7. Ett nytt jobb, en härlig resa och ett jobbigt besked

forts från inlägg: 6. I väntan på besked- Min historia-Året innan terapin.
_____________________________________________________

Jag blev besviken när jag fick beskedet om att jag inte skulle få någon terapi hjälp men trots allt fanns hoppet om att läkaren som jag skulle besöka på allm.psykiatrin skulle förstå att jag verkligen behövde hjälp. Jag höll på att gå under och jag plågades ständigt av panikångest och självmordstankar. Men jag var fast besluten om att kämpa vidare och jag beslutade mig därför att göra vissa förändringar. Det första var att söka ett nytt jobb, det andra var att planera en resa så att jag hade något positivt att se framemot.

I flera års tid hade jag funderat på det, att byta jobb och då och då hade jag sökt jobb och blivit erbjuden tjänster på andra skolor men jag hade inte vågat ta steget. Jag var  helt enkelt för rädd för att misslyckas och rädd för att kasta mig ut i det otrygga. På mitt gamla jobb visste jag hur allt fungerade och det var en bra skola att arbeta på och jag gillade mina kollegor, de flesta iallfall, tänk om det inte skulle bli så på ett nytt ställe. Så hade jag hållt på i flera år och ljugit för mig själv. Så osäker, en sån trygghetsmänniska, livrädd för förändringar, livrädd för att tappa masken och inte duga. Visst, jag trivdes med en del kollegor men långt ifrån alla och jag trivdes definitivt inte med min chef och det gick nästan inte en enda dag då jag inte kom hem och funderade och grubblade över saker som var jobbrelaterade och detta uppfyllde mitt huvud alldeles för mycket och hade gjort i flera år.

Den bilden jag målade upp i huvudet av min arbetsplats stämde som sagt inte riktigt med hur jag kände mig. Jag hade skaffat mig en roll som jag inte gillade, åtminstone inte i vissa sammanhang och den kollegan jag arbetade närmst fick mig ständigt att känna mig mindervärdig och fick mig att få dåligt samvete. För att inte tala om hur jag till sist bara avskydde alla våra arbetslagsmöten, då vissa tog över helt och bara sög ur en all energi. Min sambo hade påpekat detta för mig flera gånger, att jag borde byta jobb för han såg ju hur dåligt jag mådde ofta när jag kom hem och det var han som fick ta smällen, dvs genom mitt ältande. Men jag gjorde det jag var bäst på, förnekade och förminskade hela situationen. Jag trivdes visst det,"relativt" bra iallfall, menade jag.

När jag ser på det idag så tycker jag att det känns konstigt att det skulle ta så lång tid för mig att inse att jag inte mådde bra där, men det är väl så, när man inte vet något annat. Detta var trots allt mitt första jobb inom det jag utbildat mig till, sen var det så klart inte bara negativa saker som hände där. Jag älskade själva arbetet med barnen och det fanns kollegor som jag verkligen gillade och en av dem umgås jag fortfarande med idag och den vänskapen är jag verkligen glad att jag har. Sen har jag verkligen inget emot mina gamla kollegor som privatpersoner men det kändes som det var så negativ stämning ofta och jag sögs in i det och blev själv negativ.

Hur som helst så vågade jag till sist göra den där förändringen i mitt liv och jag tog chansen när den kom och tackade ja till erbjudandet om ett jobb i en annan kommun där jag varit på intervju. Jag var så stolt över mig själv och visst jag kände mig nervös men jag hade mest en bra känsla i kroppen och tyckte att det skulle bli spännande med ny arbetsplats och nya kollegor.  Det skulle visa sig vara ett av de bästa valen jag gjort för mig själv i mitt liv.

 

Jag hade tre månader kvar på mitt gamla jobb och två veckor innan jag skulle sluta tog jag ut den semestern jag hade kvar och åkte till Thailand med barndomskompisar. En underbar resa och precis vad jag behövde. Jag verkligen njöt till fullo dessa två veckor. Det kändes helt fantastiskt att komma ifrån allt. Sola, bada, umgås med mina vänner, inga krav och bara slappna av och att bara känna sig helt bekymmerslös för så kändes det verkligen och det var helt underbart att få känna så igen.

 

När jag kom hem mådde jag mycket bättre. Min fd sambo hade tagit hand om våra katter under de två veckor som jag varit iväg och när jag kom hem var han i lägenheten. Vi satte oss ner i köket och jag berättade lite om resan och gav han ett par shorts som jag köpt i present till honom. När han var inne på toaletten för att byta om så hittade jag ett par svarta damskinnhandskar på min byrålåda och det var inte mina. Innan jag åkte hade jag hört ett rykte om att han träffat en ny men jag hade bara slått ifrån mig det. Det kändes overkligt att han redat skulle ha träffat någon efter att det varit slut så kort tid och dessutom hade jag svårt att se att han bara kunde glömma det vi haft och gå vidare så där lätt...men....ja mina värsta farhågor hade besannats. Han hade träffat en ny tjej och hade dessutom tagit in henne i min lägenhet. Jag kände mig så sviken, jag förstod ju att jag inte hade någon rätt att säga något om att han träffat någon men att han haft henne i min lägenhet kändes som en kniv i hjärtat. Det var min privata sfär, ingen plats där han skulle bjuda in sin nya flickvän utan  min tillåtelse. Så så slutade min härliga resa, med denna inte allt för trevliga nyhet som damp ner innan jag knappt satt resväskan i hallen....

Jag kände mig helt förkrossad men kämpade vidare. En dag kvar på mitt gamla jobb och sen väntade mitt nya på mig veckan därpå....