8. Sorg, nytt jobb, läkartid på allm.psyk samt ett möte med min blivande terapeut

Fortsätter min berättelse om året innan terapin
forts från 7. Ett nytt jobb, en härlig resa, och ett jobbigt besked.

_________________________________________________

Jag var djupt olycklig,  full av sorg. Det kändes som att hela jag skulle ätas upp inifrån av alla känslostormar som fanns i min kropp. Mitt liv, mitt hopp om att kunna rätta till allt med min fd sambo blåstes omkull. Jag kände mig sviken men vem var jag att ha rätt till det, så som jag svikit honom under den kaotiska sommaren och de följder som det inneburit månaderna efter. Tankar om hur han kunde gå vidare så snabbt och in i en ny relation plågade mig. Innan allt hände så hade vi spenderat och levt ihop i flera år tillsammans och haft en helt underbar relation. Jag hade varit helt säker på att det här var den man som jag skulle leva med resten av mitt liv och att han då gick vidare så snabbt krossade mig.

Han menade på att han redan börjat bearbeta vårt förhållande redan sommaren då jag var inne i mitt största kaos, det var då han kände att han nog skulle förbereda sig på att han kanske skulle vara tvungen att lämna mig. Och jag förstår honom idag men då när jag var så uppslukad i mig själv och alla mina problem så hade jag svårt att se det från någon annans sida. Och den vän som jag umgicks mest med kunde jag knappt vända mig till med mina tankar och känslor. Hon ville inte blanda sig eller medla som hon kallade det, för hon var både vän med mig och med min sambo. Jag förstod henne och jag förstår henne nu  men för det mesta kändes det hårt. Hårt att inte kunna få det stöd som jag behövde från den vän som stod mig närmst just då och jag kände mig som en stor börda som bara älte och älte mina problem till allt och alla. Men jag hade så mycket inom mig som bara behövde komma ut, komma ut någonstans och inte bara finnas där i mig själv och i mitt innersta.

Vi fortsatte hålla kontakt jag och min fd sambo men inte så mycket. Mest var det för att vi hade två katter ihop och han hade den ena av dem i sin lägenhet då det uppstod problem med avvikande beteende från henne när hon flyttade härifrån. Det blev pajkastning men jag försökte sansa mig så gott det gick och satte till sist på den där masken som jag är så bra på att sätta på "jag är oberörd-masken". Det gick till och med så bra att jag själv till sist trodde att jag var över honom. Är det något jag är bra på så är det att förneka, att stänga av och låtsas för mig själv att allt är frid och fröjd. Men innerst inne mådde jag fortfarande fruktansvärt dåligt.

Jag började äntligen på mitt nya jobb. Från dag ett trivdes jag. Det var ett omväxlande arbete där jag var runt på alla avdelningar och på så sätt fick lära känna verksamheten. Än idag ångrar jag inte detta beslut. Att byta jobb är det bästa jag gjort för mig själv. Jag började om på nytt med en vilja om att det här skulle bli bra och att jag skulle bryta gamla mönster som jag haft på mitt gamla jobb och verkligen visa mina framfötter och inte ursäkta mig för mig själv.  Under tiden som jag mått dåligt så har mitt jobb varit mitt andrum. Mitt jobb har varit det som fungerat i mitt liv och en plats där jag kunnat vara jag, där jag inte mått dåligt och där jag fullkomligt kunnat stänga av alla jobbiga saker som pågått i mitt privatliv. Jag lärde mig att särskilja på det privata och jobbet och det fungerade otroligt nog jättebra.

I samma veva hade jag fått en tid hos en läkare på allm. psyk som jag skrev i föregående inlägg ( 7 ) i samma kategori). Som jag skrev så hade jag inte fått någon remiss för terapi. De hade i brevet uttryckt att jag skulle kontakta kuratorn på min vårdcentral och som jag tidigare skrivit så hade jag redan försökt den vägen men den kontakten hade fungerat helt katastrofalt. Men läkartid hade jag fått för fortsatt medicinering då jag fått utskrivet lugnande och antidepressiva på psykakut.
Jag fick träffa en kvinnlig läkare. Hon var fantastiskt och återigen fick jag chans att berätta min historia om varför jag sökt mig till psyk-akut. Jag berättade att jag hade känt mig helt förtvivlad när jag öppnat brevet med beskedet om remiss, att de ville jag skulle vända mig till min kurator och jag förklarade varför inte detta gick och jag berättade så öppet och ärligt jag kunde om allt som jag varit med om.
Jag blev helt varm i hela själen när jag förstod att hon tog mig på allvar och sa att det fanns en grupp som just arbetade med den problematik som jag hade. Samtalsterapi i grupp för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och incest. Hon sa att hon skulle kontakta kvinnan som höll i dessa grupper så att jag kunde få ett enskilt samtal och så blev det.
Ganska snart fick jag träffa denna fantastiska kvinna och hon sa att hon skulle sätta upp mig i en grupp som eventuellt skulle starta till hösten. Detta var i april-09, gruppen skulle starta någon gång i sep-09. I det skick som jag var i skulle jag behöva terapi direkt men jag var glad att jag överhuvudtaget hade fått ett erbjudande om hjälp efter alla dessa turer som det varit kring detta.

