Sommar 2008, som jag hade sett framemot den. ..
Våren hade varit fylld av arbete, då jag både arbetade heltid och höll på att en utbildning som jag läst på halvfart under en lång tid. Hela våren hade jag bara arbetat och så fort jag kom hem satte jag mig med min uppsats, alltså hade jag i stort inte unnat mig någon fritid överhuvudtaget. Jag var sambo då sen 3 och ½ år tillbaka. Mitt livs kärlek som jag trodde att jag skulle spendera resten av mitt liv med. Jag älskade honom, han älskade mig och vi hade en varm och kärleksfull relation och jag kände mig trygg och lycklig med honom.
Under tiden som jag träffade honom hade jag perioder av depressioner som jag haft till och från i hela mitt liv. Den första tiden vi träffades hamnade jag i den mörkaste depressionen jag haft någonsin och utvecklade social fobi och panikångest och fick kraftiga sömnproblem. Han stöttade mig och jag sökte hjälp och började gå på antidepressiva. Även om jag var lycklig med honom så hade jag fortfarande oerhört dåligt självförtroende. Jag var den tysta tjejen som inte sa så mycket när jag träffade nya folk, som knappt vågade öppna munnen om jag inte hade alkohol i kroppen. Men han accepterade att jag var tyst på fester och när jag träffade nytt folk även om jag nog tror att han tyckte det var jobbigt. Jag var ständigt rädd för vad folk skulle tycka om mig, rädd för att säga fel saker och för att folk skulle tycka att jag var konstig. jag kände mig kvävd och hur mycket jag än ville prata så fick jag inte ut något. Det blev en ond cirkel då jag satt och tänkte att " gud vad folk måste tycka att jag är konstig som sitter här helt tyst". Detta var inget nytt utan så hade det varit under hela min tonårstid. Då lärde jag mig snabbt att alkoholen kunde hjälpa mig med detta. När jag drack, blev jag glad öppen och rolig och mina kompisar brukade gilla hur jag var när jag drack. "Du blir så galen och rolig när du dricker brukade jag få höra". Då förstod jag inte riktigt att det var i min bakgrund som detta dåliga självförtroende bottnade i.
Han peppade mig och mitt självförtroende stärktes och jag började kunna slappna av mer, sakta men säkert började jag må bättre. Jag öppnade även upp mig och berättade en del av det som jag varit med om som barn, givetvis hände det när jag var full som så många gånger annars när jag berättade saker om mig själv som var jobbiga. Han tog det bra även om han tyckte det var för jävligt och lovade mig att han skulle hålla det för sig själv och låtsas som ingenting när han träffade min bror och min familj.
De följande två åren mådde jag relativt bra. Jag hade den bästa relationen jag någonsin haft, där jag kunde vara mig själv helt fullt ut och jag kände mig trygg, älskad och förälskad och även om jag fortfarande var väldigt osäker i många sociala situationer så kämpade jag på med mitt arbete och mitt pluggande. Våren 2008 när jag hade fullt upp började vår relation ändras. Vi bodde trångt i den ettan som jag flyttade in i när jag träffade honom. Vi hade aldrig haft problem med att bo så trångt innan. Vi var ju kära och lyckliga och hade det bra. Men sakta sakta sakta började vår relation bli allt mer slentrian och vi började nog tyvärr ta varandra för givet, all stress och vår trångboddhet började tära på vårt förhållande. Jag började känna mig otillräcklig och tom. .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar