Tack vare dig,,,

"Det är redan mycket med dig att ta in som det är..."

Hatar dig för att du gjort detta mot mig...det påverkar mig än idag och det har du inte den blekaste susning om åtminstone är det inget det talas högt om.

Tack vare dig så har mitt liv varit upp och ner
Tack vare dig har jag känt mig värdelös och mindervärdig
i hela mitt liv...
Tack vare dig så har jag känt mig konstig och annorlunda
och onormal
Tack vare dig så har jag varit den tysta blyga som inte haft någon
som helst tilltro till mig själv
Tack vare dig har jag känt mig smutsig, skamfull och äcklig
Tack vare dig så har jag inte värdesatt mig själv och levt i rädsla
för andras förakt och för mitt eget
Tack vare dig har mitt liv varit en ständig ångest
Tack vare dig har jag vaknat i panikångest fler nätter än jag kan räkna
och haft nätter då jag plågats för att jag inte kan sova.
Tack vare dig har jag velat släcka mitt liv gång på gång.
Tack vare dig har mitt liv varit full av begränsningar som jag satt för mig själv
för att jag inte haft tilliten till min egen förmåga.
Tack vare dig lever jag fortfarande med en känsla av att vara konstig
och med en rädsla för att bli dömd utifrån min bakgrund

Men du, du har inte krossat mig, jag har trots detta blivit stark
och äntligen börjat jag finna mig själv och stå upp för mig själv
och det är inte tack vare dig utan det är tack vare mig själv, min
egen styrka och vilja att få ett bra liv där ingen trampar på mig igen!

Dilemma- berätta eller inte berätta

Ännu en sån där helg- en familjeträff, ångest och beslut måste tas, en av många födelsedagar ska firas. Precis som vanligt så väntar jag med att ge besked i sista stund. Jag har redan halvt sagt att jag tror att jag kommer men inom mig har jag egentligen hela tiden vetat, att jag förmodligen inte kommer att åka.

Jag vill inte dit. Jag orkar inte. Jag vet att det till största delen handlar om att jag kommer att träffa honom då. Annars hade motståndet nog inte varit så stort, men det är så mycket annat som också tar emot. Det tär i mig att jag vet att om jag åker dit så måste jag sätta på den där "oh vad trevligt det är att vara här masken". Det tär på mig att jag faktiskt ska behöva sätta på mig en sån där mask där jag måste kämpa för att hålla skenet uppe över de känslor som jag har inom mig. Jag vill ju inte att det ska vara så. Jag vill kunna vara glad, känna mig bekväm och avslappnad. Men det går inte, jag har försökt, men det sista året har det inte gått, hur mycket jag än kämpat, masken åker av till sist.
Sist den åkte av var i julas, jag klarade inte av att hålla skenet uppe, föraktet blev för stort och det slutade med ett utbrott från min brors sida då han fått känna av mina irriterade vibbar hela kvällen. Och det jag är mest rädd för är att jag inte kommer att klara av att hålla masken denna gången heller.  Jag har varken pratat eller träffat min bror sen i julas. Mamma och pappa pratar jag med ungefär en gång i veckan och de var och hälsade på mig några timmar en eftermiddag i mars men förrutom detta har jag inte träffat någon av mina familjemedlemmar sen i julas.

Förutom föraktet och äcklet jag känner mot min bror så är det känslan av hur jag framställs i allt detta som maler. På dessa tillställningar blir jag en person som jag inte alls vill vara; sur och vresig och tvär och eftersom de inte vet varför och inte har en aning om vad det är som pågår inom mig så känner jag mig som det svarta fåret. Hur ska de kunna ha en aning? De vet ju ingenting och även om jag tror att min bror mycket väl är medveten om det han gjort mot mig så tror jag inte att han sätter mitt humör mot honom som ett samband med det han gjorde med och mot mig då. Hur skulle han kunna? Under alla år har jag försökt att dölja allt både för mig själv och för alla andra, på grund av min skam. På grund av äckel och på grund av att jag trodde att allt var mitt eget fel och att jag fick skylla mig själv som lät det pågå. Det har ju faktiskt funnits perioder i mitt liv då jag faktiskt klarat av att umgås med min bror utan några problem efter att allt slutade. Jag såg det som hade hänt då med min bror och det liv som jag levde nu i vuxen ålder som två separata världar som inte var sammanlänkade. Idag kan jag inte fatta hur jag lyckades, det sprack då och då, men för det mesta klarade jag det. Men jag vet ju bättre nu och förstår mig bättre på det här med försvarsmekanismernas förträngningskraft.

Ibland kan jag önska, att jag vid dessa tillfällen när jag ska träffa hela familjen, kunde fortsätta som jag gjorde innan. Att skärma av mig, stänga av mina känslor, inte låtsas om dem. Förneka dess existens när de kom fram och lika snabbt stoppa tillbaka dem i mitt inre och låtsas som allt var frid och fröjd utåt. Jag klarade detta innan i så många år men sen jag flyttade till en annan stad för 10 år sen så har av och på knappen sakta men säkert slutat funka. När jag flyttade hit där jag bor nu fick jag en "fristad". Jag kände inte någon, ingen visste något om mig och jag kunde börja om på nytt och slapp skvallerbyn där det man gjorde på kvällen var spritt över hela byn dagen därpå.  Jag tror att jag i den "friheten" även vågade släppa lite åt gången av det som jag bar inom mig, eftersom jag inte hade någon här som kände till min familj eller någon av mina gamla vänner. Alltså var "hotet och rädslan" att berätta och att det skulle spridas vidare till fel personer och min familj inte lika stort. Sommaren 2008 slutade av och på knappen att fungera helt i samband med överfallet, alla sår öppnades och då jag inte klarade att hålla min hemlighet för mig själv längre.

Visst är jag glad att jag erkänt för mig själv och börjat bearbeta det jag gått och burit på under alla dessa år. Jag har vuxit så oerhört som människa  och börjat våga stå upp för mig själv på ett helt annat sätt. Jag har även fått en helt annan förståelse för mig själv över min känslighet, mina depressioner och mina rädslor och för mitt destruktiva mönster som jag haft sen tonåren och att övergreppen har varit en del av denna destruktiviteten. Jag mår även så himla mycket bättre i mig själv. Jag har mina svackor så klart, det är inte lätt att hantera alla minnesbilder alla dagar men jag stannar inte kvar lika länge i mörkret längre.
Baksidan med att av-knappen inte funkar är att det skapar problem och ångest för mig när jag ska träffa min familj.

Så hur ska jag lösa det? På gruppterapin tycker mina vänner att jag ska berätta för min familj  och en hel del av mina andra vänner har börjat prata för detta också. Men vad är rätt? Är det rätt att vända upp och ner på alla mina familjemedlemmars liv och känslor och skapa kaos. För kaos det är vad det kommer medföra, tror jag. Vem är jag att skapa allt detta kaos, tjänar det något till, kommer jag att må bättre av det? Kommer någon att må bättre av detta?
När jag sagt detta som argument har jag fått höra: Men är det rätt att du ska behöva gå runt och känna sånt kaos och att du ska gå runt och känna dig som svarta fåret för handlingar där någon annan skadat dig?????  Nej, det är så klart inte heller rätt, men vad är rätt? Blir saker inte bara värre om jag släpper ut allt och vem vinner på det hela i slutändan?

En vit lögn- en nödvändighet ibland även om det tar emot...

Funderade och funderade och efter stöd från en fantastik och underbar vän så beslöt jag mig för att jag inte skulle åka på den där påskmiddagen. Just nu tror jag inte att jag hade klarat det. "Du kan fira påsk med mig istället" sa han. Underbara vän, du betyder så mycket för mig! Jag hoppas du vet det!

Påsken i sig är inte viktig för mig. Högtider över huvudtaget är lika med så mycket ångest och jag har ofta funderat över varför jag känner så, men jag vet ju nu varför, eller jag har ju vetat, men det har blivit ännu mer tydligt sen jag började på terapin. Skulle jag åkt dit nu, när jag känner som jag gör så skulle det kanske sluta med att jag fick ett vredesutbrott där allt bara kom fram och det är jag inte beredd på. Jag måste ta hand om mig själv och försöka bearbeta alla mina känslor i lugn och ro.
Så jag skrev ett sms att jag skulle ha påskmiddag med mina kompisar och att vi redan hade bestämt det och att det var svårt att ändra på det nu, men tackade för inbjudan.
Visst jag har lite dåligt samvete och det känns dubbelt i och med att jag gärna velat träffa mina andra familjemedlemmar  men så är det. Jag måste tänka på mig själv i första hand för en gångs skull och jag är glad och stolt att jag än en gång lyckades lyssna på mig själv och göra det som känns rätt för mig!

Hur gör man för att orka träffa den som satt så djupa sår i ens själ?

Blev precis uppringd av min bror, han ringde två gånger, men jag kom inte för mig att svara. Inte pratat med honom sen den händelsen i julas som jag skrev om i mitt förra inlägg. Jag blev helt paralyserad när jag såg hans nummer på mobilen. Känner mig dum som inte svarade men jag orkar inte, orkar inte med att prata med honom just nu och låtsas som ingenting. Han hade pratat in på min svarare och frågade om jag ville komma över på påskmiddag på påskdagen. Hela jag känner bara en sån motvilja, men samtidigt vill jag ju kunna träffa min familj och hans barn som jag tycker så mycket om. Men jag tror inte jag orkar. Vad ska jag skylla på denna gången..hatar verkligen att behöva ha de här känslorna i min kropp och hatar att jag än en gång ska behöva känna mig som "svarta fåret" om jag säger att jag inte kan. Vad gör man??????

Syskonövergrepp

Under åren som jag var tyst och höll allt hemligt för min omgivning, försökte jag hitta vägar där jag kunde identifiera mig med det jag varit med om. Fanns det fler än mig som varit med om detta? Jag visste ju inom mig att det som pågick var så fel. Jag hade ju hört och läst lite om incest, att det var något fel och skamligt och sjukt. Detta fick mig bara att känna mer skuld och skamm, men jag ville och behövde veta mer. Jag ville inte vara själv om detta men tyvärr hittade jag i stort sett ingen information om just syskonövergrepp och det fick mig att känna ännu mer skamm och äckel över mig själv.  Det mesta jag kom över var biografier om kvinnor som blivit utsatta för sexuellt övergrepp av sina fädrar eller av en mor eller farförälder. Jag känner mig lyckligt lottad som inte blivit utsatt av min far. Jag älskar honom överallt annat och kan inte föreställa mig hur det skulle vara att leva med något sådant. Men de som inte blivit utsatt av sitt syskon kan säkert inte heller föreställa sig hur det känns. Detta vet jag tyvärr allt för väl hur det känns...och hur det känns att behöva träffa honom vid familjetillställningar och att försöka hålla masken och låtsas som ingenting, har och är verkligen inte lätt, särskilt inte sedan allt kom upp till ytan och sedan jag började i terapin och man fokuserar mer på de känslor man bearbetar av det som hänt.

Jag har ofta kännt mig som det "svarta fåret" som inte ibland kommer på familjeträffarna för att jag helt enkelt inte orkat med det hela. Eller som "det svarta fåret" som alltid är sur och lågmäld och svår, och som ofta ställer till med scener när jag väl kommer, eftersom jag fast jag "lovat" mig själv att hålla masken och vara trevlig, inte klarar det i slutändan när min känsla av förakt, irritation och äckel blivit för stor när jag träffar min bror.

 Ingen i min familj vet något och jag tror inte att min bror går och tänker att mitt beteende beror på det. Skulle jag säga något så skulle han säkerligen förneka även om jag tror att han innerst inne mycket väl är medveten om det som hänt. Han var ändå mellan 15 och 19 år när det pågick så det måste han komma ihåg. En gång har jag tagit upp det, en gång när jag fortfarande inte "var medveten" och var "i förnekelse" om att det var av den anledningen som jag mådde så dåligt. Då umgicks jag en hel del med min bror och hans blivande fru och hade inte så stora problem med att umgås med honom, även om jag hade en väldig aggression mot honom som jag inte riktigt förstod varför jag hade. En gång när jag var hemma hos honom och hans då blivande fru på en fest så sa jag det till honom när jag var berusad. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men på något sätt var jag omedvetet medveten dvs jag visste vad jag varit med om men jag försökte förtränga, förneka och stänga av och hade så gjort sen det hela börjat och slutat. Jag kan inte komma ihåg exakt vad jag sa, men något i stil med "att jag minns vad du gjorde med mig när jag var liten"...men jag minns hans svar. " Du är helt jävla sjuk i huvudet, vet du det". Så, stopp, tyst. Inget mer sagt om det. Någon kom och avbröt det hela och jag och han låtsades som ingenting. Sen dess har jag inte tagit upp det igen.