Äntligen skulle jag få den hjälp som jag förtjänade men innan dess väntade ännu en kaotisk vår och sommar. En massa festande och en massa strul och kaos där jag försökte döva alla mina känslor med alkohol vilket var lika med katastrof...

Band Of Horses - The Funeral

Delar med mig av ännu en av mina favoritlåtar till alla läsare och mina nyfunna vänner som lämnar avtryck i denna blogg. Ni ger mig styrka!

Sårbar

Jag är rädd...
Rädd för mina känslor.
Rädd för det jag känner.
Rädd för att det jag känner inte ska vara besvarat.

Det är inte många gånger i livet som jag varit riktigt kär.
Jag har lätt för att bli förälskad
men riktigt kär det blir jag väldigt sällan
och nu är jag jättekär.
Vet att jag förra veckan skrev att jag inte visste vad jag kände
att jag kände mig kall,men det är jag i ett nötskal,
så fort det börjar kännas för mycket, sätter jag upp en mur.
Ingen ska såra mig, ingen ska tränga sig under min yta.
Men den muren har rämnat.

Han är jättefin mot mig,
säger underbara saker och behandlar mig så bra.
Han säger att han känner lika mycket som jag
och jag borde inte ha några tveksamheter
som helst på vad han känner,
för han har inte visat något som borde göra att jag känner oro.

Men ändå gnager min känsla i  mig, tänk om jag inte duger...
Borde jag inte kommit längre än så?
Måste ta och skärpa till mig.

Outhärdlig smärta

Sen igår har jag lidit av outhärdlig smärta, en av de värsta jag varit med om. Var och satte in en spiral igår och jag har inte använt preventivmedel på 5 år på grund av skräcken jag har för att lägga mig i en gynekologstol.
Jag var där före jul för att jag ville ha p-piller men det visade sig att jag inte kan äta det på grund av min medicinering mot epilepsi. Kan inte ta något hormonellt för det slår ut min medicin. Läkaren föreslog att jag kunde sätta in en kopparspiral, hon sa att de inte vanligtvis gjorde det när man inte fött barn men det var det alternativet som skulle passa mig bäst på grund av min ep-diagnos och att jag skulle få mediciner som jag skulle ta innan ingreppet som skulle lindra smärtan. Så fick jag broschyrer och vi bestämde att jag skulle boka en ny tid. Jag blev livrädd och gick därifrån utan att boka tid.

Men så nu när jag träffat min nya kärlek så har jag tänkt över. Jag är inte beredd på att bli gravid i ett så nytt förhållande. Så jag bokade en tid, fick de förberedande medicinerna och igår var det dags. Var helt spänd av oro hela morgonen. Som sagt jag har redan gynekolog skräck och nu skulle jag behöva utstå detta ingrepp.
Det gjorde mer ont än jag anat. Jag trodde att jag skulle gå av på mitten. Efter ingreppet fick jag ligga kvar i några minuter för att jag var så medtagen. Sen sa hon innan jag gick att det skulle göra ont ett litet tag, kännas som mensvärk men att det brukade gå över efter en stund.

Nu har det gått mer än ett dygn och det har inte gått över. När jag satte mig på bussen började den värsta värken jag varit med om. Molande brännande ilsken smärta i hela ryggen, magen, underlivet och långt ner i benen och blödning.  Tänkte vad fan gör jag på denna buss, jag får nog åka hem igen. Var helt vit i huvudet när jag kom fram och höll på att spy av smärtan utanför bussen och en kollega frågade vad stod på. Fick värktabletter och smärtan gick ner lite. Så höll jag på hela dagen. Fattar inte hur jag orkade. I morse vaknade jag med värre smärta än igår och böla som en unge. Nu har jag knaprat värktabletter hela dagen stora doser, efter någon timme slutar de värka. Är det någon som har erfarenhet av spiral? Ska det verkligen kännas så här, ska det verkligen göra så här ont. Jag förstår att man får mer ont när man sätter in en spiral och inte varit gravid. Men hon sa det skulle gå över efter en stund. Hur lång är en stund?  Är denna värken normal? Det känns iallfall inte normalt att man ska ha så här ont.

