Jag var glad att jag hade tagit steget mot att få hjälp. Jag kände verkligen att jag behövde det och att jag inte klarade av att tackla min problem på egen hand. Det gick inte längre. Jag kände mig för trasig och jag hade utsatt mig själv, mina vänner och min kärlek för så mycket att jag knappt orkade med att leva med mig själv och jag brottades med en ständig ångest och tankar om allt som hänt. Jag ville göra detta för mig själv och för att rädda min relation.
När jag skulle gå på första besöket hos kuratorn kände jag mig nervös men efter ett tag kände jag mig bekväm. Det kändes skönt att prata av sig med någon utomstående om de känslor man hade inom sig. Jag berättade om överfallet och om övergreppen jag varit med om, men framförallt så samtalade jag mycket om min relation och hur sommaren varit och hur jag tog till alkoholen för att döva min ångest. Så fokus blev samtal om min relation och alkohol. Jag hade så mycket skuld ock skammkänslor över hur jag betett mig. Jag förstod inte mig på mig själv och varför jag betett mig som jag gjort och fortfarande gjorde. Det var inte jag och jag hade trampat över så många saker som var mot mina principer och betett mig på ett sätt som jag aldrig någonsin skulle tro att jag skulle kunna göra mot någon annan. Fokus la inte så mycket på själva övergreppen och överfallet och så här i efterhand så kan jag ju se att det var det jag mest behövde prata om eftersom det var där min ångest och mina problem bottnade.
Tyvärr var det nästan 7 veckor mellan varje samtal och samtalen var på ungefär 40 minuter/ gång, på grund av att hon var den enda kuratorn på hela vårdcentralen och hade så många patienter. I det skick jag var då så hade jag behövt minst ett samtal i veckan och jag hade i min naiva tro trott att jag skulle få en remiss till en riktig psykolog. Jag hade så mycket jag behövde få ur mig. Jag kände mig deprimerad och eftersom jag hade haft antideprissiva tabletter förr och det hjälpt mig, så ringde jag min läkare på samma vårdcentral och frågade om han kunde skriva ut det till mig. Jag kände att det kunde hjälpa mig att hålla mig uppe eftersom det var så lång tid mellan samtalen och jag mådde så dåligt. Han bad mig prata med kuratorn och eftersom de arbetade på samma ställe så kunde hon bedömma om jag behövde detta och då kunde han återkomma. Det kändes som ett slag i ansiktet när kuraton sa att hon tyckte att jag var för ung för att stoppa i mig massa piller och att hon bedömde det som att jag inte behövde det. Det kändes mer och mer som hon inte förstod det som jag gick igenom och tyvärr började jag lägga över mer och mer av min ångest på min pojkvän. Det slutade med att jag använde honom som min terapeut istället, vilket inte är så lyckat och meningen med att jag skulle gå på samtal var ju att jag inte skulle belasta honom med detta. Varje gång jag skulle gå till kuratorn försökte jag få honom att hjälpa mig med vad jag skulle säga och ta upp denna gången. Jag såg tröttheten i hans ögon. Det hela började tära riktigt mycket på honom och jag kände mig ännu mer värdelös och förtvivlad för hur det hela började bli, tänk om han lämnade mig. ....Jag hade försökt och få honom att göra det på sommaren. Det var en röst som sa till mig att jag inte var värd hans kärlek efter allt som jag utsatt honom för, men jag ville ju egentligen inte det innerst inne.
Jag hade kanske gått på en 5 samtal när kuratorn helt plötsligt sa till mig att nästa gång vi träffades så skulle det vara vårt sista samtal, hon ansåg att jag inte behövde mer. Hon tyckte att det kändes som att jag var stark. Hade jag verkligen gett sken av det? Kanske hade jag manipulerat situationen? sånt hade jag gjort förr, spelat starkare än vad jag egentligen var. Detta var något jag blivit mästare på under åren att hålla skenet uppe. Jag hade förvisso börjat söka nya jobb för jag kände att jag behövde en förändring i mitt liv och hon sa att det var sunt och att det var ett tecken på att jag ändå var stark i allt detta och att jag mådde bättre. Ja det kan man tycka, men man kan likt förbannat ha sår djupt in i själen ändå som man behöver hjälp att bearbeta.
Jag sa till henne att jag inte kände mig färdig men att hon nog hade rätt om att våra samtal inte skulle leda vidare någonstanns. Så jag frågade henne om råd hur jag kunde ta mig vidare och söka vidare hjälp, om hon kunde skicka remiss till allmän psykiatrin. Men nä, det ville hon inte göra, mina problem var inte så stora och allvarliga att hon tyckte att jag behövde det. Inte, en männsika som var djupt deprimerad, haft ätstörningsproblem, som fortfarande dövade sig med alkohol, som hade självmordstankar och som försökt ta livet av sig titt som tätt i sitt liv, som blivit utsatt för övergrepp och för bara några månader sen blivit utsatt för ett överfall..nä jag behövde ingen hjälp. "Det är ungefär tyvärr lika svårt att få hjälp som att hitta en nål i en höstack" så uttryckte hon sig..." Det känns som vi är färdiga nu". Vi ses efter jul, då har vi vårt sista samtal......
Chockad, förtvivlad och tom gick jag därifrån. Hur ska man göra för att bli tagen på allvar???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar