Terapin börjar gå mot sitt slut och jag mår bättre än på mycket länge...

 Inte skrivit på några dagar och det beror dels på att min dator kollapsade i helgen (nu har världens finaste återställt den till mig) samt på att helgen återigen varit fullspäckad och även på att jag legat i parken och njutit av solskenet. Det mesta känns som om det går min väg just nu. Jag är glad, jag är lyckligt kär och jag känner mig ganska bekymmerslös.

Gruppterapin börjar gå mot sitt slut. Sista gången har vi nästa tisdag och jag känner mig faktiskt redo för att sluta. Kanske kommer vi att träffas någon gång mer i höst men det kommer nog inte bli lika regelbundet som det varit hösten-09 och våren-10. Det känns faktiskt skönt att avsluta här. Jag kommer förmodligen aldrig att helt acceptera det jag varit med om, det kommer alltid finnas där som en mörk skugga i mitt liv och det kommer säkert tillfällen då jag kommer att få svackor och då detta kommer till ytan igen. Självklart hoppas jag att jag slipper detta, men om det skulle bli så, så kommer jag förmodligen inte att sjunka ner i ett svart hål igen. Det mesta har jag pratat om, det mesta har jag ält och det kommer alltid att vara något jag får leva med. Jag har i stort sett lärt mig att hantera det nu även om jag fortfarande har dagar då minnen som gör ont gör sig påminda. Det känns iallfall ok nu, då det inte tynger mig lika mycket. Hösten och våren har varit riktigt jobbiga men nu äntligen så ser jag positivt på tillvaron igen och det känns så befriande.

Jag kommer att fortsätta skriva om det som hänt här, saker som varit jobbiga, saker som jag gått igenom. Min historia om hur jag åter tog tillbaka mitt liv och vägen dit, min barndom och sånt som fortfarande tynger mig. Jag tycker inte att detta är något som man ska vara tyst om. Det finns så många därute som tyvärr delar samma öde som jag eller liknande upplevelser och jag hade fortfarande önskat att jag hade ett forum för detta när jag behöll allt jag upplevt för mig själv, full av skam och skuld. Detta ska ingen behöva gå igenom och jag vill fortsätta att skriva om detta tabu-lagda ämne och därmed hjälpa andra att inte skuldbelägga sig själva utan lägga skammen där den hör hemma, dvs de som förstörde vår barndom, stora delar av vårt liv och som trasade sönder vårt innersta, dvs förövarna.

Bloggen har även blivit en del av mig, att ventilera, en terapi i sig vid sidan om. Den ger mig jättemycket och de bloggar jag följer, de som kommenterar och skriver så fina saker och stöttar och som även själv delar med sig av sina livsöden har hjälpt mig så mycket under denna svåra tid. Jag beundrar er för ert mod att dela med er och för att ni trots era öden är så starka.  Självklart önskar man ingen det som vi varit med om men det är en tröst att man inte är ensam i allt detta.

Som sagt, detta är inte ett avslut på min blogg utan jag kommer att fortsätta att skriva och hoppas så klart att ni läsare fortsätter att läsa och kommentera. Det betyder mer än nu tror. Stor kram.

Ps. Nedan bjuder jag på  ännu en av mina favoritlåtar. Med video och text!


Massive attack-Teardrop (Video with lyrics)