En bra dag!

Idag har det varit en underbar dag! Älskar mitt jobb och känner mig positiv och glad!
I veckan ska jag måla om i mitt kök och så ska en kompis hjälpa mig att sätta in nytt kakel i köket. Har länge haft tankar på att skaffa mig en ny lägenhet. Tänkte att det skulle vara bra att flytta till något nytt och börja på ett nytt kapitel i livet. Men jag trivs faktiskt ganska bra, min lägenhet är fin och det blev jag varse efter att ha varit på tre lägenhetsvisningar förra helgen.  Det enda jag egentligen saknar är att ha ett hobbyrum där jag kan ha alla mina projekt stående, slippa plocka undan allt  och bara fortsätta när jag känner för det. Helt slut nu, blir en tidig kväll idag och det bästa, jag hittade mina gamla dagböcker när jag röjde så nu ska det läsas och läsas...

Mardrömmar snälla lämna mig ifred

Sen jag började terapin har jag i stort sett drömt mardrömmar varje natt. Jag vaknar av att jag badar i svett. De senaste drömmarna handlar om att jag hamnar på mitt gamla jobb varje gång jag ska ta mig till mitt nya. Jättemärkligt, men jag hade ofta ångest på mitt förra jobb så det har kanske med det att göra. Oftast kommer jag inte ihåg vad jag drömt. De värsta drömmarna är de då man vet att man drömmer men att man inte lyckas ta sig ur drömmen och vakna. Konstigt nog lyckas jag faktiskt somna om nästan direkt för att återigen vakna helt genomsvett. Låter kanske inte så positivt att gå på terapi när man ska behöva ha det så, men det är positivt, alltså terapin och det är väl en del av processen man ska genomlida.

Nu ska jag sova iallafall, i hopp om god sömn. Först vill jag bara tacka alla som läser och för era fina kommentarer. Det värmer och betyder mycket. Kram på er!

Att hantera min sorg

Det gör ont. Sorgen värker i mitt bröst, tårarna bränner. Just nu känner jag en sån otrolig sorg i min kropp. Men jag tror att det är bra. Jag tror man måste sörja för att läka. Det är iallafall bättre än att inte stänga av. Jag går igenom allt som hänt i mina tankar. Fler och fler minnen kommer upp, små fragment som ännu inte kommit på plats. Jag har fått tillbaka ett minne som gör att jag börjar undra om jag inte var yngre när det började men jag vet inte, bitarna har inte kommit på plats än.

Jag undrar ibland varför jag bara inte kan gå vidare och lämna allt detta bakom mig om det är så bra att rota i allt. Men jag kommer alltid fram till att det är bättre att ta allt nu, nu när allt kommit upp till ytan. Livet har varit en berg och dalbana av inre stress och kaos och jag vill inte ha det så längre. Jag önskar så klart att jag kunde tagit tag i detta tidigare i mitt liv. Kanske hade många saker sett annorlunda ut då. Men jag är fortfarande ung och har tron att jag någon gång ska komma i en fas med mig själv där jag fullt ut kan börja acceptera detta och klara av att leva med mina minnen bättre.

I perioder av mitt liv så känns det som jag kommit till det. Men jag har kommit i en svacka. Men något som jag är glad över är att jag inte hanterar den på ett destruktivt sätt. Istället försöker jag lyssna på mig själv, ta hand om mig och ta det lugnt och "bara vara" och inte utsätta mig för stress. För ett år sen skulle jag nog inte hantera det så. Då hade jag hanterat stressen på ett annorlunda sätt. Då övergick ofta stressen till en känsla av rastlöshet och panik, att jag var tvungen att komma ut. Jag klarade inte av att vara med mig själv och mina tankar.

Men jag lever inte i ett svart töcken, det känns inte nattsvart som det så ofta gjorde innan och jag har inte en tanke på att skada mig själv längre. Jag vill leva, jag vill kämpa, jag vill bearbeta och komma i fas med mig själv.

Jag har börjat acceptera att jag är själv och jag börjar faktiskt tycka att det känns skönt. Jag tror inte att jag skulle orka att släppa in någon så nära just nu. Det skulle inte vara rätt varken mot den personen eller mig själv just nu. Jag behöver vara själv för att komma i fas med mig själv. Jag tror att jag skulle känna mig så stressad av att vara i en relation och jag känner ingen panik över att jag är 31 år och inte har någon att dela mitt liv med än. Det får komma när det komma vill, någon gång kommer jag att känna mig redo men just nu är jag inte där.

Hur hanterar jag saker när smärtan blir för stor. Jo, jag stänger inne mig själv i min lägenhet. Jag vet att det kanske inte är det bästa att isolera sig men jag behöver ha det så i perioder. Jag skriver, tittar på dåliga serier och gör det jag älskar mest, målar. Jag älskar att måla. Mina tavlor är inte alltid så uppmuntrande, men jag får utlopp för det jag känner och har inom mig och jag mår så bra när jag målar.

Mamma, det gör så ont...

Mamma, min ilska har varit riktad mot dig under flera år och jag har inte förstått riktigt varför jag kännt mig så arg. Jag är ledsen att jag sårat dig. Men du har även sårat mig! Varför skyddade du inte mig? Varför såg du inte att jag led? Undgick det dig så? Hur kan man inte se att ens barn lider, hur kan man inte se att något är så fel? För fel var det, jag mådde dåligt och så måste även min bror ha gjort. Åtminstone vill jag tro att han inte innerst inne ville göra så där mot mig.