 När jag började min terapi var jag helt övertygad om att jag inte ville berätta detta för någon i min familj. Att berätta skulle innebära en katastrof. Skulle de tro mig, och skulle det vara värt det. Smärtan det skulle innebära för min familj, hans familj och för mig. Det skulle bara leda till en massa ont och inget bra skulle komma av det. Vad skulle jag vinna på det? Jag skulle förstöra min relation till min familj, förstöra min brors relation till sin familj och vår familj, jag skulle skapa förvirring, jag skulle skapa sorg, ilska och förtvivlan och ville jag orsaka detta lidande? Nej! Det var bättre jag tog tag i mitt lidande själv och genom terapin.

Under terapin kom jag till ett stadie precis innan jul då jag ändrade mig. Jag ville bemöta min bror i detta. Varför skulle jag behöva gå och bära på denna skamm själv, varför skulle jag vara den som gick och led när det var han  och hans handlingar som gjorde att jag mått som jag gjorde och att jag fortfarande gick runt och mådde dåligt. Varför var det jag som skulle gå runt och vara det svarta fåret, varför skulle det vara jag som tog på mig all skuld och skamm. Jag pratade om detta på terapin och jag har för mig att de tyckte att jag skulle bemöta om jag tyckte att det kändes rätt för mig, eller åtminstone vill jag minnas att det var så. Men jag ville inte göra det under julen. Mina bröder har barn och jag ville inte att det skulle bli kaos under julhelgerna på grund av barnen.

Julen var hemsk, jag hade bestämt mig för att försöka lägga det jag gick igenom åt sidan och inte låta det påverka julhelgen som ju skulle bli "trevlig för alla".  Det gick bra till en början, men i vanlig ordning så ville min bror krama mig när vi sågs. Hade det varit min andra bror och om det inte varit han som gjort allt det där äckliga och inget konstigt hänt mellan oss så hade väl inte det varit något problem, men just på grund av det som hänt och att han är han så har jag alltid haft svårt för kramar av honom, så jag fick verkligen kämpa. Redan då blev stämningen dålig eftersom han tog det som att jag som vanligt var sur. Jag försökte hålla humöret uppe under kvällen, men jag klarade till sist inte hålla god min när min bror som vanligt började köra sina äckliga idiotiska sexualiserade kommentarer som han är så bra på. Det handlade inte om mig, det handlade om annat (han har en sån där fruktansvärt sjuk humor som alltid är sexualiserad och jag hatar det). Han drog iallfall en sån kommentar och flina och skratta som han brukar och jag visade hur jäkla illa ja tyckte det var genom min blick, sen var det kört....senare under kvällen fick han ett utbrott på mig, säkerligen på den underliggande tryckta stämningen mellan oss som han kände av....och jag blev det svarta fåret som förstört kvällen igen.....

Så här har det ofta varit för mig vid familjesammankomster....

Tillbaka till den ursprungliga tanken med just detta blogginlägget som var att läsa om övergrepp som liknar mina. Ja, jag har inte hittat någon biografi i ämnet, men ikväll efter att jag skrev mitt senaste blogginlägg började jag fundera igen över varför det finns så lite information om just de som blivit utsatt av sin bror och så började googla på sexuella övergrepp. Det hela ledde till att jag kom in på denna sida: http://www.hopp.org/ sida och gick in på deras diskussionsforum. Där var en tjej som skrivit rubriken "Syskonövergrepp". Jag hade aldrig googlat just detta begreppet så jag gjorde det. Jag hittade denna sida, där en person lagt upp sin uppsats som handlade om barn som förgriper sig på andra barn: http://www.esh.se/fileadmin/erstaskondal/Uppsatser/socarb/c-upps_03/l_larsson_cupps.pdf . Intressant uppsats. Jag hamnade även här: http://www.terapisnack.com/topic/syskonovergrepp där en kvinna beskriver sina svårigheter att hantera situationen att vara den som vet att sin bror begått ett övergrepp mot sin syster och hur detta påverkat henne. På denna sida fann jag annan information om sexuella övergrepp: http://www.growingpeople.se/templates/Overview.aspx?id=2758.

För mig är det ett sätt att bearbeta att läsa och få information om detta ämne och att kunna dela med sig av det jag varit med om och även att läsa andras historier. Det gör att man känner sig mindre ensam och att bördan känns mindre att bära....