Att hantera min sorg

Det gör ont. Sorgen värker i mitt bröst, tårarna bränner. Just nu känner jag en sån otrolig sorg i min kropp. Men jag tror att det är bra. Jag tror man måste sörja för att läka. Det är iallafall bättre än att inte stänga av. Jag går igenom allt som hänt i mina tankar. Fler och fler minnen kommer upp, små fragment som ännu inte kommit på plats. Jag har fått tillbaka ett minne som gör att jag börjar undra om jag inte var yngre när det började men jag vet inte, bitarna har inte kommit på plats än.

Jag undrar ibland varför jag bara inte kan gå vidare och lämna allt detta bakom mig om det är så bra att rota i allt. Men jag kommer alltid fram till att det är bättre att ta allt nu, nu när allt kommit upp till ytan. Livet har varit en berg och dalbana av inre stress och kaos och jag vill inte ha det så längre. Jag önskar så klart att jag kunde tagit tag i detta tidigare i mitt liv. Kanske hade många saker sett annorlunda ut då. Men jag är fortfarande ung och har tron att jag någon gång ska komma i en fas med mig själv där jag fullt ut kan börja acceptera detta och klara av att leva med mina minnen bättre.

I perioder av mitt liv så känns det som jag kommit till det. Men jag har kommit i en svacka. Men något som jag är glad över är att jag inte hanterar den på ett destruktivt sätt. Istället försöker jag lyssna på mig själv, ta hand om mig och ta det lugnt och "bara vara" och inte utsätta mig för stress. För ett år sen skulle jag nog inte hantera det så. Då hade jag hanterat stressen på ett annorlunda sätt. Då övergick ofta stressen till en känsla av rastlöshet och panik, att jag var tvungen att komma ut. Jag klarade inte av att vara med mig själv och mina tankar.

Men jag lever inte i ett svart töcken, det känns inte nattsvart som det så ofta gjorde innan och jag har inte en tanke på att skada mig själv längre. Jag vill leva, jag vill kämpa, jag vill bearbeta och komma i fas med mig själv.

Jag har börjat acceptera att jag är själv och jag börjar faktiskt tycka att det känns skönt. Jag tror inte att jag skulle orka att släppa in någon så nära just nu. Det skulle inte vara rätt varken mot den personen eller mig själv just nu. Jag behöver vara själv för att komma i fas med mig själv. Jag tror att jag skulle känna mig så stressad av att vara i en relation och jag känner ingen panik över att jag är 31 år och inte har någon att dela mitt liv med än. Det får komma när det komma vill, någon gång kommer jag att känna mig redo men just nu är jag inte där.

Hur hanterar jag saker när smärtan blir för stor. Jo, jag stänger inne mig själv i min lägenhet. Jag vet att det kanske inte är det bästa att isolera sig men jag behöver ha det så i perioder. Jag skriver, tittar på dåliga serier och gör det jag älskar mest, målar. Jag älskar att måla. Mina tavlor är inte alltid så uppmuntrande, men jag får utlopp för det jag känner och har inom mig och jag mår så bra när jag målar.