En ledig dag och jag mår bra!

Trots alla mina funderingar och det jag genomgår med mina skuldkänslor för att inte dyka upp på familjetillställningar och mardrömmar (se föregående inlägg: Dilemma- berätta eller inte berätta och Intensiva mardrömmar) så mår jag bättre än vad jag mått på mycket länge. Det är härligt att kunna njuta och klara av att vara social igen. Nu vankas det städning, musik på hög volym och ikväll blir det fest! Livet e härligt trots allt :). Älskar våren!!

Dilemma- berätta eller inte berätta

Ännu en sån där helg- en familjeträff, ångest och beslut måste tas, en av många födelsedagar ska firas. Precis som vanligt så väntar jag med att ge besked i sista stund. Jag har redan halvt sagt att jag tror att jag kommer men inom mig har jag egentligen hela tiden vetat, att jag förmodligen inte kommer att åka.

Jag vill inte dit. Jag orkar inte. Jag vet att det till största delen handlar om att jag kommer att träffa honom då. Annars hade motståndet nog inte varit så stort, men det är så mycket annat som också tar emot. Det tär i mig att jag vet att om jag åker dit så måste jag sätta på den där "oh vad trevligt det är att vara här masken". Det tär på mig att jag faktiskt ska behöva sätta på mig en sån där mask där jag måste kämpa för att hålla skenet uppe över de känslor som jag har inom mig. Jag vill ju inte att det ska vara så. Jag vill kunna vara glad, känna mig bekväm och avslappnad. Men det går inte, jag har försökt, men det sista året har det inte gått, hur mycket jag än kämpat, masken åker av till sist.
Sist den åkte av var i julas, jag klarade inte av att hålla skenet uppe, föraktet blev för stort och det slutade med ett utbrott från min brors sida då han fått känna av mina irriterade vibbar hela kvällen. Och det jag är mest rädd för är att jag inte kommer att klara av att hålla masken denna gången heller.  Jag har varken pratat eller träffat min bror sen i julas. Mamma och pappa pratar jag med ungefär en gång i veckan och de var och hälsade på mig några timmar en eftermiddag i mars men förrutom detta har jag inte träffat någon av mina familjemedlemmar sen i julas.

Förutom föraktet och äcklet jag känner mot min bror så är det känslan av hur jag framställs i allt detta som maler. På dessa tillställningar blir jag en person som jag inte alls vill vara; sur och vresig och tvär och eftersom de inte vet varför och inte har en aning om vad det är som pågår inom mig så känner jag mig som det svarta fåret. Hur ska de kunna ha en aning? De vet ju ingenting och även om jag tror att min bror mycket väl är medveten om det han gjort mot mig så tror jag inte att han sätter mitt humör mot honom som ett samband med det han gjorde med och mot mig då. Hur skulle han kunna? Under alla år har jag försökt att dölja allt både för mig själv och för alla andra, på grund av min skam. På grund av äckel och på grund av att jag trodde att allt var mitt eget fel och att jag fick skylla mig själv som lät det pågå. Det har ju faktiskt funnits perioder i mitt liv då jag faktiskt klarat av att umgås med min bror utan några problem efter att allt slutade. Jag såg det som hade hänt då med min bror och det liv som jag levde nu i vuxen ålder som två separata världar som inte var sammanlänkade. Idag kan jag inte fatta hur jag lyckades, det sprack då och då, men för det mesta klarade jag det. Men jag vet ju bättre nu och förstår mig bättre på det här med försvarsmekanismernas förträngningskraft.

Ibland kan jag önska, att jag vid dessa tillfällen när jag ska träffa hela familjen, kunde fortsätta som jag gjorde innan. Att skärma av mig, stänga av mina känslor, inte låtsas om dem. Förneka dess existens när de kom fram och lika snabbt stoppa tillbaka dem i mitt inre och låtsas som allt var frid och fröjd utåt. Jag klarade detta innan i så många år men sen jag flyttade till en annan stad för 10 år sen så har av och på knappen sakta men säkert slutat funka. När jag flyttade hit där jag bor nu fick jag en "fristad". Jag kände inte någon, ingen visste något om mig och jag kunde börja om på nytt och slapp skvallerbyn där det man gjorde på kvällen var spritt över hela byn dagen därpå.  Jag tror att jag i den "friheten" även vågade släppa lite åt gången av det som jag bar inom mig, eftersom jag inte hade någon här som kände till min familj eller någon av mina gamla vänner. Alltså var "hotet och rädslan" att berätta och att det skulle spridas vidare till fel personer och min familj inte lika stort. Sommaren 2008 slutade av och på knappen att fungera helt i samband med överfallet, alla sår öppnades och då jag inte klarade att hålla min hemlighet för mig själv längre.

Visst är jag glad att jag erkänt för mig själv och börjat bearbeta det jag gått och burit på under alla dessa år. Jag har vuxit så oerhört som människa  och börjat våga stå upp för mig själv på ett helt annat sätt. Jag har även fått en helt annan förståelse för mig själv över min känslighet, mina depressioner och mina rädslor och för mitt destruktiva mönster som jag haft sen tonåren och att övergreppen har varit en del av denna destruktiviteten. Jag mår även så himla mycket bättre i mig själv. Jag har mina svackor så klart, det är inte lätt att hantera alla minnesbilder alla dagar men jag stannar inte kvar lika länge i mörkret längre.
Baksidan med att av-knappen inte funkar är att det skapar problem och ångest för mig när jag ska träffa min familj.