Saker som får mig att må bra... YOGA

Saker som får mig att må bra.
Tänkte att jag skulle ha en kategori som heter så. Det senaste två åren har så mycket i mitt liv varit fokuserat på alla tråkigheter som kommit upp till ytan på grund av överfallet-våldtäkten som jag var med om för två somrar sen. Jag har, som ni alla läsare säkert förstått, mått piss och jag gör det fortfarande ibland men det svarta är inte lika mycket i fokus. Jag mår bättre nu, tack vare att jag slutat stänga inne allt jag varit med om. Att jag vågat öppna mig efter alla dessa år och dela med mig av det som jag brottats med i mina egna tankar, som jag skämts för och känt sådan stor skam och skuld för. På grund av terapin, på grund av denna bloggen och på grund av att jag haft vänner som stöttat mig och särskilt  stödet från en fin vän, G (kommer aldrig glömma),  som fanns där för mig i alla lägen under dessa två år.

Saker som får mig att må bra:

Mina vänner   Träning-framförallt yoga    Min älskade katt

Mitt jobb
   
Promenader i vackra parker

    Ensamtid med mig själv   Myshäng med bästa grannen 

   Shopping    Fika på stan   Musik  Tekvällar  

Världens bästa och finaste vänner J & S

     Masssage    Parkhäng     Konst   Kaffe   Biblioteket

Måleri- älskar att måla    Böcker    Skriva på denna blogg                    

Listan kan göras lång men jag stannar där just nu och nu ska jag berätta mer om en av de saker som får mig att må så himla bra och som hjälpt mig mycket under kaoset som varit.

YOGA

Jag var ett riktigt träningsfreak innan jag började må som sämst och tränade nästan 5 dagar i veckan. När jag klappade ihop orkade jag inte mer och slutade träna helt  fast jag egentligen visste att träning var en av medicinerna som kunde hjälpa mig att må bättre. Men när man mår psykiskt dåligt så är det svårt och kämpigt att ens kunna ta sig ur sängen så det var där jag fick lägga all min kraft.

För några år sen när jag led av stora sömnproblem så provade jag att gå på ett yogapass. Jag hade massa fördomar om denna träningsform. Att det skulle vara flumeri och att man typ bara satt o mediterade och att det inte skulle vara effektiv träning. Men mina fördomar krossades helt efter detta pass, tack och lov. Denna träning skulle visa sig hjälpa mig att stressa ner och även att lätta på mina sömnproblem och det visade sig även att yoga även är en effektiv träningsform även fysiskt och inte bara mentalt som jag trodde.

Så efter ett tag när jag åter fick lite styrka tillbaka så började jag på detta igen och det är verkligen något av det bästa jag gjort. Jag har till och med nördat till det och köpt en egen yoga-matta, samt  en massa yoga-dvd skivor så jag kan träna hemma om jag inte orkar ta mig till passen. 

Igår var jag på ännu ett pass. Ledaren är så fantastiskt bra. Inget pass är det andra likt, det är alltid nya utmaningar och förändringar som gör att det känns omväxlande. Igår fick vi prova partner-yoga eller acro-yoga som det också kallas och idag har jag träningvärk så det står härliga till.

Så ett av mina tips på saker som fått mig att må bättre när det varit som kämpigast och som jag vill rekommendera till andra är just att träna yoga. Det är fysiskt ansträngande men inte på samma sätt som ett styrketräningspass eller som ett konditionspass såklart. Förutom balans, styrka mm så tränar du även fokus, koncentration och andning och lär dig gå ner i varv och koppla bort dina tankar på allt annat som rör sig i ditt huvud. Det funkar iallafall på mig, så har du inte provat. Prova! Det är inte så avancerat som det ser ut och det finns nybörjar kurser med lättare övningar och man kan göra övningarna efter de förutsättningar där ens kropp är. Så bilderna här är såklart utförda av folk som tränat yoga ett bra tag

Tack vare dig,,,

"Det är redan mycket med dig att ta in som det är..."

