Igår satt jag och kollade på tv, ett program om kändisar som går på rehab för sitt drogmissbruk. Plötsligt frågar en psykolog en av kvinnorna om hon varit med om någon form av trauma som barn, och det kommer fram att hon blivit sexuellt utnyttjad av sin far....plötsligt från ingenstans bara väller ångesten över mig. Jag blir kallsvettig, hjärtat börjar slå fortare och jag får panik. Jag skämdes så eftersom jag inte var själv, bytte kanal direkt men personen tyckte att programmet var intressant och ville fortsätta titta. Jag slog över igen men gick direkt från tv.n för jag klarade inte av att sitta där och titta mer. Konstig stämning uppstod och obehagskänslorna kröp i kroppen resten av kvällen.
Det är så svårt för andra att förstå hur jag kan sammankoppla detta med det jag själv varit med om och hur ska de förstå? Det kan jag inte begära. Det går ju inte att förstå för någon som inte varit utsatt, svårt och obegripligt att någon kan göra så mot sin egen syster. Även jag har svårt att ta in det tidvis och tvivlar och försöker intala mig själv att jag måste hittat på allt för att det känns så overkligt alltihop men som sagt minnena talar sitt språk både fysiskt och psykiskt.
Rädslan för folks uppfattning spökar än vissa dagar fast jag försöker skaka av mig det. Så rädd för att folk ska se mig som en person med problem och att de ska se mig utifrån hur jag varit de senaste två åren, i kaos och fullständigt uppriven i själen. Jag är ju inte där längre..jag har kommit så mycket längre än så och har återfått kontrollen igen över mitt liv och hanterar motgångar på en sunt och icke-destruktivt sätt.
Önskar så att jag inte reagerade så här och jag blev väldigt förvånad över mina känslor, jag trodde att jag hade förlikat mig med mina minnen och mina hemska upplevelser : (....
Tiden läker alla sår? Gör den verkligen det?
1 kommentar:
Det finns en del sår som kan läka genom tiden, men en del sår rivs upp om och om igen så fort man blir påmind.
Skicka en kommentar