Så hur ska jag lösa det? På gruppterapin tycker mina vänner att jag ska berätta för min familj  och en hel del av mina andra vänner har börjat prata för detta också. Men vad är rätt? Är det rätt att vända upp och ner på alla mina familjemedlemmars liv och känslor och skapa kaos. För kaos det är vad det kommer medföra, tror jag. Vem är jag att skapa allt detta kaos, tjänar det något till, kommer jag att må bättre av det? Kommer någon att må bättre av detta?
När jag sagt detta som argument har jag fått höra: Men är det rätt att du ska behöva gå runt och känna sånt kaos och att du ska gå runt och känna dig som svarta fåret för handlingar där någon annan skadat dig?????  Nej, det är så klart inte heller rätt, men vad är rätt? Blir saker inte bara värre om jag släpper ut allt och vem vinner på det hela i slutändan?

Intensiva mardrömmar....

Den sista tiden har jag mått relativt bra. Jag har kännt att jag haft energi på helgerna att göra saker som jag knappt orkat under hela detta året. Jag har för första gången på länge kunnat gå ut och umgås med folk, mer än med en åt gången och även känt mig bekväm i andras sällskap. Kunnat skratta, klarat av att prata utan att känna mig tyngd och utan att flyta iväg i mina tankar och inte kunna fokusera på samtalen som pågår.

Men på nätterna jagas jag fortfarande av mardrömmar. Så även om jag mår bra under min vakentid så har jag förstått att jag fortfarande bearbetar de saker som varit svåra under de sista åren. Minnena som kommit upp till ytan, mitt spruckna förhållande och mycket annat. Har svårt att somna och när jag väl somnar så sätter mardrömmarna igång. Har jag tur så får jag tre-fyra timmars sömn per natt på vardagar, vilket gör att jag mot halva tiden av min arbetsdag känner mig helt utmattad och när jag kommer hem orkar jag inte göra något av det som jag satt upp som mål för kvällen. Inte ens om jag tar och sover en halvtimme-timme för att få mer energi,  för även då under den korta sömnen kommer mardrömmarna och ja jag får verkligen kämpa mig upp igen, så intensiv är min trötthet.

På sista tiden har jag börjat komma ihåg mina drömmar allt mer och på senaste tiden har min bror börjat dyka upp i mina drömmar och drömmarna är så fysiskt intensiva så att det känns som att det händer på riktigt även om det är i en dröm.

Drömmarna är nästan alltid likadana.

Det börjar med att jag i drömmen är så trött men jag får inte sova och jag kämpar allt vad jag kan för att hålla mig vaken. Tröttheten gör mig så yr så jag knappt kan hålla mig upprätt utan jag famlar, trillar omkring och kryper på golvet om vartannat. Jag kan i drömmarna inte heller uttrycka mig så att folk förstår mig. Jag försöker skrika på hjälp, be om hjälp men jag får inte fram ett ljud men inombords skriker hela jag. I drömmen är jag och mitt ex fortfarande tillsammans. Han står argt och tittar på mig och säger att jag ska skärpa mig, komma till sans och anklagar mig för att vara är full igen. Jag försöker förklara att jag inte är full men jag får inte fram ett ljud, ser vädjande på honom, gråter förtvivlat,  försöker sträcka ut min armar,  men han ser bara argt på mig med förakt och går sin väg. Jag försöker kravla mig upp från golvet, vinglar fram och tillbaka i rummet, slår i saker. Varenda människa jag möter tittar på mig. Ofta är det folk jag känner i verkligheten som går förbi, bla. min mamma, mitt andra syskon och några av mina kompisar har dykt upp i dessa drömmar. Jag försöker be om hjälp, men de går bara förbi, fnyser och tittar på mig med förakt som om jag vore en galning. På något sätt vet jag i drömmarna att jag drömmer men känslan är ändå så överväldigande verklig så det känns som det händer på riktigt. Jag försöker kämpa för att vakna och ibland gör jag det, men jag somnar om nästan lika snabbt för att jag är så oerhört trött och då börjar drömmarna likadant.

I en av mina mardrömmar som jag hade drömde häromdagen drömde jag att jag låg och sov. Helt plötsligt känner jag hur någon lyfter upp mig och bär iväg med mig med mig sprattlandes över sin  axel. Jag kan inte ta mig loss och jag känner mig skräckslagen, när jag väl lyckas se ansiktet på personen så är det min bror. Jag får panik och lyckas vakna.

I en annan dröm dyker min bror upp igen även då ligger jag och sover. Rummet ser ut som det rum som han hade när jag bodde hemma hos mina föräldrar. Helt plötsligt känner jag hur någon kommer och sätter sig på mig och börjar ta sina händer på min rygg. Känslan är obeskrivligt obehaglig och jag blir helt stel och kraftlös, kan inte röra mig, kan inte skrika, fast hela jag skriker. Fingrarna börjar gräva sig framåt mot mina bröst och över hela kroppen.  När jag vänder på huvudet ser jag min brors ansikte. Jag lyckas vakna upp en kort stund, men jag är fortfarande i ett sömntöcken och kan inte trots obehaget hålla mig vaken. Jag håller på så; vaknar, somnar, vaknar, somnar och lika snabbt som jag vaknat upp så kommer jag in i samma dröm gång på gång, den rysande obehagliga känslan på min rygg..ush.