Hatar dig för att du gjort detta mot mig...det påverkar mig än idag och det har du inte den blekaste susning om åtminstone är det inget det talas högt om.

Tack vare dig så har mitt liv varit upp och ner
Tack vare dig har jag känt mig värdelös och mindervärdig
i hela mitt liv...
Tack vare dig så har jag känt mig konstig och annorlunda
och onormal
Tack vare dig så har jag varit den tysta blyga som inte haft någon
som helst tilltro till mig själv
Tack vare dig har jag känt mig smutsig, skamfull och äcklig
Tack vare dig så har jag inte värdesatt mig själv och levt i rädsla
för andras förakt och för mitt eget
Tack vare dig har mitt liv varit en ständig ångest
Tack vare dig har jag vaknat i panikångest fler nätter än jag kan räkna
och haft nätter då jag plågats för att jag inte kan sova.
Tack vare dig har jag velat släcka mitt liv gång på gång.
Tack vare dig har mitt liv varit full av begränsningar som jag satt för mig själv
för att jag inte haft tilliten till min egen förmåga.
Tack vare dig lever jag fortfarande med en känsla av att vara konstig
och med en rädsla för att bli dömd utifrån min bakgrund

Men du, du har inte krossat mig, jag har trots detta blivit stark
och äntligen börjat jag finna mig själv och stå upp för mig själv
och det är inte tack vare dig utan det är tack vare mig själv, min
egen styrka och vilja att få ett bra liv där ingen trampar på mig igen!

||.: Sia - Breathe Me Lyrics :.||

Älskar denna låten. Underbart vacker och talande text som jag lyssnade på om och om igen när jag hade det som svårast i höstas!

Kvar i nåt jag lämnat

Mitt liv just nu känns mycket. Många blandade känslor. Känslor av saknad, känslor som jag inte kan sätta på plats. Känslor av att tycka om någon, känslor av att helt plötsligt känna mig tom och känslokall och avstängd och därefter åter igen känslor av att inte kunna vara utan. Känner mig förvirrad och vet inte vilken fot jag ska stå på eller vilken väg jag ska välja.

Det var lättare att vara själv. Då slapp jag känna och hade bara mig själv och tänka på och jag slapp ta ansvar för någon annans känslor. Jag visste att det inte skulle bli lätt. Jag förstår mig inte på mig själv. Sen den dagen då min fd lämnade mig har jag inte tillåtit någon komma in på mitt liv på det sättet, inte för en lång tid iallafall. Jag har kunnat känna saker till en början och sen har det bara stängts av och jag har känt mig avtrubbad.

Med min nya har jag känt så otroligt starka känslor så snabbt men sakta sakta förra veckan kom känslan av tomhet smygandes. Varför ska det behöva vara så , ska det behöva vara så, är det så här det ska vara för mig? 

Nu känner jag igen för min nya, helgen har varit fin om än märkt av mina tomhetskänslor. Jag har märkt att han känt på sig att det varit något med mig han har till o med frågat men jag har försökt avdramatisera det hela. Försöker tänka att jag inte ska göra något förhastat. Jag är ju värd att känna dessa känslor, jag är värd att någon älskar mig och ger mig kärlek och jag måste börja våga ta det till mig igen och jag måste släppa det gamla och gå vidare och inte vara  kvar i något som jag egentligen borde ha lämnat för längesen.

Melissa Horn - Lät du henne komma närmre (TV4 Nyhetsmorgon)

Är sorgsen av saknad-ett brev till en betydelsefull vän

Kärlek är inte alltid en lätt sak. Den medför vissa besvikelser hos vissa personer och det medförde besvikelse hos dig. Jag saknar dig oerhört mycket. Vår vänskap betydde så fruktansvärt mycket och hur sårad jag än känner mig och hur lite jag faktiskt förtjänade att bli sviken av dig så kan du inte ta detta ifrån mig. Det gör ont i mitt hjärta att jag mist dig. Det gör ont i mitt hjärta att du behandla mig som skit och stängde av dig från mitt liv men jag skiter i det. Jag vet att du innerst inne inte ville göra mig illa. Jag har gråtit över det som hänt, jag har känt sån stor ilska och jag har känt mig så orättvist behandlad men ändå kan inget ta ifrån det jag känner mest. En stor tomhet och saknad och en önskan och ett hopp om att jag kommer att få tillbaka dig som min vän igen.

Du tog in mig i ditt liv när jag hade det som svårast, du fanns där och var mitt stora stöd. Jag anförtrodde allt för dig och ingen ingen vet så mycket om mitt liv som du. Du hjälpte mig att komma upp och att må bättre och det är jag djupt tacksam för.

Nu har du har stängt av precis alla vägar. Blockat mig här och där och mitt enda brott var att jag blev kär i en annan. Men du visste hela tiden, jag hade varit ärlig mot dig hela tiden att jag inte hade de känslorna för dig. Jag känner mig som en skurk för något som jag inte kan rå över och som om jag gjort fel. Så fort jag tänker på det så får jag ångest. Jag är så rädd, rädd för att du ska vända allt mot mig, att du ska baktala mig, att du ska vända och vrida på det som var vår vänskap och få det till något fult, som att jag skulle ha utnyttjat din vänskap för att må bra. Jag hoppas verkligen inte du ser det så, för så har det aldrig varit för mig. Jag har stöttat dig och du har stöttat mig och jag hoppas verkligen inte att det är jag som fått dig att må dåligt. Visst jag visste att dina känslor för mig inte bara var vänskap. Jag kanske skulle vänt och gått då men jag förklarade för dig istället precis som det var och försökte verkligen vara så ärlig och tydlig som möjligt. Jag ber om ursäkt om du inte tolkade mig rätt, det var faktiskt aldrig med avsikt, kanske var det egoistiskt att hålla kvar vid vår vänskap när jag visste att du kände andra känslor....

Tusen tankar snurrar i min skalle....har svårt att sätta dem på pränt...men om du fortfarande läser här så vill bara att du ska veta att jag saknar dig, att jag fortfarande bryr mig och att jag önskar dig allt gott och att du ska få det bra här i livet!

Kram

familjeträff

Hela denna helgen har varit så bra! Jag har njutit varenda sekund. Det gick till och med bra när jag åkte hem till mina föräldrar igår för att träffa hela min familj. Jag hade väntat mig att jag skulle tycka att det var sjukt jobbigt. Men det gick hur bra som helst. Ingen ångest, inga såna tankar som kom fram, inga äckelkänslor. Det gick till och med bra att föra en konversation med min bror även om vi inte pratade så mycket och jag lyckades att stänga av de tankarna.  Jag pratade mest med hans fru. Hon är en fin människa och förtjänar bättre en en lat man som min bror som knappt lyfter ett finger. De grälade helt öppet om detta och hon sa att hon började få nog. Så det som brukar vara drama dvs jag som får utbrott på min bror, det fokuserades på det istället. Blir alltid något drama varje gång vi träffas i familjen, suck ja, det är bara att vänja sig.

Mitt eget liv går bara uppför just nu iallafall och det känns underbart!

kär och víll inte be om ursäkt för det...

Kär, så kär! Det känns så fint så fint. Han är så fin mot mig och jag vill vara i hans närhet hela tiden. Alla saker som varit jobbiga det senaste året har jag knappt tänkt på i tre veckor. De finns där men de rör sig inte hela tiden i mitt huvud som innan. Det är bara tre veckor sen som vi började träffas på detta sättet, men det känns som vi haft en relation längre än så. Har inte kännt såna här starka känslor sedan mitt förra långa förhållande. Kanske känns det som vi redan kommit så långt eftersom vi kännt varandra sen innan och pågrund av andras reaktioner så har vi redan behövt ha djupa samtal om det som varit.  Kanske känns det som vi haft något länge även på grund av att vi redan vet det mesta om varandra. Han vet allt som jag varit med om och det visste han redan innan vi blev tillsammans och det känns skönt att inte behöva smussla med det och att han klarar av det och kan hantera det så bra. Och jag känner mig stolt, jag vill visa alla hur kär jag är och att han är min.

Stolt, trots att två av mina vänner visat att de inte tror på vår kärlek och en av de vänner jag trodde stod mig närmst har sagt upp sin vänskap med mig. Vem är de att döma och att hela tiden förmana? Jag är vuxen nog att välja mina val och människor kan förändras och ja skulle det visa sig att det inte fungerar så kan jag ta den smällen då också. Hellre det än att inte våga prova mina vingar själv och se vart det bär hän!

Det är inte kul att behöva känna att man måste gå runt och ursäkta sig för det man känner och inte kul att inte kunna helt fullt dela den glädje man känner med vänner som man trodde stod en närmast. Därför var det en befrielse när en annan nära vän ringde och gratulerade mig och verkligen hjärtligt var glad för min skull, fast hon visste allt det där andra som en del har issues med.

Och helt ärligt så fattar jag inte varför de måste dömma så hårt. Han gjorde en del misstag i tidigare förhållande. Det behöver ju faktiskt inte betyda att han gör det med mig också. Man är alltid två i ett förhållande och all skuld kan inte enbart läggas på honom.

Självklart är jag glad att jag har vänner som bryr mig och jag uppskattar att de visar det men det hade räckt med att de sa det då och sa det de ville och behövde men sen hade det kunnat vara bra med förmaningar. Det var ju ingen nyhet det där som jag fick höra. Jag visste allt detta redan...

Nu tänker jag sluta att bry mig om det även om jag tycker att det är tråkigt att de inte kan glädjas med mig istället. Det får räcka att jag är glad och att han är glad och att det faktiskt är många  andra som glädjs med oss

Nykär!

Helgen har varit lika fin som förra. Jag är nykär och det känns fint i hela mig!

Oväntade känslor..

Som jag skrev var förra helgen helt underbar men jag har inte berättat allt. Oväntade saker hände, känslor som uppstod. Två vänner som började se varandra med nya ögon. Jag och han!

Jag vet inte vad jag känner, bara att det jag känner just nu känns bra. Jag har fjärilar i magen och jag vet att mitt förstånd borde säga till mig att kanske backa. En del av mina vänner säger det, men jag kan inte, för just nu har jag inte styrkan att tänka på vad som är bra eller inte, eller att lyssna på deras förmaningar. Det är redan för sent för jag har börjat känna saker och vill bara ge efter för det jag känner.

Jag har alltid gillat honom som vän, har aldrig ens tänkt på honom med dessa ögon förr. Vi har kunnat prata om det mesta han och jag, men det har inte funnits något annat än vänskap. Allt som hänt i hans liv och som gör att mina vänner tycker att jag ska vara försiktig är saker som jag hela tiden vetat under tiden som vi bara varit vänner. Jag har hört hans version och jag har hört andras och deras.  Det jag vet får mig att tveka, men precis som jag, så  mådde han inte bra då och vem är jag att döma?
Jag var inte guds bästa barn jag heller när jag mådde som värst. Jag gjorde så många misstag som jag än idag har svårt för att hantera. Och det känns fortfarande som det är en annan person som begick dessa handlingar, en som inte var jag. Men det var handlingar som faktiskt JAG begick. Jag bröt mot allt som jag stod för och gjorde saker som jag verkligen aldrig trodde att jag skulle kunna göra mot någon jag älska. Så kan ett mående göra med en även om det är en dålig ursäkt. Ska man bli dömd i en hel evighet för det? Nej, det tycker inte jag.

Jag är inte naiv. Mina ögon har inte blivit blinda, jag ser, jag hör, jag är uppmärksam men.....det enda jag vet nu och det enda brott jag begår nu, är att jag känner något och att detta "något" just nu känns bra och att jag vill ge efter för det jag känner. Det vill säga "han" och jag ber så hemskt mycket om ursäkt att detta sårar en del men just nu är det så.

En underbar helg, en intensiv men bra vecka

Jag mår bra. Bättre än på mycket länge. Det känns helt underbart. Jag vet att det kanske bara är en tillfällighet men jag hoppas på det bästa. Under tiden så ska jag njuta av allt. Helgen var helt underbar, hängt med fantastiska vänner hela helgen. Längesen jag orkade vara så social. Veckan har varit intensiv. Håller på att sätta upp en musikal på mitt arbete, där 3 klasser ska vara med. Det är ett himla sjå att få allt att fungera med in och utgångar, scenbyten och att öva in repliker, men så roligt. Sen har jag även startat arbetet med en mindre pjäs i en annan klass. Älskar mitt jobb, det är världens bästa.

Jag gick aldrig på familjetillställningen i helgen. Mycket dåligt samvete och det kändes hårt när jag ringde min brors unge för att gratulera honom och när jag sa att jag inte skulle komma. Jaja så är det,  jag måste tänka på mig själv just nu. Nästa helg ska jag iallfall åka hem och träffa hela familjen men då har jag räddat mig själv genom att jag ska ta med mig en av mina gamla pojkvänner som jag nu är bra vän med. Han bor i samma ort som mina föräldrar och det ska bli så kul att träffa honom och så skönt att slippa komma själv. Det kommer nog att hjälpa mig att distrahera bort det där andra som jag annars skulle gå och tänka på.

Tack alla ni som läser min blogg och tack ni som ger mig feed-back och skriver så varma fina kommentarer. Det betyder mycket!

Kram