5.får man inte hjälp får man se till att skaffa den själv

Jo, jag fick ingen hjälp av kuratorn, men får man ingen hjälp så får man se till att skaffa den själv och det var jag beredd att göra efter att allt slutat i kaos igen.

Jag hade i stort sett hållt mig nykter hela hösten då jag gick på samtal hos kuratorn. Jag insåg väl att jag hade problem med drickandet men ville väl inte inse hur illa det egentligen var, utan jag skyllde det på mitt mående, att det var därför som det gick som det gjorde. Jag skyllde även på min medicinering mot epilepsi. En diagnos jag fick vintern 2008. Delvis hade jag rätt. Det går inte att dricka, "festa" på samma sätt när man tar stark medicin och det blir inte bättre heller när man inte mår bra. Att dricka när man mår kass är = katastrof, men att jag hade riktiga alkohol problem det ville jag varken se eller erkänna. Men hur som helst ville jag inte att det skulle bli kaos igen och dessutom hade jag lovat min sambo att jag inte skulle dricka på det viset mer och för hans skull försökte jag hålla det. Ska jag vara ärlig gjorde jag inte det för min egen skull. Hade jag lyssnat på det som föregicks i mitt huvud då så hade jag säkert fortsatt i samma takt- dvs att festa och leva i förnekelse, den enkla vägen. Men min sambo betydde så mkt för mig och jag ville inte göra honom mer illa.

Det gick dock som det gick. En helg efter det där näst sista samtalet med kuratorn skulle jag ut med några vänner. Jag hade inte tänkt att dricka men som vanligt så kände jag mig låst och utanför när alla andra festade och jag bara satt där med min cola. -Vill du ha vin var det någon som fråga. Jag sa som det var men, de menade på att ett glas vin väl inte kunde vara så farligt. Äh, tänkte jag, det är det nog inte och sen var det kört. Ett glas vin blev många glas vin och sen när vi stack ut var det drinkar på drinkar på drinkar. Vad jag minns, när jag tänker tillbaka, så hade jag jättekul den kvällen när vi var ute och det slutade inte i kaos, iallfall inte där. Men när jag skulle gå hem fick jag sån ångest, då var jag riktigt berusad och vad skulle min sambo säga. Hem gick jag iallfall och ja jag försökte stänga av mina tankar så gott det gick men som jag skrev var jag kraftigt berusad och när jag kom hem var jag tvungen att gå in på toaletten och spy. Min sambo blev så jäkla besviken och han sa att han inte orkade mer, att droppen var nådd och att nu fick det vara nog. Han sa att han tyckte att jag hade problem med alkohol och att han tyckte att jag hade ett alkoholist beteende och att han var trött på hela skiten. Han sa att han älskade mig men att han inte orkade mer och att han funderat länge på detta beslut och att det var det svåraste beslutet han någonsin gjort. Så länge jag finns i ditt liv så tror jag inte att du kommer att ta tag i dina problem. Du stöttar dig för mycket på mig och förlitar dig på att det är jag som ska få dig att må bra. Det är inte rätt varken mot dig eller mig menade han och jag förstod vad han menade och att han faktiskt hade rätt någonstanns.  Dagen efter lämnade han mig och flyttade helt tillbaka till sin egen lägenhet som han behållt medans vi bodde ihop.

Jag blev så klart helt förkrossad även om jag förstod att han inte orkade mer. Jag hade återigen sjunkit så lågt och gått över gränsen men den sak jag så innerligt lovat honom, att inte dricka mig askalas berusad mer. Så det var som det var och blev som det blev. Efter att ha legat instängd i min lägenhet en vecka och bölat ringde jag min kompis i panik. Jag sa att jag inte orkade mer och att jag höll på att bli galen av allt, att jag bara tänkte på att skada mig själv och att mina självmordstankar kommit tillbaka. Eftersom hon själv haft en bror som lidit av mycket depressioner och hon hjälpt honom att ta kontakt med psyk så gav hon mig rådet att ta mig til psykakut. Jag sa att jag inte vågade ta det steget men hon sa att hon gärna följde med mig som stöd.

Sagt och gjort så bestämde vi en tid och hon mötte upp mig. Jag var så rädd. I min föreställning (då jag inte hade någon erfarenhet, så ser jag det inte nu) så var det bara riktigt sjuka, galna typer som sökte sig till psykakut och var jag en av dem? Skulle det verkligen tjäna något till? Jag hade ju sökt hjälp och inte blivit tagen på allvar, skulle jag bli det nu. Tänk om de sa att de ville lägga in mig? Tusen tankar. Min kompis lugnade mig och sa att de inte skulle komma på tanken att lägga in mig och att det inte var galningar som sökte sig dit. Utan att det var starkt att be om den hjälpen och ett friskhetstecken. Du vill ju må bättre, du vill ju att det ska bli bra och nu tar du steget dit. Det är starkt och det krävs en stark människa för att våga ta emot den hjälpen. Förklara bara precis som det är, vad som hänt, hur du mår och varför du behöver hjälp, att du sökt hjälp hos kurator men att hon inte tagit dig på allvar, jag finns här brevid dig hela tiden.

Med tunga steg klev vi in i byggnaden. En sköterska tog emot och vi behövde inte vänta länge innan jag fick komma in och berätta min historia. De var supervänliga och jag kände mig väl bemött och jag berättade precis allt utan att hålla något tillbaka. De skrev ut antidepressiva tabletter, lugnande och sömntabletter för hjälpa mig att komma tillbaka till stabilt sinnesmod och för att helt enkelt klara av min vardag. Men det bästa av allt var att de sa att det här måste du får proffisionell hjälp med att bearbeta, att mina problem satt djupt och att de destruktiva åren och det jag gått igenom var ett tecken på det. De skulle skicka en remiss till allmänpsykiatrin. Med lättade steg gick jag därifrån. Glad över att min kära vän övertalat mig att gå dit och att hon följt med mig som stöd. Jag älskar henne för det, mer fantastisk vän kan man inte hitta. Tack för att jag har dig i mitt liv och för att du tror på mig. Du är min ängel och det känns som du räddade mitt liv den dagen. Jag kommer aldrig att glömma det stöd du gett mig och att du alltid funnits och finns här för mig!!



Äntligen skulle jag  kanske få den hjälp jag behövde!.........