Jag har aldrig varit med om så intensiva och verklighetstrogna drömmar som jag varit med om nu på sistone och jag vaknar alltid av att jag badar i svett. Vill bara att det ska sluta och konstigt nog är det mest på vardagarna som jag drömmer såna här mardrömmar. Eller så är det då jag kommer ihåg drömmarna som mest eftersom jag så sällan på vardagarna kan sova mer än 3-4 timmar och då säkert väcks av larmet på min telefon mitt i en drömperiod.

Är det någon som känner igen sig i detta att ha så intensiva mardrömmar och kanske har något tips på hur man tar sig ur den här onda cirkeln av mardrömmar? Önskar inget annat än att få nätter med goda drömmar så att jag även kan ha kraft och energi på vardagarna.

7. Ett nytt jobb, en härlig resa och ett jobbigt besked

forts från inlägg: 6. I väntan på besked- Min historia-Året innan terapin.
_____________________________________________________

Jag blev besviken när jag fick beskedet om att jag inte skulle få någon terapi hjälp men trots allt fanns hoppet om att läkaren som jag skulle besöka på allm.psykiatrin skulle förstå att jag verkligen behövde hjälp. Jag höll på att gå under och jag plågades ständigt av panikångest och självmordstankar. Men jag var fast besluten om att kämpa vidare och jag beslutade mig därför att göra vissa förändringar. Det första var att söka ett nytt jobb, det andra var att planera en resa så att jag hade något positivt att se framemot.

I flera års tid hade jag funderat på det, att byta jobb och då och då hade jag sökt jobb och blivit erbjuden tjänster på andra skolor men jag hade inte vågat ta steget. Jag var  helt enkelt för rädd för att misslyckas och rädd för att kasta mig ut i det otrygga. På mitt gamla jobb visste jag hur allt fungerade och det var en bra skola att arbeta på och jag gillade mina kollegor, de flesta iallfall, tänk om det inte skulle bli så på ett nytt ställe. Så hade jag hållt på i flera år och ljugit för mig själv. Så osäker, en sån trygghetsmänniska, livrädd för förändringar, livrädd för att tappa masken och inte duga. Visst, jag trivdes med en del kollegor men långt ifrån alla och jag trivdes definitivt inte med min chef och det gick nästan inte en enda dag då jag inte kom hem och funderade och grubblade över saker som var jobbrelaterade och detta uppfyllde mitt huvud alldeles för mycket och hade gjort i flera år.

Den bilden jag målade upp i huvudet av min arbetsplats stämde som sagt inte riktigt med hur jag kände mig. Jag hade skaffat mig en roll som jag inte gillade, åtminstone inte i vissa sammanhang och den kollegan jag arbetade närmst fick mig ständigt att känna mig mindervärdig och fick mig att få dåligt samvete. För att inte tala om hur jag till sist bara avskydde alla våra arbetslagsmöten, då vissa tog över helt och bara sög ur en all energi. Min sambo hade påpekat detta för mig flera gånger, att jag borde byta jobb för han såg ju hur dåligt jag mådde ofta när jag kom hem och det var han som fick ta smällen, dvs genom mitt ältande. Men jag gjorde det jag var bäst på, förnekade och förminskade hela situationen. Jag trivdes visst det,"relativt" bra iallfall, menade jag.

När jag ser på det idag så tycker jag att det känns konstigt att det skulle ta så lång tid för mig att inse att jag inte mådde bra där, men det är väl så, när man inte vet något annat. Detta var trots allt mitt första jobb inom det jag utbildat mig till, sen var det så klart inte bara negativa saker som hände där. Jag älskade själva arbetet med barnen och det fanns kollegor som jag verkligen gillade och en av dem umgås jag fortfarande med idag och den vänskapen är jag verkligen glad att jag har. Sen har jag verkligen inget emot mina gamla kollegor som privatpersoner men det kändes som det var så negativ stämning ofta och jag sögs in i det och blev själv negativ.

Hur som helst så vågade jag till sist göra den där förändringen i mitt liv och jag tog chansen när den kom och tackade ja till erbjudandet om ett jobb i en annan kommun där jag varit på intervju. Jag var så stolt över mig själv och visst jag kände mig nervös men jag hade mest en bra känsla i kroppen och tyckte att det skulle bli spännande med ny arbetsplats och nya kollegor.  Det skulle visa sig vara ett av de bästa valen jag gjort för mig själv i mitt liv.

 

Jag hade tre månader kvar på mitt gamla jobb och två veckor innan jag skulle sluta tog jag ut den semestern jag hade kvar och åkte till Thailand med barndomskompisar. En underbar resa och precis vad jag behövde. Jag verkligen njöt till fullo dessa två veckor. Det kändes helt fantastiskt att komma ifrån allt. Sola, bada, umgås med mina vänner, inga krav och bara slappna av och att bara känna sig helt bekymmerslös för så kändes det verkligen och det var helt underbart att få känna så igen.

