Syskonövergrepp

Under åren som jag var tyst och höll allt hemligt för min omgivning, försökte jag hitta vägar där jag kunde identifiera mig med det jag varit med om. Fanns det fler än mig som varit med om detta? Jag visste ju inom mig att det som pågick var så fel. Jag hade ju hört och läst lite om incest, att det var något fel och skamligt och sjukt. Detta fick mig bara att känna mer skuld och skamm, men jag ville och behövde veta mer. Jag ville inte vara själv om detta men tyvärr hittade jag i stort sett ingen information om just syskonövergrepp och det fick mig att känna ännu mer skamm och äckel över mig själv.  Det mesta jag kom över var biografier om kvinnor som blivit utsatta för sexuellt övergrepp av sina fädrar eller av en mor eller farförälder. Jag känner mig lyckligt lottad som inte blivit utsatt av min far. Jag älskar honom överallt annat och kan inte föreställa mig hur det skulle vara att leva med något sådant. Men de som inte blivit utsatt av sitt syskon kan säkert inte heller föreställa sig hur det känns. Detta vet jag tyvärr allt för väl hur det känns...och hur det känns att behöva träffa honom vid familjetillställningar och att försöka hålla masken och låtsas som ingenting, har och är verkligen inte lätt, särskilt inte sedan allt kom upp till ytan och sedan jag började i terapin och man fokuserar mer på de känslor man bearbetar av det som hänt.

Jag har ofta kännt mig som det "svarta fåret" som inte ibland kommer på familjeträffarna för att jag helt enkelt inte orkat med det hela. Eller som "det svarta fåret" som alltid är sur och lågmäld och svår, och som ofta ställer till med scener när jag väl kommer, eftersom jag fast jag "lovat" mig själv att hålla masken och vara trevlig, inte klarar det i slutändan när min känsla av förakt, irritation och äckel blivit för stor när jag träffar min bror.

 Ingen i min familj vet något och jag tror inte att min bror går och tänker att mitt beteende beror på det. Skulle jag säga något så skulle han säkerligen förneka även om jag tror att han innerst inne mycket väl är medveten om det som hänt. Han var ändå mellan 15 och 19 år när det pågick så det måste han komma ihåg. En gång har jag tagit upp det, en gång när jag fortfarande inte "var medveten" och var "i förnekelse" om att det var av den anledningen som jag mådde så dåligt. Då umgicks jag en hel del med min bror och hans blivande fru och hade inte så stora problem med att umgås med honom, även om jag hade en väldig aggression mot honom som jag inte riktigt förstod varför jag hade. En gång när jag var hemma hos honom och hans då blivande fru på en fest så sa jag det till honom när jag var berusad. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men på något sätt var jag omedvetet medveten dvs jag visste vad jag varit med om men jag försökte förtränga, förneka och stänga av och hade så gjort sen det hela börjat och slutat. Jag kan inte komma ihåg exakt vad jag sa, men något i stil med "att jag minns vad du gjorde med mig när jag var liten"...men jag minns hans svar. " Du är helt jävla sjuk i huvudet, vet du det". Så, stopp, tyst. Inget mer sagt om det. Någon kom och avbröt det hela och jag och han låtsades som ingenting. Sen dess har jag inte tagit upp det igen.

 När jag började min terapi var jag helt övertygad om att jag inte ville berätta detta för någon i min familj. Att berätta skulle innebära en katastrof. Skulle de tro mig, och skulle det vara värt det. Smärtan det skulle innebära för min familj, hans familj och för mig. Det skulle bara leda till en massa ont och inget bra skulle komma av det. Vad skulle jag vinna på det? Jag skulle förstöra min relation till min familj, förstöra min brors relation till sin familj och vår familj, jag skulle skapa förvirring, jag skulle skapa sorg, ilska och förtvivlan och ville jag orsaka detta lidande? Nej! Det var bättre jag tog tag i mitt lidande själv och genom terapin.

Under terapin kom jag till ett stadie precis innan jul då jag ändrade mig. Jag ville bemöta min bror i detta. Varför skulle jag behöva gå och bära på denna skamm själv, varför skulle jag vara den som gick och led när det var han  och hans handlingar som gjorde att jag mått som jag gjorde och att jag fortfarande gick runt och mådde dåligt. Varför var det jag som skulle gå runt och vara det svarta fåret, varför skulle det vara jag som tog på mig all skuld och skamm. Jag pratade om detta på terapin och jag har för mig att de tyckte att jag skulle bemöta om jag tyckte att det kändes rätt för mig, eller åtminstone vill jag minnas att det var så. Men jag ville inte göra det under julen. Mina bröder har barn och jag ville inte att det skulle bli kaos under julhelgerna på grund av barnen.

Julen var hemsk, jag hade bestämt mig för att försöka lägga det jag gick igenom åt sidan och inte låta det påverka julhelgen som ju skulle bli "trevlig för alla".  Det gick bra till en början, men i vanlig ordning så ville min bror krama mig när vi sågs. Hade det varit min andra bror och om det inte varit han som gjort allt det där äckliga och inget konstigt hänt mellan oss så hade väl inte det varit något problem, men just på grund av det som hänt och att han är han så har jag alltid haft svårt för kramar av honom, så jag fick verkligen kämpa. Redan då blev stämningen dålig eftersom han tog det som att jag som vanligt var sur. Jag försökte hålla humöret uppe under kvällen, men jag klarade till sist inte hålla god min när min bror som vanligt började köra sina äckliga idiotiska sexualiserade kommentarer som han är så bra på. Det handlade inte om mig, det handlade om annat (han har en sån där fruktansvärt sjuk humor som alltid är sexualiserad och jag hatar det). Han drog iallfall en sån kommentar och flina och skratta som han brukar och jag visade hur jäkla illa ja tyckte det var genom min blick, sen var det kört....senare under kvällen fick han ett utbrott på mig, säkerligen på den underliggande tryckta stämningen mellan oss som han kände av....och jag blev det svarta fåret som förstört kvällen igen.....

Så här har det ofta varit för mig vid familjesammankomster....

Tillbaka till den ursprungliga tanken med just detta blogginlägget som var att läsa om övergrepp som liknar mina. Ja, jag har inte hittat någon biografi i ämnet, men ikväll efter att jag skrev mitt senaste blogginlägg började jag fundera igen över varför det finns så lite information om just de som blivit utsatt av sin bror och så började googla på sexuella övergrepp. Det hela ledde till att jag kom in på denna sida: http://www.hopp.org/ sida och gick in på deras diskussionsforum. Där var en tjej som skrivit rubriken "Syskonövergrepp". Jag hade aldrig googlat just detta begreppet så jag gjorde det. Jag hittade denna sida, där en person lagt upp sin uppsats som handlade om barn som förgriper sig på andra barn: http://www.esh.se/fileadmin/erstaskondal/Uppsatser/socarb/c-upps_03/l_larsson_cupps.pdf . Intressant uppsats. Jag hamnade även här: http://www.terapisnack.com/topic/syskonovergrepp där en kvinna beskriver sina svårigheter att hantera situationen att vara den som vet att sin bror begått ett övergrepp mot sin syster och hur detta påverkat henne. På denna sida fann jag annan information om sexuella övergrepp: http://www.growingpeople.se/templates/Overview.aspx?id=2758.

För mig är det ett sätt att bearbeta att läsa och få information om detta ämne och att kunna dela med sig av det jag varit med om och även att läsa andras historier. Det gör att man känner sig mindre ensam och att bördan känns mindre att bära....