2. forts. sommaren..tomhetskänslor...överfallet..

forts...

tomhetskänslan var inget nytt för mig, den hade dykt upp titt som tätt i mitt liv utan att jag visste vad den egentligen handlade om. Och som sagt började jag känna mig tom igen. Mer tom än någonsin. De gamla minnena började spöka. Jag kände mig instängd och ville bara ut och festa och försöka glömma och gömma mina tankar så som jag gjort så många gånger förr. Min relation hade börjat bli alltmer slentrian. Vi hade börjat ta varandra för givet och jag kände att jag inte fick den uppmärksamhet jag behövde, att jag inte blev sedd. Vi började bråka om alla möjliga skitsaker. Jag tyckte att han aldrig ville gå ut och göra saker tillsammans och att det var tråkigt att du inte ville följa med ut. Du var nöjd med hur vi hade det medans jag ville att vi skulle göra mer saker tillsammans och du kände dig otillräcklig för att du kände att du inte hade de pengarna så att du kunde unna dig saker. Det var en massa frustration säkert hos oss båda som började bygga murar i vårt förhållande. Och inom mig började som sagt tomhet och otillräcklighetskänslor sakta komma fram.

Efter månader av denna känsla att inte bli sedd blev allt för mycket och jag började stänga ner mig själv blev rastlös och kall. Jag stängde av mig själv, var arg över att det blivit som det blivit och ville ut och leva igen och bara försvinna bort från den tryckta stämningen som blivit mellan oss. Jag visste inte vad det var som hände i mig, jag älskade ju dig innerst inne och förstod inte varför jag börjat känna mig så tom. Frustrationen över mina känslor, min osäkerhet och mitt dåliga samvete gjorde att jag ville fly och som ett brev på posten började jag anamma det beteende jag hade innan jag träffade dig. Jag gick ut och festade nästan varje dag och det slutade nästan alltid med att jag kom hem och var dyngrak och den uppmärksamhet som jag inte tyckte att jag fick av dig såg jag till att jag fick när jag var ute och festade.

Besvikelsen i dina ögon glömmer jag inte. Du började påpeka att jag hade alkoholproblem men jag tyckte att du överdrev. Jag var inte värre än andra i vårt umgänge menade jag. Till sist kände jag mig så kvävd av alla mina förvirrade känslor och en kväll då vi faktiskt båda varit ute tillsammans gick jag bara helt tyst och kunde inte få ur mig ett ord. Du märkte såklart att något var fel, men jag sa bara att jag kände mig tom och att jag gjort det länge. Tankar om att både han och jag skulle få det bättre utan varandra hade börjat dyka upp. Jag kände mig som en sån fruktansvärd börda som pendla så mycket upp och ner i humöret och jag såg att det tärde på dig. Jag ville helt enkelt fly från alltsammans och när vi kom hem så sa jag det till dig. Du blev helt förtvivlad och jag var helt förtvivlad för egentligen ville jag inte lämna dig. Vi pratade ut hela natten och vi bestämde oss båda för att fortsätta. Ingen ville vara utan den andra.

Men tomhetskänslan försvann inte och jag såg i dina ögon hur osäker och sårad du blivit och det gjorde så ont. Konsekvensen blev att jag stängde av mina känslor ännu mer och blev ännu mer avtrubbad. Gick ut och festade ännu mer. Allt för att slippa vara hemma och se och möta din sårade blick.

ÖVERFALLET

En gång en sommarkväll i juni så hade jag i vanlig ordning varit ute och druckit. Jag var kraftigt berusad när jag gick hemåt och full av ångest. Jag hade ju lovat dig att jag inte skulle dricka på det viset mer. Jag orkade inte möta dina sårade och oroliga ögon så jag gick några extra varv och rökade och funderade. Plötsligt dök han upp, han med den äckliga blicken, han med de ilskna hårda händerna och de elaka ögonen som jag aldrig kommer att glömma. Han som för alltid skulle göra känsloavtryck i min själ. Han som öppnade upp såret i min själ som jag kämpade för att glömma och förtränga.

