Oväntade känslor..

Som jag skrev var förra helgen helt underbar men jag har inte berättat allt. Oväntade saker hände, känslor som uppstod. Två vänner som började se varandra med nya ögon. Jag och han!

Jag vet inte vad jag känner, bara att det jag känner just nu känns bra. Jag har fjärilar i magen och jag vet att mitt förstånd borde säga till mig att kanske backa. En del av mina vänner säger det, men jag kan inte, för just nu har jag inte styrkan att tänka på vad som är bra eller inte, eller att lyssna på deras förmaningar. Det är redan för sent för jag har börjat känna saker och vill bara ge efter för det jag känner.

Jag har alltid gillat honom som vän, har aldrig ens tänkt på honom med dessa ögon förr. Vi har kunnat prata om det mesta han och jag, men det har inte funnits något annat än vänskap. Allt som hänt i hans liv och som gör att mina vänner tycker att jag ska vara försiktig är saker som jag hela tiden vetat under tiden som vi bara varit vänner. Jag har hört hans version och jag har hört andras och deras.  Det jag vet får mig att tveka, men precis som jag, så  mådde han inte bra då och vem är jag att döma?
Jag var inte guds bästa barn jag heller när jag mådde som värst. Jag gjorde så många misstag som jag än idag har svårt för att hantera. Och det känns fortfarande som det är en annan person som begick dessa handlingar, en som inte var jag. Men det var handlingar som faktiskt JAG begick. Jag bröt mot allt som jag stod för och gjorde saker som jag verkligen aldrig trodde att jag skulle kunna göra mot någon jag älska. Så kan ett mående göra med en även om det är en dålig ursäkt. Ska man bli dömd i en hel evighet för det? Nej, det tycker inte jag.

Jag är inte naiv. Mina ögon har inte blivit blinda, jag ser, jag hör, jag är uppmärksam men.....det enda jag vet nu och det enda brott jag begår nu, är att jag känner något och att detta "något" just nu känns bra och att jag vill ge efter för det jag känner. Det vill säga "han" och jag ber så hemskt mycket om ursäkt att detta sårar en del men just nu är det så.