Gamla dagböcker gör sig påminda och ger tvivel men även klarhet...

Som jag skrev för några inlägg sen så hittade jag mina gamla dagböcker för ett tag sen. De har stått nere i mitt förråd sen jag flyttade in i denna lägenheten för ett par år sen. Läst och läst och fått mig många skratt, men mest har det gjort ont. Ont att inse och minnas tillbaka till hur dåligt jag mått under min uppväxt. Man ser spåren av att jag började må dåligt redan i mellanstadiet och sen allt mer i högstadiet. I gymnasiet blev det ännu värre och tiden därefter och ännu värre när jag tog det största steget ut i vuxenlivet och flyttade till en ny stad där jag inte kände någon, samtidigt som det var det bästa jag gjort för mig själv, att flytta och det är ett beslut som jag inte ångrat en enda gång.

Inte en enda gång har jag skrivit om övergreppen. Inte i klarttext, bara små små antydningar som man aldrig hade kunnat tolka om man inte vetat. Inte förrän 2004 står där att jag gått ut och berättat om min största hemlighet för en gammal kärlek och detta var inte min gamla sambo och jag har fått höra nu sen jag börjat berätta om det för mina vänner, att jag gjort antydningar på fyllan om att jag varit med om något.
Funderade över varför det var så, varför jag inte skrivit om detta i min dagbok där jag skrev ner nästan alla andra av mina tankar; kärleksproblem, vänskaper, mitt osunda förhållande till mitt utseende och min vikt, ångest, rädslor osv, men detta står där inget om.

Började till och med att tvivla på mina minnen. Tänk om jag hittat på alltihop?.Men jag har så starka minnen, både klara minnesbilder, känslominnen och till och med doftminnen. Jag vet att jag jämt och ständigt gick och tänkte på det som hände, både när det hände och efter att det slutade och att det värsta som kunde hända mig, det var om någon skulle få reda på min hemlighet, att detta på något sätt skulle komma fram. Så har jag verkligen kunnat hitta på allt? Nej, har jag kommit fram till. Jag är "fullt frisk" och har alltid varit trots min ångest och mina depressioner. Depressionerna har kommit som en följd av mitt dåliga självförtroende och den rädsla och otrygghet som jag alltid känt inom mig.

Jag tror snarare att anledningen till att jag inte skrivit om övergreppen helt enkelt var att jag var så jäkla rädd för att de skulle avslöjas, jag kan inte se det på något annat sätt. Det var den största skammen någonsin att bära på och jag anklagade ju mig själv för det som hänt. Jag litade inte på någon och hade inte sådant förtroende att dela med mig av detta. Inte ens i min dagbok. För den kunde ju faktiskt någon hitta och då också få för sig att läsa och det skulle vara lika med katastrof. Hellre ville jag dö än att någon skulle få veta om allt detta äckliga.

Det är en stor sorg att se iallfall hur jag mått. Tänk om saker hade varit annorlunda om jag sluppit vara med om detta...

Här följer ett utrdag ur en dagboksanteckning jag hittade:

8/12-99
"Virrvarr av tankar plågar mig. Jag har tappat mig själv på vägen någonstanns, tron på mig själv. Var finns den, den har aldrig eller sällan funnits där. Var gick allt så himla fel, varför har det blivit så här?Varför är jag här?Jag blir helt galen av alla mina tankar. Önskar inget annat än att jag kunde få tillbaka min livsglädje, men jag vet knappt vem jag är eller vad jag vill eller tycker om någonting från dag till dag och det driver mig till vansinne.
Hur ska jag kunna tycka om mig själv och få tillbaka tron på mig själv när jag är så vilsen i mig själv som person. Jag får panik. Paniken sprider sig och jag kan inte andas..Jag kan inte andas när jag är i skolan, när jag är bland folk... Ingenstanns känner jag mig bekväm. Känner mig som en konstig person. Varför måste jag vara så rädd för att visa vem jag är? Varför kan jag inte bara känna att jag duger som jag är? Varför kan jag aldrig lära mig att tycka om mig själv? Åh vad jag vill tycka om livet, åh vad jag önskar att jag tyckte om mig själv då skulle jag våga visa den människan som jag är bakom allt det där skalet,  men hur gör man? Jag vet inte, JAG har försvunnit.
Jag behöver hjälp men inte ens det steget vågar jag ta. Jag har tappat så många människor som kommit in i mitt liv pågrund av min dåliga tilltro till mig själv. Fan vad jag önskar att jag visste vad det var med mig, varför jag mår så här. Varför det blivit så här.
Önskar att jag kunde sluta känna så mycket. Jag vet inte hur länge jag orkar mer. Men jag har lovat mig själv och andra att jag ska leva. Men det är plågsamt och jobbigt. Inte en enda dag får förbi utan denna hemska panik. Känner mig helt tom, men ändå inte. Det känns som att hjärtat ska brista i tusen delar och som att nerverna sitter utanpå skinnet. Hatar denna förbannade känslan och ensamheten som jag själv sätter mig i. Ensamhet är nog det värsta som finns och det svåraste mönstret att bryta, lika svårt är det att få den tysta att tala.....om folk bara visste....."