Jag väntade och väntade på besked, under tiden försökte jag hålla mig nykter. Kände mig vilsen utan min sambo och ville bara ha honom tillbaka. Men han var benhård. Han ville inte gå tillbaka till det vi hade i slutet och sa "om du tar tag i dina problem på riktigt så kanske det finns en chans senare, men inte nu". Jag började så smått inse vad jag hade ställt till med. Jag hade skjutit bort det i mitt liv som betydde mest för mig, dvs han min stora kärlek. Men det var för sent...jag hade redan förstört all tillit.
Nu tänkte jag att jag verkligen måste bevisa att jag klarar detta och jag ville det. Jag ville inte ha det så som jag hade det längre. Jag var fortfarande i förnekelse. Tyckte inte att jag drack mer än många andra, eller ja jag visste det innerst inne, men jag ville inte erkänna det. Men jag försökte att inte dricka. Det gick bra de veckorna innan beskedet från psyk. Jag lyckades till och med vara nykter på nyår. Jag hade bestämt mig (då åtminstone).
Kände mig ensam, vi hade delat vårt liv i fyra år och hans kompisar hade blivit mina kompisar. Jag kände mig utanför. Helt plötsligt kunde vi inte vara på samma ställe längre. När han skulle ut så kunde jag inte följa med på samma ställe som han var och det var rent ut sagt en pina eftersom de jag mest umgåtts med under tiden vi var tillsammans var hans vänner och ja nu mina med. De visste inte heller hur de skulle förhålla sig så det blev att jag satt ensam när jag visste att han skulle ut med våra gemensamma kompisar. Sen kände jag mig vilsen när jag väl var ute men inte kunde dricka. Vem var jag när jag inte drack? Jo, jag blev den där tysta musen igen som inte kunde få ett ett knäpp ur munnen. Tyst, konstig, tyst, konstig! Kände mig helt hopplös och oroade mig för allt jag berättat under sommaren om det jag varit med om...vad tänkte de om mig? Varför är hon så tyst och jag kände det som att folk blev obekväma när de hamnade själv med mig och då blev jag ännu mer obekväm. Tusen tankar flög genom huvudet och satte murar i mig själv. Jag flydde hem till mina barndomskompisar och vi beställde en resa och det var det jag levde på ett tag, att jag skulle få resa iväg och att jag hade det att se framemot.
Det var inte så att vi var ovänner jag och mitt ex, vi pratade fortfarande men det slutade ofta med pajkastning om det som hänt, eller i tårar och tomhet. Har han bestämt sig för något så är det så. Benhård, så har han alltid varit, en som säger sanningen även om den svider. Då, ibland kunde jag tycka att han var orättvis. Men nu när jag fått distans och fått tid att läka så kan jag se det hela ur ett annat perspektiv och jag är faktiskt tacksam. För han hade rätt, hur konstigt det än låter, så hjälpte han mig den dagen han lämnade mig. Hade han inte gjort det så hade jag nog inte tagit tag i mig själv.
Ungefär tre veckor efter att jag varit på psykakuten damp det ner ett brev fram allmänspykiatriska kliniken. De hade tagit emot min remiss och det stod att jag hade fått tid hos en läkare vad det gällde fortsatt medicinbehandling men vad det gällde övergreppsproblematiken och stödsamtal så bad de mig kontakta kuratorn på min vårdcentral. Jag läste det flera gånger för jag trodde inte att det kunde vara sant. Stod där verkligen så, att jag skulle kontakta kuratorn? Det var ju just det jag gjort och där hade jag inte fått någon hjälp och det hade jag varit så tydlig med på psykakuten. Jag kände mig helt förtvivlad och tom och hopplöshetskänslorna började komma tillbaka. Samtidigt försökte jag trösta mig med att jag åtminstone hade fått en tid hos en läkare. Kanske kunde jag förklara mig bättre där och få henne att förstå att jag redan försökt den vägen och att jag verkligen behövde en annan sorts hjälp. Aldrig att jag tänkte gå tillbaka till den där kuratorn. ALDRIG!!.......
4 kommentarer:
Tänker på dig vännen, det du skriver är så starkt och jag lider med hur du har haft det i livet! Kram
Det tas inte hänsyn till övergreppsproblematik, när man söker hjälp inom psykiatrin. Jag känner igen mig i det du skriver, men också vänner till mig som har blivit bemötta på ett avvisande sätt. Vänner som också varit utsatta för det outhärdliga.
Det är som om de inom psykiatrin inte inser vilken förödelse pedofilerna utsätter sina offer för. Hela ens liv raseras och man klarar inte av att ensam hantera det. Man behöver hjälp.
Jag var 60 år innan jag fick hjälp hos en psykolog. Där fick jag gå i 5 år. Jag är ännu inte helt bra, men jag är tacksam för hjälpen. Utan den hade jag inte orkat. Men tänk om jag hade fått hjälp tidigare. Så mycket lidande jag hade sluppit.
Jag har också missbrukat alkohol. Det var förfärligt den stunden, då insikten slog ner i mig - jag är alkoholist! Det gjorde förfärligt ont. Innerst inne hade jag förstått att det var så, men att sätta ord på det var hemskt svårt.
Jag har varit nykter i massor med år. Jag ångrar inte en dag, att jag slutade. Jag visste att jag valde mellan liv och död och jag valde livet.
Jag hoppas att du också vågar ta in i ditt hjärta att du är alkoholist. Bara då är man redo att sluta. Jag önskar dig en nykter framtid. Det är inte lätt att leva nykter, men inte så svårt som att leva onykter. För då finns det inget hopp om ett bättre liv om man inte tar ett nyktert beslut.
Skickar många kramar till dig. Du skriver så bra och jag läser din blogg så ofta jag kan. / Gunnel B.
Tack för er omtanke!
Jag lider med er med, känns fruktansvärt att vi ska behöva gå igenom såna här saker.
Gunnel: Ja det tar emot. Jag har kämpat för att komma till insikt med att jag har problem med alkohol. Skulle dock inte kalla mig för alkoholist. Vet att det låter som jag förnekar men jag ser inte det så. Jag vet att jag har problem med alkohol då och att jag måste vara försiktig även i fortsättningen. Det var en jättesvår insikt att komma till det och även att komma till insikten att jag behövde hjälp med detta då när det var så illa. Samt att jag inte kunde festa så som alla andra. Men jag har tagit hand om det. Jag har lärt mig att dricka på ett annat sätt och försöker att känna av var gränsen går. Min läkare sa att hon inte såg mig som en egentlig alkoholist, att det inte var konstigt att jag drack i samband med att jag mådde som jag gjorde och gick igenom det jag gjorde. Men jag har aldrig varit en sån som druckit varje dag eller känt att jag varit beroende och jag har aldrig druckit på det sättet som jag gjorde då när jag drabbades av min kris för två somrar sen.
Nu lockar det inte mig att bli sådär full och jag dricker inte för att döva min ångest och smärta och jag dricker så sällan att jag inte ser det som ett problem längre. Men visst är jag rädd och visst ser jag att jag ligger i riskzonen för att bli alkoholist om jag inte tar hand om mig själv..
Tack för dina ord om min blogg. Det värmer! Jag hoppas att jag med den kan få andra att inte känna sig så ensamma plus att det är mitt andra sätt att bearbeta det som hänt förrutom terapin som jag går i.
Kram
Det måste varit fruktansvärt när han lämnade dig! Det är ju en otrolig insikt av dig att du nu ser det som att det var det rätta.
Bra kämpat av dig..
Många kramar till dig
Skicka en kommentar