Han stod där, jag hade stannat vid en liten avskild plats vid några träd och jag stod där och rökte. Han kom fram, jag blev inte ens rädd, det var jag för berusad för, och frågade om jag hade en cigarett att bjuda på. När jag öppnade min väska för att ta fram en cigg till honom tog han plötsligt tag i mig och började slita och dra i mig in mot buskarna. Jag fick panik men blev totalt kraftlös. Jag kunde inte röra en fena hur mycket jag än ville göra motstånd. Så kraftlös har jag aldrig kännt mig i hela mitt liv. Han slängde mig på marken och la sig över mig. Jag försökte kämpa mig loss men jag tappade all kraft, jag kunde inte ens skrika på grund av chocken. Hans hårda händer grävde sig in innanför mina kläder. Samtidigt som han la där över mig och tog på mig med sina hårda händer började han med den andra handen fumla och försöka få av mig mina byxor. Jag kunde inte göra något i det greppet han hade om mig och till sist fick han ner dem....

Det varade inte länge...vad jag kan minnas..för han började försöka köra ner sin tunga i min mun och då reagerade jag. Jag bet han allt vad jag kunde i tungan och han släppte greppet om mig och sprang därifrån.

Jag minns att jag låg helt förstelnad och chockad i någon minut innan jag slutsligen reste mig upp. Ont i hela kroppen, men jag kunde varken gråta eller något. Jag gick bara hemåt, tom och chockad och och satte mig ute på vår gård och röka och sen såg jag min sambo i fönstret och han frågade argt vad jag höll på med och var jag varit så länge. Jag svarade att inget hänt men när jag kom in började jag berätta. Men jag berättade inte allt, jag klarade inte det. Han reagerade först med att bli arg, men jag tror att det var en blandning mellan den frustration han kännt jämtemot mig och mitt drickande och att jag inte kommit hem när jag skulle. Sen när han lugnat sig tyckte han att vi skulle ringa polisen. Jag sa att jag inte orkade och att jag bara behövde sova. Dagen efter hade jag fått stora blåmärken, märken av hela hans händer på mina bröst, man kunde klart och tydligt se att det var hårda händer som tryckts mot mitt bröst. Vi fotade och min sambo och en kompis till mig försökte få mig att anmäla igen. Men det ville inte jag till något pris. Aldrig, jag fick skylla mig själv som var så full tänkte jag och vad skulle det tjäna till kände jag. Dessutom så kändes det som det inte hade hänt, det kändes så overkligt, jag ville bara glömma och jag hade redan börjat stänga av det och trodde inte att det skulle påverka mig nämnvärt...men oj så fel jag hade........

1.Sommaren då allt sattes i gungning...

Sommar 2008, som jag hade sett framemot den. ..

Våren hade varit fylld av arbete, då jag både arbetade heltid och höll på att en utbildning som jag läst på halvfart under en lång tid. Hela våren hade jag bara arbetat och så fort jag kom hem satte jag mig med min uppsats, alltså hade jag i stort inte unnat mig någon fritid överhuvudtaget. Jag var sambo då sen 3 och ½ år tillbaka. Mitt livs kärlek som jag trodde att jag skulle spendera resten av mitt liv med. Jag älskade honom, han älskade mig och vi hade en varm och kärleksfull relation och jag kände mig trygg och lycklig med honom.

Under tiden som jag träffade honom hade jag perioder av depressioner som jag haft till och från i hela mitt liv. Den första tiden vi träffades hamnade jag i den mörkaste depressionen jag haft någonsin och utvecklade social fobi och panikångest och fick kraftiga sömnproblem. Han stöttade mig och jag sökte hjälp och började gå på antidepressiva. Även om jag var lycklig med honom så hade jag fortfarande oerhört dåligt självförtroende. Jag var den tysta tjejen som inte sa så mycket när jag träffade nya folk, som knappt vågade öppna munnen om jag inte hade alkohol i kroppen. Men han accepterade att jag var tyst på fester och när jag träffade nytt folk även om jag nog tror att han tyckte det var jobbigt. Jag var ständigt rädd för vad folk skulle tycka om mig, rädd för att säga fel saker och för att folk skulle tycka att jag var konstig. jag kände mig kvävd och hur mycket jag än ville prata så fick jag inte ut något. Det blev en ond cirkel då jag satt och tänkte att " gud vad folk måste tycka att jag är konstig som sitter här helt tyst". Detta var inget nytt utan så hade det varit under hela min tonårstid. Då lärde jag mig snabbt att alkoholen kunde hjälpa mig med detta. När jag drack, blev jag glad öppen och rolig och mina kompisar brukade gilla hur jag var när jag drack. "Du blir så galen och rolig när du dricker brukade jag få höra". Då förstod jag inte riktigt att det var i min bakgrund som detta dåliga självförtroende bottnade i.

