fredag 30 juli 2010
Radiohead - No Surprises with lyrics
Delar med mig av denna låten i brist på tid att sitta ner och skriva nya inlägg. Visst texten är ganska deprimerande och det är det sista jag är. Gillar låten hur som helst!
Kram på er!
tisdag 13 juli 2010
Uppdatering- mitt liv just nu
Jag har varit dålig på att uppdatera denna sidan med nya inlägg på sistone men jag har haft fullt upp hela dagarna och har knappt ens haft tid att sitta vid datorn och titta in på de bloggar jag följer och de sidor jag brukar besöka. Ska försöka bli bättre på att uppdatera här.
Mitt liv är fortfarande fyllt med kärlek och jag blir bara mer och mer kär för varje dag som går och det bästa är att han känner likadant. I helgen blev han presenterad för min familj och han fick godkänt med stort plus. Fick ett sms av mina föräldrar att de tyckt att han var jättetrevlig och att de var såååå glada för min skull. Känns skönt.
Jag har varit fri från mina antidepressiva som jag slutade med i april månad. Tabletterna tog slut och jag bestämde mig för att försöka utan. Var rädd för att jag skulle trilla tillbaka i depression igen men jag har inte saknat dem en enda dag så nu är jag medicinfri om man inte räknar med mina epilepsi tabletter som jag förmodligen kommer att behöva resten av mitt liv. Hoppas att jag någon gång blir fri från dessa också men den sannolikheten är tyvärr inte så stor. Men det känns iallafall otroligt befriande att äntligen vara fri från de och mina lugnande. Kanske var det som min läkare på beroendemottagningen sa att jag var deprimerad och mådde dåligt på grund av mitt trauma och krisen jag hamnat i och inte även för "som jag trodde" att jag även hade en benägenhet att lätt falla in i depressioner. Hur som helt känner jag mig starkare än på mycket länge och jag är imponerad över att jag klarat av att gå igenom denna period och ändå varit så stark som jag varit. Visst har jag svackor där ångesten kommer över en, som häromdagen (se föregående inlägg) men de kommer alltmer sällan.
Terapin har som sagt även den gått mot sitt slut. Vi har inte haft det sista mötet än och de tre sista träffarna blev inställda då vår terapeut blev sjukskriven. Det som var så skönt var att jag inte kände något behov av de sista träffarna. Jag tyckte snarare att det var skönt att slippa dem men jag vill ändå ha ett avslut och det ska vi ha i slutet av augusti månad.
Det jag saknar mycket är två vänner som jag mist under tiden som jag mådde psykiskt dåligt. Den ena vännen har jag kvar. Det är inte så att hon sagt upp kontakten med mig men vi har inte träffats och knappt haft någon kontakt på nästan ett år. Hon orkade inte med att ha kontakt när jag mådde dåligt och tyckte att mitt mående påverkade henne negativt och kom fram till det då hon kände sig olustig när vi skulle träffas och jag förstår henne faktiskt. Jag tror inte att det berodde på att hon inte brydde sig men ibland kan det vara jobbigt att umgås med någon som mår dåligt eftersom det är så lätt att man drar ner varandra i en negativ spiral. Jag var så inbunden i mina egna problem att jag glömde bort att intressera mig för andras liv och glömde av att stanna upp och fråga hur mina vänner mådde och vad de hade för sig. Det var en av anledningarna till att jag skärmade av mig i mer än ett halvår och mest valde att hålla mig för mig själv. I veckan ska vi dock ev träffas igen och jag är så glad så och jag hoppas verkligen att vi kan hitta tillbaka till varandra igen.
Den andra vänskapen har jag redan skrivit om innan, han som var mitt stora stöd under denna tiden. Honom kommer jag vara djupt tacksam mot i hela mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma hans stöd och den vänskap som betydde så oerhört mycket för mig. Tyvärr tror jag aldrig att jag kommer att få tillbaka hans vänskap i mitt liv men jag önskar att det inte var så. Jag har förlåtit honom för hur han agerade när jag träffade min nya kärlek och kan på ett sätt förstå varför han inte orkade med att fortsätta den just då. Om du läser detta så vill jag säga att jag hoppas att du har det bra och att du mår bättre- Jag saknar våra samtal och kaffestunder i mitt kök och jag tror min katt saknar dig minst lika mycket.
Just nu har jag semester. Äntligen! Som jag längtat och som jag sett framemot den. På semestern ska jag mest ta det lugnt. Det kommer att bli lite spontana små utflykter och besök lite här och var där jag ska hälsa på några gamla vänner.Jag hoppas att jag får tid att måla lite mer, har längtat efter det men har inte riktigt haft ro i kroppen för att sätta mig ner. En musikfestival ska jag ev också hinna med. Hoppas ni får en riktigt skön sommar. Nu ska jag äta en sen frukost och sen ska jag njuta av att bara vara och att inte ha några måsten som väntar runt hörnet.
Mitt liv är fortfarande fyllt med kärlek och jag blir bara mer och mer kär för varje dag som går och det bästa är att han känner likadant. I helgen blev han presenterad för min familj och han fick godkänt med stort plus. Fick ett sms av mina föräldrar att de tyckt att han var jättetrevlig och att de var såååå glada för min skull. Känns skönt.
