För två somrar sen var med om ett trauma som satte hela min tillvaro i gungning. Då var jag med om ett överfall som öppnade upp de minnen och sår som jag bevarat i mitt djupaste inre.
Efter år av tystnad blev jag tvungen att möta min innersta sorg och skamm för att bearbeta det trauma som jag utsattes för under min barndom. Mellan ca 9 års ålder tills jag var 12 blev utsatt för sexuella övergrepp av min egen bror och några av hans kompisar. Övergreppen har påverkat hela mitt liv och min självuppfattning och jag har i perioder av mitt liv varit väldigt självdestruktiv vilket drabbat både mig själv och de jag kommit nära. Många av de saker jag kommer skriva här är väldigt personliga. De kommer att handla om hur detta påverkat mig, mina tankar om övergreppen och vägen till att jag tog mod att sökte hjälp för att bearbeta det jag varit med om.
Jag delar med mig av detta dels för att ämnet fortfarande är så tabulagt. Jag blev skrämd till tystnad och skrämdes även över tanken att folk skulle äcklas av mig om jag berättade. Jag trodde även att det var mitt fel, att jag själv satt mig i denna situation och fick skylla mig själv. Idag vet jag att jag hade fel.
Med denna blogg vill jag bryta tystnaden. Med att bryta tystnaden menar jag här att jag delar med mig av det som vi i allmänhet inte pratar högt om, för jag tror att det är många med mig som varit med om liknande saker som går och funderar i samma banor och inte vågar bryta sin hemlighet. Jag vill visa att det går att komma ut ur helvetet som övergreppen och minnena av dessa orsakar. Jag har tagit steget mot läkning genom att det senaste året påbörjat en gruppbehandling för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp. Detta har hjälpt mig oerhört och jag känner mig starkare än vad jag någonsin gjort. Kanske kan jag inspirera andra att se att det finns hjälp att få och att det går att komma vidare. Minnena kommer aldrig att försvinna men man kan ta makten över dem och hitta en väg där de inte påverkar en lika mycket.
Även om jag bryter min tystnad vill jag vara anonym, dels för att skydda mig själv men även mina anhöriga, vänner och bekanta.
5 kommentarer:
Tack kära du! Du skriver om precis de känslor jag själv känt. Om hur man blir det svara fåret, för att man inte vågar berätta, men inte kan bete sig "normalt " heller. Om skammen,.. Om hur man berättar det i fyllan men folk vill inte höra, inte veta. Det griper tag så i hjärtat att någon annan kan förstå. Samtidigt som det gör mig ledsen vad även du måste fått utstå. Tack iaf för att det känns som jag inte är helt själv. Tack!
:)
Tack själv!
Känns skönt att man kan hjälpa.
Det som gjorde att jag startade denna bloggen, att jag ville nå ut till andra som drabbats plus att det är ett sätt för mig att bearbeta och ventilera mina tankar.
Jag vet för väl hur ensam man känner sig om detta och så ska ingen behöva känna. Tyvärr är vi alltför många som delar dessa tankar tror jag och det känns skönt att man inte är ensam.
Stor Kram
Jag beklagar av hela mitt hjärta det du varit med om och går igenom. Riktigt starkt av dig att du startade bloggen..
Jag kommer följa dig.
Många kramar
Tack! Jag följer din blogg med! Stora kramar
Så bra att du orkar skriva om det som hänt dig, det finns många där ute som kan känna igen sig.
Känner igen mig i mycket.
Många styrkekramar till dig
Paulina
Skicka en kommentar