Mamma, jag var så rädd. Jag hade sån ångest. I ditt barns tankar pågick en kamp av skamm och skuld och en djup rädsla för att jag skulle bli bortlämnad och övergiven om sanningen kom fram. Fanns där verkligen inga tecken på att jag mådde dåligt, att något plågade mig? Kan ett barn dölja sanningen så väl och hur lyckas man? I mina vuxna tankar så känns detta ofattbart. Hur kan man inte se att sitt eget barn lider?

Jag har så många frågor jag skulle vilja fråga dig! Jag vet att du älskar mig och jag älskar dig med!
Kan du ha anat, har du misstänkt men att det var för svårt att se vad som pågick mellan dina barn? Jag önskar att du kunde ge mig ett svar!

Varför tog du inte mina ätstörningsproblem på allvar när jag var tonåring, hur kunde du blunda för detta? Din dotter gick ner nästan 13 kg, mina kompisar såg, men inte du och jag var redan smal innan kilona rasade. Visserligen sa du att jag blivit smal och att jag åt för lite. Men du satte dig aldrig ner och försökte prata med mig och ta tag i det.

Varför sa du att jag skulle rycka upp mig när jag kom hem och grät för fem år sedan, när jag sa att jag inte visste ut eller in att jag var helt slut och trött av sömnlöshet och av oro i hela kroppen. Varför kunde du inte acceptera eller se att jag behövde riktig hjälp, varför tog du mig inte på allvar?

Varför kunde vi aldrig prata om saker som var svåra och djupa? Det var så många saker som jag skulle vilja berätta men som jag inte vågade. Det är så många saker som du inte vet har pågått i mitt liv och fortfarande vet du inte vad jag går igenom, det har jag själv valt men egentligen önskar jag inget annat än att jag kunde prata med dig om detta.

Vad har du varit med om och varför har du alltid bärt ett sånt skal runt dig, vad finns där inom dig? Jag vet att din uppväxt inte alltid var så lätt. Jag har förstått det nu när jag är vuxen nu när du äntligen ville se mig och vi väl börjat prata om saker och du slutat förneka att jag mått dåligt i mitt liv.

Mamma, jag vet att du försöker och jag har börjat försöka jag med. Jag känner inte lika stor ilska mot dig nu som för bara några månader sen. Men jag undrar ändå. Varför kunde jag inte känna att du fanns där när jag behövde dig som mest, varför vågade jag inte öppna upp mig för dig och varför har din dotter mått så dåligt i så många? Det måste du väl ändå undra över...Den lilla flickan inom mig skulle inget annat än att vilja krypa upp i din famn, bli tröstad och höra att allt kommer att ordna sig och att allt kommer att bli bra.  Kommer det någonsin att bli det?

To Wish Impossible Things

Det är så mycket jag skulle vilja säga dig.

Det gör så ont att jag inte kan nå dig,

Du finns där i mina tankar nästan och jämt hela tiden.

När jag är vaken, när jag sover och drömmer.

Jag skulle vilja säga hur ledsen jag är för att jag skadade dig,

för allt du behövde genomlida.

Jag skulle vilja säga dig att jag förstår vad du gick igenom och

att jag börjat inse hur mycket du led och vilken smärta jag åstadkom dig.

Du kämpade, fanns där vid min sida. Du försökte hjälpa mig och vara stark

och jag bara stötte dig ifrån mig.

Ingen har visat mig sån kärlek, ingen har visat en sån tro på mig och ändå

kunde jag inte ta emot det.

Känslan av mitt svek kändes för stor,

den gnagde och skuldkänslorna och skammen tärde i min kropp.

Dina ögon lyste av hjälplöshet och trötthet.

Du älskade mig men kunde inte nå mig.

Jag hade stängt av min förmåga att känna och älska mig själv

och så även förmågan att vårda den kärlek jag kände för dig.

Tomhet var den enda känslan jag kunde känna.

Min trötthet var så stor.

Jag famlade bara i mörker och såg ingen utväg,

så jag tog den enkla vägen till sist.

Den sista kvällen så visste jag någonstanns inom mig att du skulle lämna mig.

Jag hade funnit ett sätt att få slut på det hela,

Jag ville det inte innerst inne,

men jag klarade inte av att se dina ledsna, trötta, oroade ögon.

Du orkade till sist inte se hur jag skadade mig själv,

du orkade till sist inte med att bära mig och förlora dig själv samtidigt

Jag vet att du innerst inne inte ville lämna mig, men din självrespekt sa dig

att du inte kunde göra så mot dig själv mer

och att jag inte skulle hjälpa mig själv så längde du fanns där...

Jag är glad att du lyssnade på ditt hjärta.

Du hade tagit ansvar för mina känslor för länge.

Förlåt mig, du var inte värd detta.

Förlåt mig för att jag svek dig.

Förlåt mig älskade du...

Du kommer alltid finnas där i mitt hjärta

och jag kommer alltid att älska dig för det du gjorde för mig.

Jag hoppas att du är lycklig och att du mår bra. Det är du verkligen värd.

Älskar dig!

