Mamma, det gör så ont...

Mamma, min ilska har varit riktad mot dig under flera år och jag har inte förstått riktigt varför jag kännt mig så arg. Jag är ledsen att jag sårat dig. Men du har även sårat mig! Varför skyddade du inte mig? Varför såg du inte att jag led? Undgick det dig så? Hur kan man inte se att ens barn lider, hur kan man inte se att något är så fel? För fel var det, jag mådde dåligt och så måste även min bror ha gjort. Åtminstone vill jag tro att han inte innerst inne ville göra så där mot mig.

Mamma, jag var så rädd. Jag hade sån ångest. I ditt barns tankar pågick en kamp av skamm och skuld och en djup rädsla för att jag skulle bli bortlämnad och övergiven om sanningen kom fram. Fanns där verkligen inga tecken på att jag mådde dåligt, att något plågade mig? Kan ett barn dölja sanningen så väl och hur lyckas man? I mina vuxna tankar så känns detta ofattbart. Hur kan man inte se att sitt eget barn lider?

Jag har så många frågor jag skulle vilja fråga dig! Jag vet att du älskar mig och jag älskar dig med!
Kan du ha anat, har du misstänkt men att det var för svårt att se vad som pågick mellan dina barn? Jag önskar att du kunde ge mig ett svar!

Varför tog du inte mina ätstörningsproblem på allvar när jag var tonåring, hur kunde du blunda för detta? Din dotter gick ner nästan 13 kg, mina kompisar såg, men inte du och jag var redan smal innan kilona rasade. Visserligen sa du att jag blivit smal och att jag åt för lite. Men du satte dig aldrig ner och försökte prata med mig och ta tag i det.

Varför sa du att jag skulle rycka upp mig när jag kom hem och grät för fem år sedan, när jag sa att jag inte visste ut eller in att jag var helt slut och trött av sömnlöshet och av oro i hela kroppen. Varför kunde du inte acceptera eller se att jag behövde riktig hjälp, varför tog du mig inte på allvar?

Varför kunde vi aldrig prata om saker som var svåra och djupa? Det var så många saker som jag skulle vilja berätta men som jag inte vågade. Det är så många saker som du inte vet har pågått i mitt liv och fortfarande vet du inte vad jag går igenom, det har jag själv valt men egentligen önskar jag inget annat än att jag kunde prata med dig om detta.

Vad har du varit med om och varför har du alltid bärt ett sånt skal runt dig, vad finns där inom dig? Jag vet att din uppväxt inte alltid var så lätt. Jag har förstått det nu när jag är vuxen nu när du äntligen ville se mig och vi väl börjat prata om saker och du slutat förneka att jag mått dåligt i mitt liv.

Mamma, jag vet att du försöker och jag har börjat försöka jag med. Jag känner inte lika stor ilska mot dig nu som för bara några månader sen. Men jag undrar ändå. Varför kunde jag inte känna att du fanns där när jag behövde dig som mest, varför vågade jag inte öppna upp mig för dig och varför har din dotter mått så dåligt i så många? Det måste du väl ändå undra över...Den lilla flickan inom mig skulle inget annat än att vilja krypa upp i din famn, bli tröstad och höra att allt kommer att ordna sig och att allt kommer att bli bra.  Kommer det någonsin att bli det?