8. Sorg, nytt jobb, läkartid på allm.psyk samt ett möte med min blivande terapeut

Fortsätter min berättelse om året innan terapin
forts från 7. Ett nytt jobb, en härlig resa, och ett jobbigt besked.

_________________________________________________

Jag var djupt olycklig,  full av sorg. Det kändes som att hela jag skulle ätas upp inifrån av alla känslostormar som fanns i min kropp. Mitt liv, mitt hopp om att kunna rätta till allt med min fd sambo blåstes omkull. Jag kände mig sviken men vem var jag att ha rätt till det, så som jag svikit honom under den kaotiska sommaren och de följder som det inneburit månaderna efter. Tankar om hur han kunde gå vidare så snabbt och in i en ny relation plågade mig. Innan allt hände så hade vi spenderat och levt ihop i flera år tillsammans och haft en helt underbar relation. Jag hade varit helt säker på att det här var den man som jag skulle leva med resten av mitt liv och att han då gick vidare så snabbt krossade mig.

Han menade på att han redan börjat bearbeta vårt förhållande redan sommaren då jag var inne i mitt största kaos, det var då han kände att han nog skulle förbereda sig på att han kanske skulle vara tvungen att lämna mig. Och jag förstår honom idag men då när jag var så uppslukad i mig själv och alla mina problem så hade jag svårt att se det från någon annans sida. Och den vän som jag umgicks mest med kunde jag knappt vända mig till med mina tankar och känslor. Hon ville inte blanda sig eller medla som hon kallade det, för hon var både vän med mig och med min sambo. Jag förstod henne och jag förstår henne nu  men för det mesta kändes det hårt. Hårt att inte kunna få det stöd som jag behövde från den vän som stod mig närmst just då och jag kände mig som en stor börda som bara älte och älte mina problem till allt och alla. Men jag hade så mycket inom mig som bara behövde komma ut, komma ut någonstans och inte bara finnas där i mig själv och i mitt innersta.

Vi fortsatte hålla kontakt jag och min fd sambo men inte så mycket. Mest var det för att vi hade två katter ihop och han hade den ena av dem i sin lägenhet då det uppstod problem med avvikande beteende från henne när hon flyttade härifrån. Det blev pajkastning men jag försökte sansa mig så gott det gick och satte till sist på den där masken som jag är så bra på att sätta på "jag är oberörd-masken". Det gick till och med så bra att jag själv till sist trodde att jag var över honom. Är det något jag är bra på så är det att förneka, att stänga av och låtsas för mig själv att allt är frid och fröjd. Men innerst inne mådde jag fortfarande fruktansvärt dåligt.

Jag började äntligen på mitt nya jobb. Från dag ett trivdes jag. Det var ett omväxlande arbete där jag var runt på alla avdelningar och på så sätt fick lära känna verksamheten. Än idag ångrar jag inte detta beslut. Att byta jobb är det bästa jag gjort för mig själv. Jag började om på nytt med en vilja om att det här skulle bli bra och att jag skulle bryta gamla mönster som jag haft på mitt gamla jobb och verkligen visa mina framfötter och inte ursäkta mig för mig själv.  Under tiden som jag mått dåligt så har mitt jobb varit mitt andrum. Mitt jobb har varit det som fungerat i mitt liv och en plats där jag kunnat vara jag, där jag inte mått dåligt och där jag fullkomligt kunnat stänga av alla jobbiga saker som pågått i mitt privatliv. Jag lärde mig att särskilja på det privata och jobbet och det fungerade otroligt nog jättebra.

I samma veva hade jag fått en tid hos en läkare på allm. psyk som jag skrev i föregående inlägg ( 7 ) i samma kategori). Som jag skrev så hade jag inte fått någon remiss för terapi. De hade i brevet uttryckt att jag skulle kontakta kuratorn på min vårdcentral och som jag tidigare skrivit så hade jag redan försökt den vägen men den kontakten hade fungerat helt katastrofalt. Men läkartid hade jag fått för fortsatt medicinering då jag fått utskrivet lugnande och antidepressiva på psykakut.
Jag fick träffa en kvinnlig läkare. Hon var fantastiskt och återigen fick jag chans att berätta min historia om varför jag sökt mig till psyk-akut. Jag berättade att jag hade känt mig helt förtvivlad när jag öppnat brevet med beskedet om remiss, att de ville jag skulle vända mig till min kurator och jag förklarade varför inte detta gick och jag berättade så öppet och ärligt jag kunde om allt som jag varit med om.
Jag blev helt varm i hela själen när jag förstod att hon tog mig på allvar och sa att det fanns en grupp som just arbetade med den problematik som jag hade. Samtalsterapi i grupp för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och incest. Hon sa att hon skulle kontakta kvinnan som höll i dessa grupper så att jag kunde få ett enskilt samtal och så blev det.
Ganska snart fick jag träffa denna fantastiska kvinna och hon sa att hon skulle sätta upp mig i en grupp som eventuellt skulle starta till hösten. Detta var i april-09, gruppen skulle starta någon gång i sep-09. I det skick som jag var i skulle jag behöva terapi direkt men jag var glad att jag överhuvudtaget hade fått ett erbjudande om hjälp efter alla dessa turer som det varit kring detta.

Äntligen skulle jag få den hjälp som jag förtjänade men innan dess väntade ännu en kaotisk vår och sommar. En massa festande och en massa strul och kaos där jag försökte döva alla mina känslor med alkohol vilket var lika med katastrof...