6. I väntan på besked...

Jag väntade och väntade på besked, under tiden försökte jag hålla mig nykter. Kände mig vilsen utan min sambo och ville bara ha honom tillbaka. Men han var benhård. Han ville inte gå tillbaka till det vi hade i slutet och sa "om du tar tag i dina problem på riktigt så kanske det finns en chans senare, men inte nu". Jag började så smått inse vad jag hade ställt till med. Jag hade skjutit bort det i mitt liv som betydde mest för mig, dvs han min stora kärlek. Men det var för sent...jag hade redan förstört all tillit.

Nu tänkte jag att jag verkligen måste bevisa att jag klarar detta och jag ville det. Jag ville inte ha det så som jag hade det längre. Jag var fortfarande i förnekelse. Tyckte inte att jag drack mer än många andra, eller ja jag visste det innerst inne, men jag ville inte erkänna det. Men jag försökte att inte dricka. Det gick bra de veckorna innan beskedet från psyk. Jag lyckades till och med vara nykter på nyår. Jag hade bestämt mig (då åtminstone).

Kände mig ensam, vi hade delat vårt liv i fyra år och hans kompisar hade blivit mina kompisar. Jag kände mig utanför. Helt plötsligt kunde vi inte vara på samma ställe längre. När han skulle ut så kunde jag inte följa med på samma ställe som han var och det var rent ut sagt en pina eftersom de jag mest umgåtts med under tiden vi var tillsammans var hans vänner och ja nu mina med. De visste inte heller hur de skulle förhålla sig så det blev att jag satt ensam när jag visste att han skulle ut med våra gemensamma kompisar. Sen kände jag mig vilsen när jag väl var ute men inte kunde dricka. Vem var jag när jag inte drack? Jo, jag blev den där tysta musen igen som inte kunde få ett ett knäpp ur munnen. Tyst, konstig, tyst, konstig! Kände mig helt hopplös och oroade mig för allt jag berättat under sommaren om det jag varit med om...vad tänkte de om mig? Varför är hon så tyst och jag kände det som att folk blev obekväma när de hamnade själv med mig och då blev jag ännu mer obekväm. Tusen tankar flög genom huvudet och satte murar i mig själv. Jag flydde hem till mina barndomskompisar och vi beställde en resa och det var det jag levde på ett tag, att jag skulle få resa iväg och att jag hade det att se framemot.

Det var inte så att vi var ovänner jag och mitt ex, vi pratade fortfarande men det slutade ofta med pajkastning om det som hänt, eller i tårar och tomhet. Har han bestämt sig för något så är det så. Benhård, så har han alltid varit, en som säger sanningen även om den svider. Då, ibland kunde jag tycka att han var orättvis. Men nu när jag fått distans och fått tid att läka så kan jag se det hela ur ett annat perspektiv och jag är faktiskt tacksam. För han hade rätt, hur konstigt det än låter, så hjälpte han mig den dagen han lämnade mig. Hade han inte gjort det så hade jag nog inte tagit tag i mig själv.

Ungefär tre veckor efter att jag varit på psykakuten damp det ner ett brev fram allmänspykiatriska kliniken. De hade tagit emot min remiss och det stod att jag hade fått tid hos en läkare vad det gällde fortsatt medicinbehandling men vad det gällde övergreppsproblematiken och stödsamtal så bad de mig kontakta kuratorn på min vårdcentral. Jag läste det flera gånger för jag trodde inte att det kunde vara sant. Stod där verkligen så, att jag skulle kontakta kuratorn? Det var ju just det jag gjort och där hade jag inte fått någon hjälp och det hade jag varit så tydlig med på psykakuten. Jag kände mig helt förtvivlad och tom och hopplöshetskänslorna började komma tillbaka. Samtidigt försökte jag trösta mig med att jag åtminstone hade fått en tid hos en läkare.  Kanske kunde jag förklara mig bättre där och få henne att förstå att jag redan försökt den vägen och att jag verkligen behövde en annan sorts hjälp.  Aldrig att jag tänkte gå tillbaka till den där kuratorn. ALDRIG!!.......

En vit lögn- en nödvändighet ibland även om det tar emot...

Funderade och funderade och efter stöd från en fantastik och underbar vän så beslöt jag mig för att jag inte skulle åka på den där påskmiddagen. Just nu tror jag inte att jag hade klarat det. "Du kan fira påsk med mig istället" sa han. Underbara vän, du betyder så mycket för mig! Jag hoppas du vet det!

Påsken i sig är inte viktig för mig. Högtider över huvudtaget är lika med så mycket ångest och jag har ofta funderat över varför jag känner så, men jag vet ju nu varför, eller jag har ju vetat, men det har blivit ännu mer tydligt sen jag började på terapin. Skulle jag åkt dit nu, när jag känner som jag gör så skulle det kanske sluta med att jag fick ett vredesutbrott där allt bara kom fram och det är jag inte beredd på. Jag måste ta hand om mig själv och försöka bearbeta alla mina känslor i lugn och ro.
Så jag skrev ett sms att jag skulle ha påskmiddag med mina kompisar och att vi redan hade bestämt det och att det var svårt att ändra på det nu, men tackade för inbjudan.
Visst jag har lite dåligt samvete och det känns dubbelt i och med att jag gärna velat träffa mina andra familjemedlemmar  men så är det. Jag måste tänka på mig själv i första hand för en gångs skull och jag är glad och stolt att jag än en gång lyckades lyssna på mig själv och göra det som känns rätt för mig!

Hur gör man för att orka träffa den som satt så djupa sår i ens själ?

Blev precis uppringd av min bror, han ringde två gånger, men jag kom inte för mig att svara. Inte pratat med honom sen den händelsen i julas som jag skrev om i mitt förra inlägg. Jag blev helt paralyserad när jag såg hans nummer på mobilen. Känner mig dum som inte svarade men jag orkar inte, orkar inte med att prata med honom just nu och låtsas som ingenting. Han hade pratat in på min svarare och frågade om jag ville komma över på påskmiddag på påskdagen. Hela jag känner bara en sån motvilja, men samtidigt vill jag ju kunna träffa min familj och hans barn som jag tycker så mycket om. Men jag tror inte jag orkar. Vad ska jag skylla på denna gången..hatar verkligen att behöva ha de här känslorna i min kropp och hatar att jag än en gång ska behöva känna mig som "svarta fåret" om jag säger att jag inte kan. Vad gör man??????

Syskonövergrepp

Under åren som jag var tyst och höll allt hemligt för min omgivning, försökte jag hitta vägar där jag kunde identifiera mig med det jag varit med om. Fanns det fler än mig som varit med om detta? Jag visste ju inom mig att det som pågick var så fel. Jag hade ju hört och läst lite om incest, att det var något fel och skamligt och sjukt. Detta fick mig bara att känna mer skuld och skamm, men jag ville och behövde veta mer. Jag ville inte vara själv om detta men tyvärr hittade jag i stort sett ingen information om just syskonövergrepp och det fick mig att känna ännu mer skamm och äckel över mig själv.  Det mesta jag kom över var biografier om kvinnor som blivit utsatta för sexuellt övergrepp av sina fädrar eller av en mor eller farförälder. Jag känner mig lyckligt lottad som inte blivit utsatt av min far. Jag älskar honom överallt annat och kan inte föreställa mig hur det skulle vara att leva med något sådant. Men de som inte blivit utsatt av sitt syskon kan säkert inte heller föreställa sig hur det känns. Detta vet jag tyvärr allt för väl hur det känns...och hur det känns att behöva träffa honom vid familjetillställningar och att försöka hålla masken och låtsas som ingenting, har och är verkligen inte lätt, särskilt inte sedan allt kom upp till ytan och sedan jag började i terapin och man fokuserar mer på de känslor man bearbetar av det som hänt.

Jag har ofta kännt mig som det "svarta fåret" som inte ibland kommer på familjeträffarna för att jag helt enkelt inte orkat med det hela. Eller som "det svarta fåret" som alltid är sur och lågmäld och svår, och som ofta ställer till med scener när jag väl kommer, eftersom jag fast jag "lovat" mig själv att hålla masken och vara trevlig, inte klarar det i slutändan när min känsla av förakt, irritation och äckel blivit för stor när jag träffar min bror.

 Ingen i min familj vet något och jag tror inte att min bror går och tänker att mitt beteende beror på det. Skulle jag säga något så skulle han säkerligen förneka även om jag tror att han innerst inne mycket väl är medveten om det som hänt. Han var ändå mellan 15 och 19 år när det pågick så det måste han komma ihåg. En gång har jag tagit upp det, en gång när jag fortfarande inte "var medveten" och var "i förnekelse" om att det var av den anledningen som jag mådde så dåligt. Då umgicks jag en hel del med min bror och hans blivande fru och hade inte så stora problem med att umgås med honom, även om jag hade en väldig aggression mot honom som jag inte riktigt förstod varför jag hade. En gång när jag var hemma hos honom och hans då blivande fru på en fest så sa jag det till honom när jag var berusad. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men på något sätt var jag omedvetet medveten dvs jag visste vad jag varit med om men jag försökte förtränga, förneka och stänga av och hade så gjort sen det hela börjat och slutat. Jag kan inte komma ihåg exakt vad jag sa, men något i stil med "att jag minns vad du gjorde med mig när jag var liten"...men jag minns hans svar. " Du är helt jävla sjuk i huvudet, vet du det". Så, stopp, tyst. Inget mer sagt om det. Någon kom och avbröt det hela och jag och han låtsades som ingenting. Sen dess har jag inte tagit upp det igen.

 När jag började min terapi var jag helt övertygad om att jag inte ville berätta detta för någon i min familj. Att berätta skulle innebära en katastrof. Skulle de tro mig, och skulle det vara värt det. Smärtan det skulle innebära för min familj, hans familj och för mig. Det skulle bara leda till en massa ont och inget bra skulle komma av det. Vad skulle jag vinna på det? Jag skulle förstöra min relation till min familj, förstöra min brors relation till sin familj och vår familj, jag skulle skapa förvirring, jag skulle skapa sorg, ilska och förtvivlan och ville jag orsaka detta lidande? Nej! Det var bättre jag tog tag i mitt lidande själv och genom terapin.

Under terapin kom jag till ett stadie precis innan jul då jag ändrade mig. Jag ville bemöta min bror i detta. Varför skulle jag behöva gå och bära på denna skamm själv, varför skulle jag vara den som gick och led när det var han  och hans handlingar som gjorde att jag mått som jag gjorde och att jag fortfarande gick runt och mådde dåligt. Varför var det jag som skulle gå runt och vara det svarta fåret, varför skulle det vara jag som tog på mig all skuld och skamm. Jag pratade om detta på terapin och jag har för mig att de tyckte att jag skulle bemöta om jag tyckte att det kändes rätt för mig, eller åtminstone vill jag minnas att det var så. Men jag ville inte göra det under julen. Mina bröder har barn och jag ville inte att det skulle bli kaos under julhelgerna på grund av barnen.

