det var bra att det blev nu med tanke på hur det blev i helgen.
Det var en lättnad att släppa allt inför de andra och att inte bli dömd. Och det gick bra att berätta allt, som sagt, jag har inte så svårt för att berätta om övergreppen av min bror, oftast inte iallafall, det är svårare att höra om andras lidande, min egen historia har jag bärt med mig så länge. Men det andra var tungt, alla destruktiva beteenden som är en följd av de traumatiska händelserna jag varit utsatt för. De är jobbiga att prata om, för de är handlingar jag själv begått, där jag gjort mig själv så mycket illa och där andra också fått lida för mitt beteende. De andra handlingarna dvs hans handlingar kunde jag inte själv påverka, det är jag glad att jag insett.
Nu känner jag mig helt uttömd. Lyckades skrapa ihop en timmes sömn inatt, så det blir en tidig kväll för mig.
Kram på er alla!
Det var en lättnad att släppa allt inför de andra och att inte bli dömd. Och det gick bra att berätta allt, som sagt, jag har inte så svårt för att berätta om övergreppen av min bror, oftast inte iallafall, det är svårare att höra om andras lidande, min egen historia har jag bärt med mig så länge. Men det andra var tungt, alla destruktiva beteenden som är en följd av de traumatiska händelserna jag varit utsatt för. De är jobbiga att prata om, för de är handlingar jag själv begått, där jag gjort mig själv så mycket illa och där andra också fått lida för mitt beteende. De andra handlingarna dvs hans handlingar kunde jag inte själv påverka, det är jag glad att jag insett.
Nu känner jag mig helt uttömd. Lyckades skrapa ihop en timmes sömn inatt, så det blir en tidig kväll för mig.
Kram på er alla!
torsdag 1 april 2010
En skön vecka
Veckan har varit jätteunderbar. Älskar mitt jobb, särskilt då det är lov, ingen stress och vi kan göra vad vi vill, när vi vill....
Ledig tid har ägnats åt målning av kök, dörrar och lister. Snart ska jag påbörja projekt två att måla hall och "datarum". Denna vecka har jag knappt tänkt på alla tråkigheter, så skönt! Glad påsk alla och stor kram!
Ledig tid har ägnats åt målning av kök, dörrar och lister. Snart ska jag påbörja projekt två att måla hall och "datarum". Denna vecka har jag knappt tänkt på alla tråkigheter, så skönt! Glad påsk alla och stor kram!
måndag 29 mars 2010
En bra dag!
Idag har det varit en underbar dag! Älskar mitt jobb och känner mig positiv och glad!
I veckan ska jag måla om i mitt kök och så ska en kompis hjälpa mig att sätta in nytt kakel i köket. Har länge haft tankar på att skaffa mig en ny lägenhet. Tänkte att det skulle vara bra att flytta till något nytt och börja på ett nytt kapitel i livet. Men jag trivs faktiskt ganska bra, min lägenhet är fin och det blev jag varse efter att ha varit på tre lägenhetsvisningar förra helgen. Det enda jag egentligen saknar är att ha ett hobbyrum där jag kan ha alla mina projekt stående, slippa plocka undan allt och bara fortsätta när jag känner för det. Helt slut nu, blir en tidig kväll idag och det bästa, jag hittade mina gamla dagböcker när jag röjde så nu ska det läsas och läsas...
I veckan ska jag måla om i mitt kök och så ska en kompis hjälpa mig att sätta in nytt kakel i köket. Har länge haft tankar på att skaffa mig en ny lägenhet. Tänkte att det skulle vara bra att flytta till något nytt och börja på ett nytt kapitel i livet. Men jag trivs faktiskt ganska bra, min lägenhet är fin och det blev jag varse efter att ha varit på tre lägenhetsvisningar förra helgen. Det enda jag egentligen saknar är att ha ett hobbyrum där jag kan ha alla mina projekt stående, slippa plocka undan allt och bara fortsätta när jag känner för det. Helt slut nu, blir en tidig kväll idag och det bästa, jag hittade mina gamla dagböcker när jag röjde så nu ska det läsas och läsas...
söndag 28 mars 2010
Mardrömmar snälla lämna mig ifred
Sen jag började terapin har jag i stort sett drömt mardrömmar varje natt. Jag vaknar av att jag badar i svett. De senaste drömmarna handlar om att jag hamnar på mitt gamla jobb varje gång jag ska ta mig till mitt nya. Jättemärkligt, men jag hade ofta ångest på mitt förra jobb så det har kanske med det att göra. Oftast kommer jag inte ihåg vad jag drömt. De värsta drömmarna är de då man vet att man drömmer men att man inte lyckas ta sig ur drömmen och vakna. Konstigt nog lyckas jag faktiskt somna om nästan direkt för att återigen vakna helt genomsvett. Låter kanske inte så positivt att gå på terapi när man ska behöva ha det så, men det är positivt, alltså terapin och det är väl en del av processen man ska genomlida.
Nu ska jag sova iallafall, i hopp om god sömn. Först vill jag bara tacka alla som läser och för era fina kommentarer. Det värmer och betyder mycket. Kram på er!
Nu ska jag sova iallafall, i hopp om god sömn. Först vill jag bara tacka alla som läser och för era fina kommentarer. Det värmer och betyder mycket. Kram på er!
Att hantera min sorg
Det gör ont. Sorgen värker i mitt bröst, tårarna bränner. Just nu känner jag en sån otrolig sorg i min kropp. Men jag tror att det är bra. Jag tror man måste sörja för att läka. Det är iallafall bättre än att inte stänga av. Jag går igenom allt som hänt i mina tankar. Fler och fler minnen kommer upp, små fragment som ännu inte kommit på plats. Jag har fått tillbaka ett minne som gör att jag börjar undra om jag inte var yngre när det började men jag vet inte, bitarna har inte kommit på plats än.
Jag undrar ibland varför jag bara inte kan gå vidare och lämna allt detta bakom mig om det är så bra att rota i allt. Men jag kommer alltid fram till att det är bättre att ta allt nu, nu när allt kommit upp till ytan. Livet har varit en berg och dalbana av inre stress och kaos och jag vill inte ha det så längre. Jag önskar så klart att jag kunde tagit tag i detta tidigare i mitt liv. Kanske hade många saker sett annorlunda ut då. Men jag är fortfarande ung och har tron att jag någon gång ska komma i en fas med mig själv där jag fullt ut kan börja acceptera detta och klara av att leva med mina minnen bättre.
I perioder av mitt liv så känns det som jag kommit till det. Men jag har kommit i en svacka. Men något som jag är glad över är att jag inte hanterar den på ett destruktivt sätt. Istället försöker jag lyssna på mig själv, ta hand om mig och ta det lugnt och "bara vara" och inte utsätta mig för stress. För ett år sen skulle jag nog inte hantera det så. Då hade jag hanterat stressen på ett annorlunda sätt. Då övergick ofta stressen till en känsla av rastlöshet och panik, att jag var tvungen att komma ut. Jag klarade inte av att vara med mig själv och mina tankar.
Men jag lever inte i ett svart töcken, det känns inte nattsvart som det så ofta gjorde innan och jag har inte en tanke på att skada mig själv längre. Jag vill leva, jag vill kämpa, jag vill bearbeta och komma i fas med mig själv.
Jag har börjat acceptera att jag är själv och jag börjar faktiskt tycka att det känns skönt. Jag tror inte att jag skulle orka att släppa in någon så nära just nu. Det skulle inte vara rätt varken mot den personen eller mig själv just nu. Jag behöver vara själv för att komma i fas med mig själv. Jag tror att jag skulle känna mig så stressad av att vara i en relation och jag känner ingen panik över att jag är 31 år och inte har någon att dela mitt liv med än. Det får komma när det komma vill, någon gång kommer jag att känna mig redo men just nu är jag inte där.
Hur hanterar jag saker när smärtan blir för stor. Jo, jag stänger inne mig själv i min lägenhet. Jag vet att det kanske inte är det bästa att isolera sig men jag behöver ha det så i perioder. Jag skriver, tittar på dåliga serier och gör det jag älskar mest, målar. Jag älskar att måla. Mina tavlor är inte alltid så uppmuntrande, men jag får utlopp för det jag känner och har inom mig och jag mår så bra när jag målar.
Jag undrar ibland varför jag bara inte kan gå vidare och lämna allt detta bakom mig om det är så bra att rota i allt. Men jag kommer alltid fram till att det är bättre att ta allt nu, nu när allt kommit upp till ytan. Livet har varit en berg och dalbana av inre stress och kaos och jag vill inte ha det så längre. Jag önskar så klart att jag kunde tagit tag i detta tidigare i mitt liv. Kanske hade många saker sett annorlunda ut då. Men jag är fortfarande ung och har tron att jag någon gång ska komma i en fas med mig själv där jag fullt ut kan börja acceptera detta och klara av att leva med mina minnen bättre.
I perioder av mitt liv så känns det som jag kommit till det. Men jag har kommit i en svacka. Men något som jag är glad över är att jag inte hanterar den på ett destruktivt sätt. Istället försöker jag lyssna på mig själv, ta hand om mig och ta det lugnt och "bara vara" och inte utsätta mig för stress. För ett år sen skulle jag nog inte hantera det så. Då hade jag hanterat stressen på ett annorlunda sätt. Då övergick ofta stressen till en känsla av rastlöshet och panik, att jag var tvungen att komma ut. Jag klarade inte av att vara med mig själv och mina tankar.
Men jag lever inte i ett svart töcken, det känns inte nattsvart som det så ofta gjorde innan och jag har inte en tanke på att skada mig själv längre. Jag vill leva, jag vill kämpa, jag vill bearbeta och komma i fas med mig själv.
Jag har börjat acceptera att jag är själv och jag börjar faktiskt tycka att det känns skönt. Jag tror inte att jag skulle orka att släppa in någon så nära just nu. Det skulle inte vara rätt varken mot den personen eller mig själv just nu. Jag behöver vara själv för att komma i fas med mig själv. Jag tror att jag skulle känna mig så stressad av att vara i en relation och jag känner ingen panik över att jag är 31 år och inte har någon att dela mitt liv med än. Det får komma när det komma vill, någon gång kommer jag att känna mig redo men just nu är jag inte där.
Hur hanterar jag saker när smärtan blir för stor. Jo, jag stänger inne mig själv i min lägenhet. Jag vet att det kanske inte är det bästa att isolera sig men jag behöver ha det så i perioder. Jag skriver, tittar på dåliga serier och gör det jag älskar mest, målar. Jag älskar att måla. Mina tavlor är inte alltid så uppmuntrande, men jag får utlopp för det jag känner och har inom mig och jag mår så bra när jag målar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)