forts från föregående inlägg...
Följande månader som följde blev kaosartade, jag ville bara ut och kväva mina tankar och känslor och glömma allt som hänt. Det gjorde jag genom att vistas så lite som möjligt hemma där jag bara kände ångest, tomhet och samvetskval och skuldkänslor. Alltså blev det mer och mer fest och uteliv och med följden att jag dövade mig själv med ännu mer alkohol.
Tyvärr gick det inte så bra. Allt kom upp när jag blev full. Från att levt i tysthet och från att ha dolt denna hemlighet för i stort sett alla i min omgivning så började jag berätta för allt och alla vad jag varit med om, överfallet, övergreppen som barn och detaljer...Allt bara vällde ur mig och när jag väl kom hem så slutade det ofta att jag bara låg och skrek ut min smärta i panik, oftast mindes jag inte detta utan fick det berättat för mig. Min stackars sambo var helt förtvivlad och visste inte vad han skulle ta sig till. Jag själv skämdes som en hund när jag vaknade dagen efter. Skämdes för jag sårade, skämdes för att jag varit full och gått över min gräns, skämdes för att jag berättat det för folk som jag egentligen inte kände mig trygg med. Vad skulle de tro om mig, en sån sak är så stor och så mycket att höra.... men framför allt så skämdes jag för hur jag betedde mig mot min sambo. Hur kunde jag utsätta den jag älskade mest i hela världen för allt detta? Hur kunde jag, han såg så rädd och sårad ut och det gjorde så ont. Var jag ens kapabell att älska någon, när jag inte ens älskade mig själv?
Han kämpade, stöttade mig och försökte hjälpa mig på alla sätt. Men ju mer han hjälpte, desto mer tom kände jag mig och desto mer ville jag fly. Jag kunde helt enkelt inte hantera det och än var jag inte mottaglig för att ta emot någon hjälp.....så jag fortsatte i samma eländiga bana och skuldkänslorna byggdes på mer och mer...
En helg när han var bortrest och jag i vanlig ordning hade varit ute och festat, kom jag hem. Jag kände att jag inte orkade mer och jag hade funderat och kännt känslan länge att jag inte ville mer. Jag tog fram alla mina piller som jag hade kvar från min förra depression och så bestämde jag mig. Känslan var så stark, jag ville verkligen inte mer, jag såg inget slut på det hela, jag såg ingen bättring. Jag orkade inte med att leva i mörker och med en sinnestämning som gick upp och ner som en berg och dalbana. Jag satt mig på golvet med en flaska sprit och tog piller efter piller, jag minns att jag kände mig helt lugn....sen är det svart...
I min dimma hade jag lyckats skicka iväg ett sms till min pojkvän...ett förlåt och en förklaring...Detta minns jag inte. Men jag kan bara föreställa mig vad det gjorde med honom, så ruttet,,ush, vill knappt tänka på det. Han hade såklart blivit jätteorolig och försökte få tag på mig, men jag hade inte svarat. Jag minns inget av detta...sen vaknar jag av att det ringer på dörren och jag vaknar upp och lyckas ta mig till dörren.
För att göra en lång historia kort, så gick det väl trots allt. Tack vare att jag har så fina vänner och att jag hade en så fin pojkvän.
När han kom hem, var han jätteledsen och han sa att han älskade mig men att han inte visste om han skulle orka mer om jag inte tog tag i mig själv och sa "du måste inse att du har problem, du har problem med alkohol och du kan inte dricka mer och du måste ta tag i dina problem för att vi ska kunna bli lyckliga tillsammans men framförallt för att du själv någon gång ska kunna må bra. Du är värd att må bra men jag kan inte hjälpa dig att må bra, det är bara du själv som kan det". Jag sa att jag inte heller ville ha det så här och att jag inte skulle orka om jag fortsatte så här. Vi grät och jag lovade att jag skulle söka hjälp och dagen efter med hans stöd tog jag mod till mig och ringde till vårdcentralen och fick prata med en kurator. Jag fick en tid snabbt och jag tänkte att äntligen kommer det bli bättre och hoppades verkligen att hon skulle ta mig och mina problem på allvar. Tyvärr blev inte min första kontakt med terapibehandling något som jag minns positivt och jag hade fortfarande en lång väg att gå innan jag fick den hjälp som skulle visa sig vara den jag behövde för att ta mig upp igen.