Julen var hemsk, jag hade bestämt mig för att försöka lägga det jag gick igenom åt sidan och inte låta det påverka julhelgen som ju skulle bli "trevlig för alla".  Det gick bra till en början, men i vanlig ordning så ville min bror krama mig när vi sågs. Hade det varit min andra bror och om det inte varit han som gjort allt det där äckliga och inget konstigt hänt mellan oss så hade väl inte det varit något problem, men just på grund av det som hänt och att han är han så har jag alltid haft svårt för kramar av honom, så jag fick verkligen kämpa. Redan då blev stämningen dålig eftersom han tog det som att jag som vanligt var sur. Jag försökte hålla humöret uppe under kvällen, men jag klarade till sist inte hålla god min när min bror som vanligt började köra sina äckliga idiotiska sexualiserade kommentarer som han är så bra på. Det handlade inte om mig, det handlade om annat (han har en sån där fruktansvärt sjuk humor som alltid är sexualiserad och jag hatar det). Han drog iallfall en sån kommentar och flina och skratta som han brukar och jag visade hur jäkla illa ja tyckte det var genom min blick, sen var det kört....senare under kvällen fick han ett utbrott på mig, säkerligen på den underliggande tryckta stämningen mellan oss som han kände av....och jag blev det svarta fåret som förstört kvällen igen.....

Så här har det ofta varit för mig vid familjesammankomster....

Tillbaka till den ursprungliga tanken med just detta blogginlägget som var att läsa om övergrepp som liknar mina. Ja, jag har inte hittat någon biografi i ämnet, men ikväll efter att jag skrev mitt senaste blogginlägg började jag fundera igen över varför det finns så lite information om just de som blivit utsatt av sin bror och så började googla på sexuella övergrepp. Det hela ledde till att jag kom in på denna sida: http://www.hopp.org/ sida och gick in på deras diskussionsforum. Där var en tjej som skrivit rubriken "Syskonövergrepp". Jag hade aldrig googlat just detta begreppet så jag gjorde det. Jag hittade denna sida, där en person lagt upp sin uppsats som handlade om barn som förgriper sig på andra barn: http://www.esh.se/fileadmin/erstaskondal/Uppsatser/socarb/c-upps_03/l_larsson_cupps.pdf . Intressant uppsats. Jag hamnade även här: http://www.terapisnack.com/topic/syskonovergrepp där en kvinna beskriver sina svårigheter att hantera situationen att vara den som vet att sin bror begått ett övergrepp mot sin syster och hur detta påverkat henne. På denna sida fann jag annan information om sexuella övergrepp: http://www.growingpeople.se/templates/Overview.aspx?id=2758.

För mig är det ett sätt att bearbeta att läsa och få information om detta ämne och att kunna dela med sig av det jag varit med om och även att läsa andras historier. Det gör att man känner sig mindre ensam och att bördan känns mindre att bära....

5.får man inte hjälp får man se till att skaffa den själv

Jo, jag fick ingen hjälp av kuratorn, men får man ingen hjälp så får man se till att skaffa den själv och det var jag beredd att göra efter att allt slutat i kaos igen.

Jag hade i stort sett hållt mig nykter hela hösten då jag gick på samtal hos kuratorn. Jag insåg väl att jag hade problem med drickandet men ville väl inte inse hur illa det egentligen var, utan jag skyllde det på mitt mående, att det var därför som det gick som det gjorde. Jag skyllde även på min medicinering mot epilepsi. En diagnos jag fick vintern 2008. Delvis hade jag rätt. Det går inte att dricka, "festa" på samma sätt när man tar stark medicin och det blir inte bättre heller när man inte mår bra. Att dricka när man mår kass är = katastrof, men att jag hade riktiga alkohol problem det ville jag varken se eller erkänna. Men hur som helst ville jag inte att det skulle bli kaos igen och dessutom hade jag lovat min sambo att jag inte skulle dricka på det viset mer och för hans skull försökte jag hålla det. Ska jag vara ärlig gjorde jag inte det för min egen skull. Hade jag lyssnat på det som föregicks i mitt huvud då så hade jag säkert fortsatt i samma takt- dvs att festa och leva i förnekelse, den enkla vägen. Men min sambo betydde så mkt för mig och jag ville inte göra honom mer illa.

Det gick dock som det gick. En helg efter det där näst sista samtalet med kuratorn skulle jag ut med några vänner. Jag hade inte tänkt att dricka men som vanligt så kände jag mig låst och utanför när alla andra festade och jag bara satt där med min cola. -Vill du ha vin var det någon som fråga. Jag sa som det var men, de menade på att ett glas vin väl inte kunde vara så farligt. Äh, tänkte jag, det är det nog inte och sen var det kört. Ett glas vin blev många glas vin och sen när vi stack ut var det drinkar på drinkar på drinkar. Vad jag minns, när jag tänker tillbaka, så hade jag jättekul den kvällen när vi var ute och det slutade inte i kaos, iallfall inte där. Men när jag skulle gå hem fick jag sån ångest, då var jag riktigt berusad och vad skulle min sambo säga. Hem gick jag iallfall och ja jag försökte stänga av mina tankar så gott det gick men som jag skrev var jag kraftigt berusad och när jag kom hem var jag tvungen att gå in på toaletten och spy. Min sambo blev så jäkla besviken och han sa att han inte orkade mer, att droppen var nådd och att nu fick det vara nog. Han sa att han tyckte att jag hade problem med alkohol och att han tyckte att jag hade ett alkoholist beteende och att han var trött på hela skiten. Han sa att han älskade mig men att han inte orkade mer och att han funderat länge på detta beslut och att det var det svåraste beslutet han någonsin gjort. Så länge jag finns i ditt liv så tror jag inte att du kommer att ta tag i dina problem. Du stöttar dig för mycket på mig och förlitar dig på att det är jag som ska få dig att må bra. Det är inte rätt varken mot dig eller mig menade han och jag förstod vad han menade och att han faktiskt hade rätt någonstanns.  Dagen efter lämnade han mig och flyttade helt tillbaka till sin egen lägenhet som han behållt medans vi bodde ihop.

Jag blev så klart helt förkrossad även om jag förstod att han inte orkade mer. Jag hade återigen sjunkit så lågt och gått över gränsen men den sak jag så innerligt lovat honom, att inte dricka mig askalas berusad mer. Så det var som det var och blev som det blev. Efter att ha legat instängd i min lägenhet en vecka och bölat ringde jag min kompis i panik. Jag sa att jag inte orkade mer och att jag höll på att bli galen av allt, att jag bara tänkte på att skada mig själv och att mina självmordstankar kommit tillbaka. Eftersom hon själv haft en bror som lidit av mycket depressioner och hon hjälpt honom att ta kontakt med psyk så gav hon mig rådet att ta mig til psykakut. Jag sa att jag inte vågade ta det steget men hon sa att hon gärna följde med mig som stöd.

Sagt och gjort så bestämde vi en tid och hon mötte upp mig. Jag var så rädd. I min föreställning (då jag inte hade någon erfarenhet, så ser jag det inte nu) så var det bara riktigt sjuka, galna typer som sökte sig till psykakut och var jag en av dem? Skulle det verkligen tjäna något till? Jag hade ju sökt hjälp och inte blivit tagen på allvar, skulle jag bli det nu. Tänk om de sa att de ville lägga in mig? Tusen tankar. Min kompis lugnade mig och sa att de inte skulle komma på tanken att lägga in mig och att det inte var galningar som sökte sig dit. Utan att det var starkt att be om den hjälpen och ett friskhetstecken. Du vill ju må bättre, du vill ju att det ska bli bra och nu tar du steget dit. Det är starkt och det krävs en stark människa för att våga ta emot den hjälpen. Förklara bara precis som det är, vad som hänt, hur du mår och varför du behöver hjälp, att du sökt hjälp hos kurator men att hon inte tagit dig på allvar, jag finns här brevid dig hela tiden.

Med tunga steg klev vi in i byggnaden. En sköterska tog emot och vi behövde inte vänta länge innan jag fick komma in och berätta min historia. De var supervänliga och jag kände mig väl bemött och jag berättade precis allt utan att hålla något tillbaka. De skrev ut antidepressiva tabletter, lugnande och sömntabletter för hjälpa mig att komma tillbaka till stabilt sinnesmod och för att helt enkelt klara av min vardag. Men det bästa av allt var att de sa att det här måste du får proffisionell hjälp med att bearbeta, att mina problem satt djupt och att de destruktiva åren och det jag gått igenom var ett tecken på det. De skulle skicka en remiss till allmänpsykiatrin. Med lättade steg gick jag därifrån. Glad över att min kära vän övertalat mig att gå dit och att hon följt med mig som stöd. Jag älskar henne för det, mer fantastisk vän kan man inte hitta. Tack för att jag har dig i mitt liv och för att du tror på mig. Du är min ängel och det känns som du räddade mitt liv den dagen. Jag kommer aldrig att glömma det stöd du gett mig och att du alltid funnits och finns här för mig!!



Äntligen skulle jag  kanske få den hjälp jag behövde!.........

Sista mötet på beroendemottagningen..

Idag har jag varit på mitt sista möte på beroendemottagningen. Jag har gått där samtidigt som min gruppterapi (som jag kommer att berätta mer om vid ett annat tillfälle) för mina problem med alkohol som jag fick i samband med allt kaos som varit de senaste åren.

Det var mitt eget beslut för jag har klarat av att dricka på en måttlig nivå sedan september och jag är sååå stolt över mig själv. Min snälla läkare sa att det bara var att höra av sig och att jag kunde boka en ny tid om jag behövde. Det är skönt att ha kommit in i systemet i psykiatrin och veta att jag alltid kan få en tid om jag känner att jag behöver stöd igen.

Glad och stolt!!!!

4. Att få riktig hjälp "lika svårt som att hitta en nål i en höstack"

Jag var glad att jag hade tagit steget mot att få hjälp. Jag kände verkligen att jag behövde det och att jag inte klarade av att tackla min problem på egen hand. Det gick inte längre. Jag kände mig för trasig och jag hade utsatt mig själv, mina vänner och min kärlek för så mycket att jag knappt orkade med att leva med mig själv och jag brottades med en ständig ångest och tankar om allt som hänt. Jag ville göra detta för mig själv och för att rädda min relation.