 

När jag kom hem mådde jag mycket bättre. Min fd sambo hade tagit hand om våra katter under de två veckor som jag varit iväg och när jag kom hem var han i lägenheten. Vi satte oss ner i köket och jag berättade lite om resan och gav han ett par shorts som jag köpt i present till honom. När han var inne på toaletten för att byta om så hittade jag ett par svarta damskinnhandskar på min byrålåda och det var inte mina. Innan jag åkte hade jag hört ett rykte om att han träffat en ny men jag hade bara slått ifrån mig det. Det kändes overkligt att han redat skulle ha träffat någon efter att det varit slut så kort tid och dessutom hade jag svårt att se att han bara kunde glömma det vi haft och gå vidare så där lätt...men....ja mina värsta farhågor hade besannats. Han hade träffat en ny tjej och hade dessutom tagit in henne i min lägenhet. Jag kände mig så sviken, jag förstod ju att jag inte hade någon rätt att säga något om att han träffat någon men att han haft henne i min lägenhet kändes som en kniv i hjärtat. Det var min privata sfär, ingen plats där han skulle bjuda in sin nya flickvän utan  min tillåtelse. Så så slutade min härliga resa, med denna inte allt för trevliga nyhet som damp ner innan jag knappt satt resväskan i hallen....

Jag kände mig helt förkrossad men kämpade vidare. En dag kvar på mitt gamla jobb och sen väntade mitt nya på mig veckan därpå....

Mall och gruppterapi

Jag provar mig fram och tillbaka vilken mall jag ska ha till min blogg så om ni blir förvirrade så är det därför. Tröttnade på den mörka, svarta dystra. Så nu får det bli denna ett tag. Har varit hemma från jobb idag åkte på en gräslig magsjuka igår men känner mig tack och lov lite bättre idag. I eftermiddag ska jag på gruppterapi igen, minns inte vad vi skulle prata om denna gång. Denna termin har vi satt ämnen för varje gång vi ses som vi ska diskutera. Jag tycker att terapin är så bra och jag är så otroligt glad att jag fick denna hjälp. Visst det är jobbigt, man kommer ofta hem och känner sig helt tom och trött och ibland varar detta i dagar, beroende på vad man pratat om eller vilken fas och vilket känslomässigt tillstånd man är i. Men att äntligen utan att bli dömd och utan att behöva känna skamm få prata om detta som man hållt inom sig i flera år är så befriande. Det är en stor stor skillnad på hur jag mådde innan jag började där och på hur jag mår nu. Jag mår så mycket bättre, så terapin hjälper.

Helgen

Har varit en skön helg!

Fredagen började dock inte så bra. En sån där förälder som ska ha synpunkter på allt och försöker hitta en syndabock och hackkyckling har gjort mig till sitt offer. Hon och en annan förälder var på besök i  onsdags i klassen på skolan där jag arbetar . I fredags när jag kom till jobb, stannade min chef mig och frågade om det hade hänt något speciellt i onsdags när vi hade besök. Jag fattade ingenting. Det hade inte hänt något speciellt, dagen hade flytit på som den brukar, utan problem och jag och min kollega sa när dagen gick mot sitt slut att det var skönt att klassen varit så lugn när vi hade haft besök.

Men en av föräldrarna hade ringt till vår chef och sagt att hon ville boka ett möte angående saker som hon sett på sitt besök och hon ville inte ta det på telefon. Hon hade sett många saker som var bra men även andra som hon inte alls gillade. Hrm..ja jag kunde inte och kan fortfarande inte se vad jag gjort för fel, för efter mötet fick jag ett mail av min chef att det handlade om mig och en av de lektioner vi hållt i.

Jag frågade min kollega, som jag har en rak och ärlig relation med, om hon upplevt att jag gjort något speciellt som kanske fått förälderna att reagera. Men nä det hade jag inte och då berättade hon att  just denna mamman hade varit på en massa personal utan anledning på hennes förra jobb och att många tyckte att hon var obehaglig. Jag har en väldigt bra chef och jag tror inte hon kommer att ta den här mamman på så stort allvar. Men jag blir så fruktansvärt förbannad. Så jävla fegt att inte ta detta med mig och istället springa till min chef. Men som tur är så har jag fått skinn på näsan och jag är inte rädd för att gå in i en diskussion och den föräldern skrämmer mig inte det minsta, snarare tycker jag enbart att hela hon är patetisk! Hur svårt ska det vara att ta saker med personen det gäller??? Jag kan ta en diskussion men ser gärna att den tas med mig , istället för att gå och belasta min chef med bagateller, som om hon inte har nog med annat att göra. Ska bli väldigt intressant imorgon iallafall. Jag ser faktiskt framemot att höra vad hon sagt och så även bemöta den där föräldern. Hon ska få sig en knäpp på näsan.