Han peppade mig och mitt självförtroende stärktes och jag började kunna slappna av mer, sakta men säkert började jag må bättre. Jag öppnade även upp mig och berättade en del av det som jag varit med om som barn, givetvis hände det när jag var full som så många gånger annars när jag berättade saker om mig själv som var jobbiga. Han tog det bra även om han tyckte det var för jävligt och lovade mig att han skulle hålla det för sig själv och låtsas som ingenting när han träffade min bror och min familj.

De följande två åren mådde jag relativt bra. Jag hade den bästa relationen jag någonsin haft, där jag kunde vara mig själv helt fullt ut och jag kände mig trygg, älskad och förälskad och även om jag fortfarande var väldigt osäker i många sociala situationer så kämpade jag på med mitt arbete och mitt pluggande. Våren 2008 när jag hade fullt upp började vår relation ändras. Vi bodde trångt i den ettan som jag flyttade in i när jag träffade honom. Vi hade aldrig haft problem med att bo så trångt innan. Vi var ju kära och lyckliga och hade det bra. Men sakta sakta sakta började vår relation bli allt mer slentrian och vi började nog tyvärr ta varandra för givet, all stress och vår trångboddhet började tära på vårt förhållande. Jag började känna mig otillräcklig och tom. .

Om denna blogg

För två somrar sen var med om ett trauma som satte hela min tillvaro i gungning. Då var jag med om ett överfall som öppnade upp de minnen och sår som jag bevarat i mitt djupaste inre.
Efter år av tystnad blev jag tvungen att möta min innersta sorg och skamm för att bearbeta det trauma som jag utsattes för under min barndom. Mellan ca 9 års ålder tills jag var 12 blev utsatt för sexuella övergrepp av min egen bror och några av hans kompisar. Övergreppen har påverkat hela mitt liv och min självuppfattning och jag har i perioder av mitt liv varit väldigt självdestruktiv vilket drabbat både mig själv och de jag kommit nära. Många av de saker jag kommer skriva här är väldigt personliga. De kommer att handla om hur detta påverkat mig, mina tankar om övergreppen och vägen till att jag tog mod att sökte hjälp för att bearbeta det jag varit med om.

Jag delar med mig av detta dels för att ämnet fortfarande är så tabulagt. Jag blev skrämd till tystnad och skrämdes även över tanken att folk skulle äcklas av mig om jag berättade. Jag trodde även att det var mitt fel, att jag själv satt mig i denna situation och fick skylla mig själv. Idag vet jag att jag hade fel.

Med denna blogg vill jag bryta tystnaden. Med att bryta tystnaden menar jag här att jag delar med mig av det som vi i allmänhet inte pratar högt om, för jag tror att det är många med mig som varit med om liknande saker som går och funderar i samma banor och inte vågar bryta sin hemlighet. Jag vill visa att det går att komma ut ur helvetet som övergreppen och minnena av dessa orsakar. Jag har tagit steget mot läkning genom att det senaste året påbörjat en gruppbehandling för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp. Detta har hjälpt mig oerhört och jag känner mig starkare än vad jag någonsin gjort. Kanske kan jag inspirera andra att se att det finns hjälp att få och att det går att komma vidare. Minnena kommer aldrig att försvinna men man kan ta makten över dem och hitta en väg där de inte påverkar en lika mycket.

Även om jag bryter min tystnad vill jag vara anonym, dels för att skydda mig själv men även mina anhöriga, vänner och bekanta.