När jag skulle gå på första besöket hos kuratorn kände jag mig nervös men efter ett tag kände jag mig bekväm. Det kändes skönt att prata av sig med någon utomstående om de känslor man hade inom sig. Jag berättade om överfallet och om övergreppen jag varit med om, men framförallt så samtalade jag mycket om min relation och hur sommaren varit och hur jag tog till alkoholen för att döva min ångest. Så fokus blev samtal om min relation och alkohol. Jag hade så mycket skuld ock skammkänslor över hur jag betett mig. Jag förstod inte mig på mig själv och varför jag betett mig som jag gjort och fortfarande gjorde. Det var inte jag och jag hade trampat över så många saker som var mot mina principer och betett mig på ett sätt som jag aldrig någonsin skulle tro att jag skulle kunna göra mot någon annan. Fokus la inte så mycket på själva övergreppen och överfallet och så här i efterhand så kan jag ju se att det var det jag mest behövde prata om eftersom det var där min ångest och mina problem bottnade.

Tyvärr var det nästan 7 veckor mellan varje samtal och samtalen var på ungefär 40 minuter/ gång, på grund av att hon var den enda kuratorn på hela vårdcentralen och hade så många patienter. I det skick jag var då så hade jag behövt minst ett samtal i veckan och jag hade i min naiva tro trott att jag skulle få en remiss till en riktig psykolog. Jag hade så mycket jag behövde få ur mig. Jag kände mig deprimerad och eftersom jag hade haft antideprissiva tabletter förr och det hjälpt mig, så ringde jag min läkare på samma vårdcentral och frågade om han kunde skriva ut det till mig. Jag kände att det kunde hjälpa mig att hålla mig uppe eftersom det var så lång tid mellan samtalen och jag mådde så dåligt. Han bad mig prata med kuratorn och eftersom de arbetade på samma ställe så kunde hon bedömma om jag behövde detta och då kunde han återkomma. Det kändes som ett slag i ansiktet när kuraton sa att hon tyckte att jag var för ung för att stoppa i mig massa piller och att hon bedömde det som att jag inte behövde det. Det kändes mer och mer som hon inte förstod det som jag gick igenom och tyvärr började jag lägga över mer och mer av min ångest på min pojkvän. Det slutade med att jag använde honom som min terapeut istället, vilket inte är så lyckat och meningen med att jag skulle gå på samtal var ju att jag inte skulle belasta honom med detta. Varje gång jag skulle gå till kuratorn försökte jag få honom att hjälpa mig med vad jag skulle säga och ta upp denna gången. Jag såg tröttheten i  hans ögon. Det hela började tära riktigt mycket på honom och jag kände mig ännu mer värdelös och förtvivlad för hur det hela började bli, tänk om han lämnade mig. ....Jag hade försökt och få honom att göra det på sommaren. Det var en röst som sa till mig att jag inte var värd hans kärlek efter allt som jag utsatt honom för, men jag ville ju egentligen inte det innerst inne.

Jag hade kanske gått på en 5 samtal när kuratorn helt plötsligt sa till mig att nästa gång vi träffades så skulle det vara vårt sista samtal, hon ansåg att jag inte behövde mer. Hon tyckte att det kändes som att jag var stark. Hade jag verkligen gett sken av det? Kanske hade jag manipulerat situationen? sånt hade jag gjort förr, spelat starkare än vad jag egentligen var. Detta var något jag blivit mästare på under åren att hålla skenet uppe. Jag hade förvisso börjat söka nya jobb för jag kände att jag behövde en förändring i mitt liv och hon sa att det var sunt och att det var ett tecken på att jag ändå var stark i allt detta och att jag mådde bättre. Ja det kan man tycka, men man kan likt förbannat ha sår djupt in i själen ändå som man behöver hjälp att bearbeta.

Jag sa till henne att jag inte kände mig färdig men att hon nog hade rätt om att våra samtal inte skulle leda vidare någonstanns. Så jag frågade henne om råd hur jag kunde ta mig vidare och söka vidare hjälp, om hon kunde skicka remiss till allmän psykiatrin. Men nä, det ville hon inte göra, mina problem var inte så stora och allvarliga att hon tyckte att jag behövde det. Inte, en männsika som var djupt deprimerad, haft ätstörningsproblem, som fortfarande dövade sig med alkohol, som hade självmordstankar och som försökt ta livet av sig titt som tätt i sitt liv, som blivit utsatt för övergrepp och för bara några månader sen blivit utsatt för ett överfall..nä jag behövde ingen hjälp. "Det är ungefär tyvärr lika svårt att få hjälp som att hitta en nål i en höstack" så uttryckte hon sig..." Det känns som vi är färdiga nu". Vi ses efter jul, då har vi vårt sista samtal......

Chockad, förtvivlad och tom gick jag därifrån. Hur ska man göra för att bli tagen på allvar???

Biografier- att känna igen sig i andras upplevelser.

Eftersom jag själv varit med om övergrepp så har jag läst en hel del biografier där författarna skrivit om det som de varit med om och gått igenom. Det kan vara svårt att läsa denna typ av böcker eftersom de i så mångt och mycket påminner en om det man själv varit utsatt för. Men för mig var det ett sätt att få något att relatera till, när jag ännu levde med denna hemlighet och ingen visste. Även om man önskar att detta var något som inte borde få hända någon så var det en tröst för mig att höra att det fanns andra som gått igenom liknande saker som mig. Det var en befrielse att kunna känna igen sig i någon annans historia. Känslorna man haft inom sig, det destruktivt beteende, känslor av skamm, skuld och tvivel, handlingar och mönster i författarnas historier som påminde en så mycket om sig själv och jag fick även en förståelse över mig själv, mitt mående och över varför jag handlat och varför jag drabbats av så mycket ångest i mitt liv. Många av nedanstående böcker är ofattbara och jag har långt ifrån blivit drabbad av så brutala saker som vissa författare blivit, men en del av böckerna kunde jag väl väl känna igen mig i vad det gäller känslor man haft och hur övergreppen väckt en del destruktiva beteenden hos mig såväl som hos författarna.

Tips på litteratur:
-Den tusende gången av Anna Lytzy och Ulrika Olsson.
-Ulrikas sista strid- Anna Lytzy och Ulrika Olsson.
-När ingen annan ser- Duncan Fairhurst.
-Puppan- Aldrig mer en vanlig flicka.
-Ut ur mörkret- Linda Caine & Robin Royston.
- Vår lilla hemlighet- Toni Maguire.
- Säg det inte till någon- Kathy O´Beirne.
-Flickan och skulden- En bok om samhällets syn på våldtäkt- Katarina Wennstam

3. det första lilla steget...

forts från föregående inlägg...

Följande månader som följde blev kaosartade, jag ville bara ut och kväva mina tankar och känslor och glömma allt som hänt. Det gjorde jag genom att vistas så lite som möjligt hemma där jag bara kände ångest, tomhet och samvetskval och skuldkänslor. Alltså blev det mer och mer fest och uteliv och med följden att jag dövade mig själv med ännu mer alkohol.

Tyvärr gick det inte så bra. Allt kom upp när jag blev full. Från att levt i tysthet och från att ha dolt denna hemlighet för i stort sett alla i min omgivning så började jag berätta för allt och alla vad jag varit med om, överfallet, övergreppen som barn och detaljer...Allt bara vällde ur mig och när jag väl kom hem så slutade det ofta att jag bara låg och skrek ut min smärta i panik, oftast mindes jag inte detta utan fick det berättat för mig. Min stackars sambo var helt förtvivlad och visste inte vad han skulle ta sig till. Jag själv skämdes som en hund när jag vaknade dagen efter. Skämdes för jag sårade, skämdes för att jag varit full och gått över min gräns, skämdes för att jag berättat det för folk som jag egentligen inte kände mig trygg med. Vad skulle de tro om mig, en sån sak är så stor och så mycket att höra.... men framför allt så skämdes jag för hur jag betedde mig mot min sambo. Hur kunde jag utsätta den jag älskade mest i hela världen för allt detta? Hur kunde jag, han såg så rädd och sårad ut och det gjorde så ont. Var jag ens kapabell att älska någon, när jag inte ens älskade mig själv?

Han kämpade, stöttade mig och försökte hjälpa mig på alla sätt. Men ju mer han hjälpte, desto mer tom kände jag mig och desto mer ville jag fly. Jag kunde helt enkelt inte hantera det och än var jag inte mottaglig för att ta emot någon hjälp.....så jag fortsatte i samma eländiga bana och skuldkänslorna byggdes på mer och mer...

En helg när han var bortrest och jag i vanlig ordning hade varit ute och festat, kom jag hem. Jag kände att jag inte orkade mer och jag hade funderat och kännt känslan länge att jag inte ville mer. Jag tog fram alla mina piller som jag hade kvar från min förra depression och så bestämde jag mig. Känslan var så stark, jag ville verkligen inte mer, jag såg inget slut på det hela, jag såg ingen bättring. Jag orkade inte med att leva i mörker och med en sinnestämning som gick upp och ner som en berg och dalbana. Jag satt mig på golvet med en flaska sprit och tog piller efter piller, jag minns att jag kände mig helt lugn....sen är det svart...

I min dimma hade jag lyckats skicka iväg ett sms till min pojkvän...ett förlåt och en förklaring...Detta minns jag inte. Men jag kan bara föreställa mig vad det gjorde med honom, så ruttet,,ush, vill knappt tänka på det. Han hade såklart blivit jätteorolig och försökte få tag på mig, men jag hade inte svarat. Jag minns inget av detta...sen vaknar jag av att det ringer på dörren och jag vaknar upp och lyckas ta mig till dörren.

För att göra en lång historia kort, så gick det väl trots allt. Tack vare att jag har så fina vänner och att jag hade en så fin pojkvän.

När han kom hem, var han jätteledsen och han sa att han älskade mig men att han inte visste om han skulle orka mer om jag inte tog tag i mig själv och sa "du måste inse att du har problem, du har problem med alkohol och du kan inte dricka mer och du måste ta tag i dina problem för att vi ska kunna bli lyckliga tillsammans men framförallt för att du själv någon gång ska kunna må bra. Du är värd att må bra men jag kan inte hjälpa dig att må bra, det är bara du själv som kan det". Jag sa att jag inte heller ville ha det så här och att jag inte skulle orka om jag fortsatte så här. Vi grät och jag lovade att jag skulle söka hjälp och dagen efter med hans stöd tog jag mod till mig och ringde till vårdcentralen och fick prata med en kurator. Jag fick en tid snabbt och jag tänkte att äntligen kommer det bli bättre och hoppades verkligen att hon skulle ta mig och mina problem på allvar. Tyvärr blev inte min första kontakt med terapibehandling något som jag minns positivt och jag hade fortfarande en lång väg att gå innan jag fick den hjälp som skulle visa sig vara den jag behövde för att ta mig upp igen.