I fredags var jag ute med några vänner. Trevligt och lugnt. De festade järnet och jag drack en öl. De försökte tjata på mig att jag skulle dricka snaps med dem i baren men jag stod på mig. Fattar inte varför det ska vara så svårt att förstå att man faktiskt inte vill dricka sprit och vill de dricka sprit så varsegod men jag har bestämt mig för att hålla mig ifrån starksprit. Stolt var jag hur som helst som stod på mig trots deras tjat. Det hade jag inte gjort för ett halvår sen. Sprang även på min förre detta sambo. Jag har inte pratat med honom öga mot öga sedan maj och inte träffat honom sen november då han var på samma fest men då sa vi bara hej till varandra nu pratade vi med varandra, mest sånt där dösnack men det gick bra. Det kändes faktiskt inte särskilt konstigt och jag känner mig faktiskt lättad för jag tror jag börjar komma över honom :).

I lördags var jag bara hemma och tog det lugnt och idag har jag gått en promenad i stan med en god vän och sprang in och piercade mig sådär lite spontant. Sen har jag varit och tränat yoga och sprungit en halvtimme. Ikväll har jag fortsatt att måla färdigt alla lister i hela lägenheten och jag är äntligen klar. Har även provmålat en vägg med en färg som blev jättefin så nästa vecka ska jag förmodlingen fortsätta mitt lägenhetsprojekt om orken finns där. Som sagt det har varit en bra helg och jag känner mig full av energi!!!!.

Funderingar om saker från mitt förflutna...

Hur tänker män som förgriper sig på kvinnor?
Jag undrar så om de förstår vad de gör, hur de tänker, om de tänker alls. Vad tänker de innan, vad tänker de efteråt?
Inser de vilka skador de utsätter sina offer för, inte bara då utan för lång tid framåt och att dessa minnen aldrig kommer att försvinna. Inser de att deras handlingar skadar och förföljer en i flera år, nästan varje dag och därefter begränsar ens möjligheter till att kunna leva på samma sätt igen?

Den första som skadade mig var min egen bror. Det har jag redan berättat om, men under livets gång har jag varit med om även andra övergrepp som skakat mig och som satt sig i mig. Det som jag ska berätta om nu är kanske inte ett övergrepp i sig. Men jag har funderat en del på det hela och förstår att det som hände inte var rätt och att det egentligen är helt sjukt...

När jag var 14 år "blev jag av med min oskuld". 14 år och naiv och godtrogen. Jag hade varit på fest.
Vi gick ner till den lokala puben och fortsatte festa, detta var en helg i november. Då får jag syn på en kille som jag hade kysst på fyllan några månader tidigare. Vi kan kalla han "A". A var snygg, charmig, 24 år och hade ett barn på fyra år. I min naivitet blev jag intresserad av A. Han var spännande tyckte jag, säkerligen för att han var äldre och att det blev lite förbjudet och han visade intresse för mig 14 år. Det kändes konstigt att han var så pass mycket äldre och att han hade barn, men som när man är 14 så tänker man inte riktigt....
När jag såg honom igen ville jag gå fram och prata med honom, han fick syn på mig och log igenkännande. Efter ett tag kom han fram och pratade med två killkompisar som satt vid samma bord som mig. När han kom fram kramade vi om varandra. Sedan gick vi iväg och satte oss för oss själva och pratade vid baren. Vi pratade om det som hänt mellan oss på sommaren då vi träffats för första gången. Han frågade hur gammal jag var, jag skämdes när jag sa att jag var 14. Han blev förvånad och sa att han hade tippat på att jag var typ 17-18.
Ja eller hur? Kan jag bara tänka nu men då kände jag  mig stolt.

Efter en stund så sa han att han var tvungen att gå hem, han skulle upp tidigt dagen efter, men han frågade om jag ville följa med hem en runda. I min dagbok har jag skrivit att jag frågade "Vad tänker du egentligen?" Så , så godtrogen var jag inte att jag inte till en början att jag inte hade mina aningar om vad han ville.  Han sa att det inte var så han menade. "Jag gör inget som inte du vill, menade han". Bra tänkte jag och svarade att jag kunde följa honom hem och sen fick jag se om jag följde med in.

Vi gick och pratade hela vägen, han försökte kyssa mig flera gånger, men jag hade visst inte låtit honom göra det. Väl framme bestämde jag mig för att ändå följa med in. När vi kom in började han visa mig runt. Vi gick upp på övervåningen och när vi skulle ner igen så kom vi inte mer än till trappan för han började kyssa mig. Jag ville det själv då och vi forstatte ner till soffan och fortsatte att kyssas. Till sist frågade han om vi inte kunde gå upp till hans sovrum. Jag kände mig orolig men jag gjorde det ändå. När vi kom upp sa jag att jag var tvungen att gå på toaletten. Jag kommer ihåg att jag stod där och drog efter andan. Tänk om han vill ha sex med mig? Vad gör jag då? Vill jag det, nej det ville jag inte innerst inne, men vågade jag säga nej?

När jag kom tillbaka ut stod han bara där i boxershorts. Mitt hjärta började dunka och jag blev jättenervös. Han kom fram och började kyssa mig igen. Sen frågade han om inte jag också kunde klä av mig. Jag vågade inget annat, tyckte att det var pinsamt att säga nej, så jag gjorde som han sa. Han gav mig en massa komplimanger för min kropp och sa att han tyckte att jag var jättevacker. Jag kände mig jättenervös och egentligen ville jag bara därifrån, men det kändes som att jag inte kunde dra mig ur det hela när jag gått med på att ta av mig.

 När han skulle tränga in i mig så bad jag honom vänta. Jag ville berätta en sak. Vadå om jag har kondom? frågade han, men det hade han inte. Du kommer inte bli med barn, menade han.  Jag sa att jag var oskuld, att det var det jag ville säga. Han svar var att det var bra av mig att jag hade kunnat hålla den så länge. I min vuxna öron låter det idag helt absurt. Hur ovanligt är det att vara 14 år och oskuld? och så sa han att han skulle vara försiktig. Sen hade vi sex och jag minns att jag bara ville att det skulle ta slut, att det skulle vara över för innerst inne ville jag inte även om jag inte sa nej. Han var försiktig och tog det lugnt så såvis var det ändå ok, men efteråt visade han inte samma intresse och så la han sig på sidan och sa att han var trött och jag tog på mig och gick och kände mig helt tom.

Dagen efter vaknade jag full av ångest, han hade kommit i mig.Massa tankar flödade, tänk om jag var gravid och varför hade jag gjort så, gått med på detta.
Så här stod det i min dagbok dagen efter huller om buller massa ord. " RÄDD, OSÄKER, HJÄLP, FAN OXÅ, VAD SKA JAG GÖRA MED MIG SJÄLV, VARFÖR, VARFÖR FINNS JAG, SKIT, MÅR BLÄ. INTE BRA GJORT. DITT EGET FEL, SKYLL DIG SJÄLV, ALLT GÅR FEL FEL FEL, JAG SABBAR ALLT, JAG ÄR EN DÅLIG MÄNNISKA".

Sen följer två månaders inlägg där jag egentligen inte skriver så mycket om det för jag orkar inte och vågar inte riktigt sätta det på pränt kan jag utläsa utifrån det jag skrivit,  men man kan läsa att jag mår fruktansvärt dåligt. Efter två månader skriver jag om allt som hände. Då har jag precis fått min mens, en månad försent och har varit sååå orolig för att jag skulle vara gravid. Då såg jag inte det som ett övergrepp och är det det egentligen? Jag sa ju inte nej. Idag ser jag det lite annorlunda. Jag var 14 år, minderårig. Vad såg han 24 år i mig, varför var han överhuvudtaget intresserad av att ha sex med mig. Helt sjukt.

När jag var 15 år träffade jag en pojkvän "J" som jag var tillsammans med i nästan två år. Jag berättade för honom om detta och han blev skitförbannad. Varje gång jag nämde A:s namn kokade han. Jag och J  har fortfarande kontakt. För några veckor sen pratade jag med honom i telefon. Då visade det sig att han hade hamnat på en fest tillsammans med A, alltså 17 år senare. J konfronterade A då, med;  "Jag vet att du haft sex med minderåriga. A hade blivit helt stel och såg helt nervös ut. Och så berättade J att A hade haft sex med hans förra flickvän när hon var 14 år. Han berättade vad jag hette och A erkände. Han kom ihåg och sa att han skämdes som fan, att han inte höll på med sånt mer. Hade han gjort det med fler?
Han erkände utan att försvara sig, alltså fattade han att det var fel. Denna händelsen berörde mig under det kommande året innan jag träffade J, men sen har jag nästan inte tänkt på det, så det är inget som påverkat mig nämnvärt tror jag. Men ändå nu så här med vuxna ögon och tankar så undrar jag hur han tänkte. Det är ju helt sjukt, hur kan en 24 åring ens visa intresse för en 14 åring? Hade jag hört en liknande historia idag om någon annan så hade jag ju sett det som ett övergrepp.


Ikväll ska jag kolla på efterlyst
http://www.tv3.se/efterlyst/vaeldtaektsman-doemd-till-faengelse-och-utvisning
ännu en man har härjat runt och förgripit sig på kvinnor och förstört deras liv. Anledningen till att jag är särskilt intresserad av detta är att jag hoppas att där kommer en bild. Överfallet som jag var med om sommaren 2008  och som jag aldrig anmälde, påminner en del om det som  en del kvinnor berättat och han härjade runt och förgrep sig på kvinnor mellan år 2007 och 2009. I och för sig åkte jag inte taxi när det hände men det har visst inte bara varit så att han antastat och utsatt kvinnor för övergrepp bara vid taxikörningar. Beskrivningen på utseendet påminner också en del om det signalament som jag minns. Jag har tyvärr förträngt ganska väl hur han såg ut men jag minns att han var utländsk, hade mörkt lockigt hår och att han var kort. Hade jag sett en bild så tror jag att jag kanske kanske skulle känna igen om det var han eller inte.

Nu blev det visst ett långt inlägg igen, hoppas jag inte tråkat ut er om ni nu orkat läsa så här långt vill säga :)
....Ta hand om er alla och glöm inte att ni är värdefulla!

-----------------------------------------------------------------------------------------------
uppdatering:
Nu vet jag. Den mannen var inte samma man som överfall mot mig. Så han finns där ute någonstanns fortfarande. Hoppas att inte fler blivit drabbade. Skönt att veta att iallfall ett svin som förgripit sig och utverkat våld mot kvinnor sitter bakom lås och bomm och att han ska bli utvisad.

Gamla dagböcker gör sig påminda och ger tvivel men även klarhet...

