forts...
tomhetskänslan var inget nytt för mig, den hade dykt upp titt som tätt i mitt liv utan att jag visste vad den egentligen handlade om. Och som sagt började jag känna mig tom igen. Mer tom än någonsin. De gamla minnena började spöka. Jag kände mig instängd och ville bara ut och festa och försöka glömma och gömma mina tankar så som jag gjort så många gånger förr. Min relation hade börjat bli alltmer slentrian. Vi hade börjat ta varandra för givet och jag kände att jag inte fick den uppmärksamhet jag behövde, att jag inte blev sedd. Vi började bråka om alla möjliga skitsaker. Jag tyckte att han aldrig ville gå ut och göra saker tillsammans och att det var tråkigt att du inte ville följa med ut. Du var nöjd med hur vi hade det medans jag ville att vi skulle göra mer saker tillsammans och du kände dig otillräcklig för att du kände att du inte hade de pengarna så att du kunde unna dig saker. Det var en massa frustration säkert hos oss båda som började bygga murar i vårt förhållande. Och inom mig började som sagt tomhet och otillräcklighetskänslor sakta komma fram.
Efter månader av denna känsla att inte bli sedd blev allt för mycket och jag började stänga ner mig själv blev rastlös och kall. Jag stängde av mig själv, var arg över att det blivit som det blivit och ville ut och leva igen och bara försvinna bort från den tryckta stämningen som blivit mellan oss. Jag visste inte vad det var som hände i mig, jag älskade ju dig innerst inne och förstod inte varför jag börjat känna mig så tom. Frustrationen över mina känslor, min osäkerhet och mitt dåliga samvete gjorde att jag ville fly och som ett brev på posten började jag anamma det beteende jag hade innan jag träffade dig. Jag gick ut och festade nästan varje dag och det slutade nästan alltid med att jag kom hem och var dyngrak och den uppmärksamhet som jag inte tyckte att jag fick av dig såg jag till att jag fick när jag var ute och festade.
Besvikelsen i dina ögon glömmer jag inte. Du började påpeka att jag hade alkoholproblem men jag tyckte att du överdrev. Jag var inte värre än andra i vårt umgänge menade jag. Till sist kände jag mig så kvävd av alla mina förvirrade känslor och en kväll då vi faktiskt båda varit ute tillsammans gick jag bara helt tyst och kunde inte få ur mig ett ord. Du märkte såklart att något var fel, men jag sa bara att jag kände mig tom och att jag gjort det länge. Tankar om att både han och jag skulle få det bättre utan varandra hade börjat dyka upp. Jag kände mig som en sån fruktansvärd börda som pendla så mycket upp och ner i humöret och jag såg att det tärde på dig. Jag ville helt enkelt fly från alltsammans och när vi kom hem så sa jag det till dig. Du blev helt förtvivlad och jag var helt förtvivlad för egentligen ville jag inte lämna dig. Vi pratade ut hela natten och vi bestämde oss båda för att fortsätta. Ingen ville vara utan den andra.
Men tomhetskänslan försvann inte och jag såg i dina ögon hur osäker och sårad du blivit och det gjorde så ont. Konsekvensen blev att jag stängde av mina känslor ännu mer och blev ännu mer avtrubbad. Gick ut och festade ännu mer. Allt för att slippa vara hemma och se och möta din sårade blick.
ÖVERFALLET
En gång en sommarkväll i juni så hade jag i vanlig ordning varit ute och druckit. Jag var kraftigt berusad när jag gick hemåt och full av ångest. Jag hade ju lovat dig att jag inte skulle dricka på det viset mer. Jag orkade inte möta dina sårade och oroliga ögon så jag gick några extra varv och rökade och funderade. Plötsligt dök han upp, han med den äckliga blicken, han med de ilskna hårda händerna och de elaka ögonen som jag aldrig kommer att glömma. Han som för alltid skulle göra känsloavtryck i min själ. Han som öppnade upp såret i min själ som jag kämpade för att glömma och förtränga.
Han stod där, jag hade stannat vid en liten avskild plats vid några träd och jag stod där och rökte. Han kom fram, jag blev inte ens rädd, det var jag för berusad för, och frågade om jag hade en cigarett att bjuda på. När jag öppnade min väska för att ta fram en cigg till honom tog han plötsligt tag i mig och började slita och dra i mig in mot buskarna. Jag fick panik men blev totalt kraftlös. Jag kunde inte röra en fena hur mycket jag än ville göra motstånd. Så kraftlös har jag aldrig kännt mig i hela mitt liv. Han slängde mig på marken och la sig över mig. Jag försökte kämpa mig loss men jag tappade all kraft, jag kunde inte ens skrika på grund av chocken. Hans hårda händer grävde sig in innanför mina kläder. Samtidigt som han la där över mig och tog på mig med sina hårda händer började han med den andra handen fumla och försöka få av mig mina byxor. Jag kunde inte göra något i det greppet han hade om mig och till sist fick han ner dem....
Det varade inte länge...vad jag kan minnas..för han började försöka köra ner sin tunga i min mun och då reagerade jag. Jag bet han allt vad jag kunde i tungan och han släppte greppet om mig och sprang därifrån.
Jag minns att jag låg helt förstelnad och chockad i någon minut innan jag slutsligen reste mig upp. Ont i hela kroppen, men jag kunde varken gråta eller något. Jag gick bara hemåt, tom och chockad och och satte mig ute på vår gård och röka och sen såg jag min sambo i fönstret och han frågade argt vad jag höll på med och var jag varit så länge. Jag svarade att inget hänt men när jag kom in började jag berätta. Men jag berättade inte allt, jag klarade inte det. Han reagerade först med att bli arg, men jag tror att det var en blandning mellan den frustration han kännt jämtemot mig och mitt drickande och att jag inte kommit hem när jag skulle. Sen när han lugnat sig tyckte han att vi skulle ringa polisen. Jag sa att jag inte orkade och att jag bara behövde sova. Dagen efter hade jag fått stora blåmärken, märken av hela hans händer på mina bröst, man kunde klart och tydligt se att det var hårda händer som tryckts mot mitt bröst. Vi fotade och min sambo och en kompis till mig försökte få mig att anmäla igen. Men det ville inte jag till något pris. Aldrig, jag fick skylla mig själv som var så full tänkte jag och vad skulle det tjäna till kände jag. Dessutom så kändes det som det inte hade hänt, det kändes så overkligt, jag ville bara glömma och jag hade redan börjat stänga av det och trodde inte att det skulle påverka mig nämnvärt...men oj så fel jag hade........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar