Jag är rädd...
Rädd för mina känslor.
Rädd för det jag känner.
Rädd för att det jag känner inte ska vara besvarat.
Det är inte många gånger i livet som jag varit riktigt kär.
Jag har lätt för att bli förälskad
men riktigt kär det blir jag väldigt sällan
och nu är jag jättekär.
Vet att jag förra veckan skrev att jag inte visste vad jag kände
att jag kände mig kall,men det är jag i ett nötskal,
så fort det börjar kännas för mycket, sätter jag upp en mur.
Ingen ska såra mig, ingen ska tränga sig under min yta.
Men den muren har rämnat.
Han är jättefin mot mig,
säger underbara saker och behandlar mig så bra.
Han säger att han känner lika mycket som jag
och jag borde inte ha några tveksamheter
som helst på vad han känner,
för han har inte visat något som borde göra att jag känner oro.
Men ändå gnager min känsla i mig, tänk om jag inte duger...
Borde jag inte kommit längre än så?
Måste ta och skärpa till mig.
3 kommentarer:
Oj oj oj vad jag känner igen mig, ändå har jag och min man vart gifta i 4 år i år och vi träffades för 7 år sedan. Ändå så känner jag så väl igen känslorna av att inte duga, rädd för att bli kvar ensam. Jag vet inte om jag någonsin kommer komma bort från det. Tänker på dig och tycker att du ska satsa på detta, han verkar helt underbar och det förtjänar du! Kramar och värme
Önskar att jag hade ord... Allt jag kan säga är att du duger precis som du är, just för att du är den du är!
Du är värdefull!
Varm kram
Tack, ska verkligen försöka att njuta av det som är nu och inte försöka att tänka i katastrof tänkande, det är ju det som förstör för en i längden.
kram på er
Skicka en kommentar