Som jag skrev för några inlägg sen så hittade jag mina gamla dagböcker för ett tag sen. De har stått nere i mitt förråd sen jag flyttade in i denna lägenheten för ett par år sen. Läst och läst och fått mig många skratt, men mest har det gjort ont. Ont att inse och minnas tillbaka till hur dåligt jag mått under min uppväxt. Man ser spåren av att jag började må dåligt redan i mellanstadiet och sen allt mer i högstadiet. I gymnasiet blev det ännu värre och tiden därefter och ännu värre när jag tog det största steget ut i vuxenlivet och flyttade till en ny stad där jag inte kände någon, samtidigt som det var det bästa jag gjort för mig själv, att flytta och det är ett beslut som jag inte ångrat en enda gång.

Inte en enda gång har jag skrivit om övergreppen. Inte i klarttext, bara små små antydningar som man aldrig hade kunnat tolka om man inte vetat. Inte förrän 2004 står där att jag gått ut och berättat om min största hemlighet för en gammal kärlek och detta var inte min gamla sambo och jag har fått höra nu sen jag börjat berätta om det för mina vänner, att jag gjort antydningar på fyllan om att jag varit med om något.
Funderade över varför det var så, varför jag inte skrivit om detta i min dagbok där jag skrev ner nästan alla andra av mina tankar; kärleksproblem, vänskaper, mitt osunda förhållande till mitt utseende och min vikt, ångest, rädslor osv, men detta står där inget om.

Började till och med att tvivla på mina minnen. Tänk om jag hittat på alltihop?.Men jag har så starka minnen, både klara minnesbilder, känslominnen och till och med doftminnen. Jag vet att jag jämt och ständigt gick och tänkte på det som hände, både när det hände och efter att det slutade och att det värsta som kunde hända mig, det var om någon skulle få reda på min hemlighet, att detta på något sätt skulle komma fram. Så har jag verkligen kunnat hitta på allt? Nej, har jag kommit fram till. Jag är "fullt frisk" och har alltid varit trots min ångest och mina depressioner. Depressionerna har kommit som en följd av mitt dåliga självförtroende och den rädsla och otrygghet som jag alltid känt inom mig.

Jag tror snarare att anledningen till att jag inte skrivit om övergreppen helt enkelt var att jag var så jäkla rädd för att de skulle avslöjas, jag kan inte se det på något annat sätt. Det var den största skammen någonsin att bära på och jag anklagade ju mig själv för det som hänt. Jag litade inte på någon och hade inte sådant förtroende att dela med mig av detta. Inte ens i min dagbok. För den kunde ju faktiskt någon hitta och då också få för sig att läsa och det skulle vara lika med katastrof. Hellre ville jag dö än att någon skulle få veta om allt detta äckliga.

Det är en stor sorg att se iallfall hur jag mått. Tänk om saker hade varit annorlunda om jag sluppit vara med om detta...

Här följer ett utrdag ur en dagboksanteckning jag hittade:

8/12-99
"Virrvarr av tankar plågar mig. Jag har tappat mig själv på vägen någonstanns, tron på mig själv. Var finns den, den har aldrig eller sällan funnits där. Var gick allt så himla fel, varför har det blivit så här?Varför är jag här?Jag blir helt galen av alla mina tankar. Önskar inget annat än att jag kunde få tillbaka min livsglädje, men jag vet knappt vem jag är eller vad jag vill eller tycker om någonting från dag till dag och det driver mig till vansinne.
Hur ska jag kunna tycka om mig själv och få tillbaka tron på mig själv när jag är så vilsen i mig själv som person. Jag får panik. Paniken sprider sig och jag kan inte andas..Jag kan inte andas när jag är i skolan, när jag är bland folk... Ingenstanns känner jag mig bekväm. Känner mig som en konstig person. Varför måste jag vara så rädd för att visa vem jag är? Varför kan jag inte bara känna att jag duger som jag är? Varför kan jag aldrig lära mig att tycka om mig själv? Åh vad jag vill tycka om livet, åh vad jag önskar att jag tyckte om mig själv då skulle jag våga visa den människan som jag är bakom allt det där skalet,  men hur gör man? Jag vet inte, JAG har försvunnit.
Jag behöver hjälp men inte ens det steget vågar jag ta. Jag har tappat så många människor som kommit in i mitt liv pågrund av min dåliga tilltro till mig själv. Fan vad jag önskar att jag visste vad det var med mig, varför jag mår så här. Varför det blivit så här.
Önskar att jag kunde sluta känna så mycket. Jag vet inte hur länge jag orkar mer. Men jag har lovat mig själv och andra att jag ska leva. Men det är plågsamt och jobbigt. Inte en enda dag får förbi utan denna hemska panik. Känner mig helt tom, men ändå inte. Det känns som att hjärtat ska brista i tusen delar och som att nerverna sitter utanpå skinnet. Hatar denna förbannade känslan och ensamheten som jag själv sätter mig i. Ensamhet är nog det värsta som finns och det svåraste mönstret att bryta, lika svårt är det att få den tysta att tala.....om folk bara visste....."

Vårsol & en inre dilemma konflikt..

Igår var jag ute o käka med en kompis efter jobb, sen blev det häng och massa prat på en uteservering i flera timmar. När jag kommer ut så så blir jag varse om hur mycket jag missar och hur trevligt det är att faktiskt träffa mina vänner och umgås med dem igen. Stängt inne mig betydligt för länge. Samtidigt som viljan finns där att sticka ut med mina vänner så finns oron där över att falla för frestelserna. Att gå över gränsen. Känns som jag begränsar mig själv hela tiden på grund av detta dilemma. Blir ofta att jag istället stannar hemma själv på grund av detta.

Känner mig lite orolig över våren och sommaren. Vår och sommar för mig är förknippat med häng i parker, på uteserveringar med öl och massa trevligheter. Jag verkligen älskar att sitta med mina vänner under vår och sommar och snacka, softa och dricka öl på uteserveringarna i staden som jag älskar och där jag bor. Jag vet att jag kan skippa ölen. Men jag gillar det. Gillar smaken, känslan, stämningen. Hmmm, dilemma, dilemma, dilemma. Eftersom jag är singel så längtar jag ännu mer ut. Vem vill sitta ensam hemma när det är fint väder och man är singel?

Sen känner jag mig ensam. eftersom jag inte hört av mig till folk under hösten och våren knappt så är det knappt någon som hör av sig till mig heller. Känns som man inte har så många självklara vänner kvar att umgås med. Vet inte hur jag ska bryta det heller, fortfarande går jag runt med dumtankar om att folk ska tycka att jag är ivägen och att de kanske inte vill att jag ska hänga med ut...Måste sluta med detta och försöka bryta min inre konflikt..men jag mår iallfall bättre nu igen och jag tror att det är pågrund av att jag varit ute och varit social. Hur bra är det egentligen att stänga sig inne med sina funderingar. Det är ju då allt gnager i en. Kanske är det därför jag haft så svårt att komma vidare, för att jag suttit så mycket själv med mina egna tankar och funderingar?

En sann vän

Blev så ledsen när jag läste i en av mina vänners blogg att hon var tvungen att göra sig av med sitt älskade djur pågrund av att hon inte fick ha djur i lägenheten för sin hyresvärd. För oss som har djur är ett djur inte bara ett djur utan så mycket mer än så.

Min katt betyder SÅ mycket för mig. Utan honom vet jag inte hur jag skulle klarat dessa två åren som varit. Hans varmar puffar och spralliga upptåg har gett mig sån otrolig tröst under denna tid. Han finns vid min sida hela tiden och jämt. När jag sitter vid min dator, ligger han ofta framför mig på datorbordet. När jag sitter i min fåtölj lägger han sig på ryggstödet bakom mitt huvud. När jag tittar på tv kryper han upp i min famn, när jag sover ligger han alltid vid min mage, eller lägger sig på min huvudkudde. När jag går upp på morgonen så pratar han som en vilding i hopp om att jag ska ge han lite skinka när jag gör iordning min frukost. Och när jag kommer hem så möter han alltid mig med viftande svans och prat vid dörren. Till och med när jag är på toa får jag inte vara ifred, han blir sur och krafsar på dörren och låter mig inte vara ifred. Han sitter till och med och väntar på toalettlocket när jag står i duschen. Men det bästa av allt är när han hoppar upp vid min sida tröstar mig när ledsen . 

Anna, jag hoppas verkligen du får behålla ditt djur, tänker på dig och håller tummarna!

Problematiska varningar

"Alldeles för ofta läggs ansvaret på kvinnor vid sexuella övergrepp........."

En läsvärd artikel i Sydsvenskan av Hanna Younes, kriminalreporter på Sydsvenskan.

http://sydsvenskan.se/malmo/article643675/Problematiska-varningar.html

Gruppterapi

Nästan precis hemkommen från gruppterapin. Välbehövligt, var två månader sen vi träffades nu och så lång tid har det aldrig gått mellan våra träffar. Mycket som hänt. Idag var det jag som stod i centrum mest. Vårt senaste tema har varit att berätta mer om övergreppen, allt som hände, och vad som hände. Vi har haft ett tillfälle var då var och en fått berätta och nu var det alltså min tur. Kändes som det var bra att det blev nu med tanke på hur det blev i helgen.

Det var en lättnad att släppa allt inför de andra och att inte bli dömd. Och det gick bra att berätta allt, som sagt, jag har inte så svårt för att berätta om övergreppen av min bror, oftast inte iallafall, det är svårare att höra om andras lidande, min egen historia har jag bärt med mig så länge.  Men det andra var tungt, alla destruktiva beteenden som är en följd av de traumatiska händelserna jag varit utsatt för. De är jobbiga att prata om, för de är handlingar jag själv begått, där jag gjort mig själv så mycket illa och där andra också fått lida för mitt beteende. De andra handlingarna dvs hans handlingar kunde jag inte själv påverka, det är jag glad att jag insett.

Nu känner jag mig helt uttömd. Lyckades skrapa ihop en timmes sömn inatt, så det blir en tidig kväll för mig.

Kram på er alla!

En skön vecka

Veckan har varit jätteunderbar. Älskar mitt jobb, särskilt då det är lov, ingen stress och vi kan göra vad vi vill, när vi vill....
Ledig tid har ägnats åt målning av kök, dörrar och lister. Snart ska jag påbörja projekt två att måla hall och "datarum". Denna vecka har jag knappt tänkt på alla tråkigheter, så skönt! Glad påsk alla och stor kram!