Dilemma- berätta eller inte berätta

Ännu en sån där helg- en familjeträff, ångest och beslut måste tas, en av många födelsedagar ska firas. Precis som vanligt så väntar jag med att ge besked i sista stund. Jag har redan halvt sagt att jag tror att jag kommer men inom mig har jag egentligen hela tiden vetat, att jag förmodligen inte kommer att åka.

Jag vill inte dit. Jag orkar inte. Jag vet att det till största delen handlar om att jag kommer att träffa honom då. Annars hade motståndet nog inte varit så stort, men det är så mycket annat som också tar emot. Det tär i mig att jag vet att om jag åker dit så måste jag sätta på den där "oh vad trevligt det är att vara här masken". Det tär på mig att jag faktiskt ska behöva sätta på mig en sån där mask där jag måste kämpa för att hålla skenet uppe över de känslor som jag har inom mig. Jag vill ju inte att det ska vara så. Jag vill kunna vara glad, känna mig bekväm och avslappnad. Men det går inte, jag har försökt, men det sista året har det inte gått, hur mycket jag än kämpat, masken åker av till sist.
Sist den åkte av var i julas, jag klarade inte av att hålla skenet uppe, föraktet blev för stort och det slutade med ett utbrott från min brors sida då han fått känna av mina irriterade vibbar hela kvällen. Och det jag är mest rädd för är att jag inte kommer att klara av att hålla masken denna gången heller.  Jag har varken pratat eller träffat min bror sen i julas. Mamma och pappa pratar jag med ungefär en gång i veckan och de var och hälsade på mig några timmar en eftermiddag i mars men förrutom detta har jag inte träffat någon av mina familjemedlemmar sen i julas.

Förutom föraktet och äcklet jag känner mot min bror så är det känslan av hur jag framställs i allt detta som maler. På dessa tillställningar blir jag en person som jag inte alls vill vara; sur och vresig och tvär och eftersom de inte vet varför och inte har en aning om vad det är som pågår inom mig så känner jag mig som det svarta fåret. Hur ska de kunna ha en aning? De vet ju ingenting och även om jag tror att min bror mycket väl är medveten om det han gjort mot mig så tror jag inte att han sätter mitt humör mot honom som ett samband med det han gjorde med och mot mig då. Hur skulle han kunna? Under alla år har jag försökt att dölja allt både för mig själv och för alla andra, på grund av min skam. På grund av äckel och på grund av att jag trodde att allt var mitt eget fel och att jag fick skylla mig själv som lät det pågå. Det har ju faktiskt funnits perioder i mitt liv då jag faktiskt klarat av att umgås med min bror utan några problem efter att allt slutade. Jag såg det som hade hänt då med min bror och det liv som jag levde nu i vuxen ålder som två separata världar som inte var sammanlänkade. Idag kan jag inte fatta hur jag lyckades, det sprack då och då, men för det mesta klarade jag det. Men jag vet ju bättre nu och förstår mig bättre på det här med försvarsmekanismernas förträngningskraft.

Ibland kan jag önska, att jag vid dessa tillfällen när jag ska träffa hela familjen, kunde fortsätta som jag gjorde innan. Att skärma av mig, stänga av mina känslor, inte låtsas om dem. Förneka dess existens när de kom fram och lika snabbt stoppa tillbaka dem i mitt inre och låtsas som allt var frid och fröjd utåt. Jag klarade detta innan i så många år men sen jag flyttade till en annan stad för 10 år sen så har av och på knappen sakta men säkert slutat funka. När jag flyttade hit där jag bor nu fick jag en "fristad". Jag kände inte någon, ingen visste något om mig och jag kunde börja om på nytt och slapp skvallerbyn där det man gjorde på kvällen var spritt över hela byn dagen därpå.  Jag tror att jag i den "friheten" även vågade släppa lite åt gången av det som jag bar inom mig, eftersom jag inte hade någon här som kände till min familj eller någon av mina gamla vänner. Alltså var "hotet och rädslan" att berätta och att det skulle spridas vidare till fel personer och min familj inte lika stort. Sommaren 2008 slutade av och på knappen att fungera helt i samband med överfallet, alla sår öppnades och då jag inte klarade att hålla min hemlighet för mig själv längre.

Visst är jag glad att jag erkänt för mig själv och börjat bearbeta det jag gått och burit på under alla dessa år. Jag har vuxit så oerhört som människa  och börjat våga stå upp för mig själv på ett helt annat sätt. Jag har även fått en helt annan förståelse för mig själv över min känslighet, mina depressioner och mina rädslor och för mitt destruktiva mönster som jag haft sen tonåren och att övergreppen har varit en del av denna destruktiviteten. Jag mår även så himla mycket bättre i mig själv. Jag har mina svackor så klart, det är inte lätt att hantera alla minnesbilder alla dagar men jag stannar inte kvar lika länge i mörkret längre.
Baksidan med att av-knappen inte funkar är att det skapar problem och ångest för mig när jag ska träffa min familj.

Så hur ska jag lösa det? På gruppterapin tycker mina vänner att jag ska berätta för min familj  och en hel del av mina andra vänner har börjat prata för detta också. Men vad är rätt? Är det rätt att vända upp och ner på alla mina familjemedlemmars liv och känslor och skapa kaos. För kaos det är vad det kommer medföra, tror jag. Vem är jag att skapa allt detta kaos, tjänar det något till, kommer jag att må bättre av det? Kommer någon att må bättre av detta?
När jag sagt detta som argument har jag fått höra: Men är det rätt att du ska behöva gå runt och känna sånt kaos och att du ska gå runt och känna dig som svarta fåret för handlingar där någon annan skadat dig?????  Nej, det är så klart inte heller rätt, men vad är rätt? Blir saker inte bara värre om jag släpper ut allt och vem vinner på det hela i slutändan?