Jag har varit fri från mina antidepressiva som jag slutade med i april månad. Tabletterna tog slut och jag bestämde mig för att försöka utan. Var rädd för att jag skulle trilla tillbaka i depression igen men jag har inte saknat dem en enda dag så nu är jag medicinfri om man inte räknar med mina epilepsi tabletter som jag förmodligen kommer att behöva resten av mitt liv. Hoppas att jag någon gång blir fri från dessa också men den sannolikheten är tyvärr inte så stor. Men det känns iallafall otroligt befriande att äntligen vara fri från de och mina lugnande. Kanske var det som min läkare på beroendemottagningen sa att jag var deprimerad och mådde dåligt på grund av mitt trauma och krisen jag hamnat i och inte även för "som jag trodde" att jag även hade en benägenhet att lätt falla in i depressioner. Hur som helt känner jag mig starkare än på mycket länge och jag är imponerad över att jag klarat av att gå igenom denna period och ändå varit så stark som jag varit. Visst har jag svackor där ångesten kommer över en, som häromdagen (se föregående inlägg) men de kommer alltmer sällan.
Terapin har som sagt även den gått mot sitt slut. Vi har inte haft det sista mötet än och de tre sista träffarna blev inställda då vår terapeut blev sjukskriven. Det som var så skönt var att jag inte kände något behov av de sista träffarna. Jag tyckte snarare att det var skönt att slippa dem men jag vill ändå ha ett avslut och det ska vi ha i slutet av augusti månad.
Det jag saknar mycket är två vänner som jag mist under tiden som jag mådde psykiskt dåligt. Den ena vännen har jag kvar. Det är inte så att hon sagt upp kontakten med mig men vi har inte träffats och knappt haft någon kontakt på nästan ett år. Hon orkade inte med att ha kontakt när jag mådde dåligt och tyckte att mitt mående påverkade henne negativt och kom fram till det då hon kände sig olustig när vi skulle träffas och jag förstår henne faktiskt. Jag tror inte att det berodde på att hon inte brydde sig men ibland kan det vara jobbigt att umgås med någon som mår dåligt eftersom det är så lätt att man drar ner varandra i en negativ spiral. Jag var så inbunden i mina egna problem att jag glömde bort att intressera mig för andras liv och glömde av att stanna upp och fråga hur mina vänner mådde och vad de hade för sig. Det var en av anledningarna till att jag skärmade av mig i mer än ett halvår och mest valde att hålla mig för mig själv. I veckan ska vi dock ev träffas igen och jag är så glad så och jag hoppas verkligen att vi kan hitta tillbaka till varandra igen.
Den andra vänskapen har jag redan skrivit om innan, han som var mitt stora stöd under denna tiden. Honom kommer jag vara djupt tacksam mot i hela mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma hans stöd och den vänskap som betydde så oerhört mycket för mig. Tyvärr tror jag aldrig att jag kommer att få tillbaka hans vänskap i mitt liv men jag önskar att det inte var så. Jag har förlåtit honom för hur han agerade när jag träffade min nya kärlek och kan på ett sätt förstå varför han inte orkade med att fortsätta den just då. Om du läser detta så vill jag säga att jag hoppas att du har det bra och att du mår bättre- Jag saknar våra samtal och kaffestunder i mitt kök och jag tror min katt saknar dig minst lika mycket.
Just nu har jag semester. Äntligen! Som jag längtat och som jag sett framemot den. På semestern ska jag mest ta det lugnt. Det kommer att bli lite spontana små utflykter och besök lite här och var där jag ska hälsa på några gamla vänner.Jag hoppas att jag får tid att måla lite mer, har längtat efter det men har inte riktigt haft ro i kroppen för att sätta mig ner. En musikfestival ska jag ev också hinna med. Hoppas ni får en riktigt skön sommar. Nu ska jag äta en sen frukost och sen ska jag njuta av att bara vara och att inte ha några måsten som väntar runt hörnet.
måndag 12 juli 2010
När ångesten helt plötsligt och oväntat väller över en...
Igår satt jag och kollade på tv, ett program om kändisar som går på rehab för sitt drogmissbruk. Plötsligt frågar en psykolog en av kvinnorna om hon varit med om någon form av trauma som barn, och det kommer fram att hon blivit sexuellt utnyttjad av sin far....plötsligt från ingenstans bara väller ångesten över mig. Jag blir kallsvettig, hjärtat börjar slå fortare och jag får panik. Jag skämdes så eftersom jag inte var själv, bytte kanal direkt men personen tyckte att programmet var intressant och ville fortsätta titta. Jag slog över igen men gick direkt från tv.n för jag klarade inte av att sitta där och titta mer. Konstig stämning uppstod och obehagskänslorna kröp i kroppen resten av kvällen.
Det är så svårt för andra att förstå hur jag kan sammankoppla detta med det jag själv varit med om och hur ska de förstå? Det kan jag inte begära. Det går ju inte att förstå för någon som inte varit utsatt, svårt och obegripligt att någon kan göra så mot sin egen syster. Även jag har svårt att ta in det tidvis och tvivlar och försöker intala mig själv att jag måste hittat på allt för att det känns så overkligt alltihop men som sagt minnena talar sitt språk både fysiskt och psykiskt.
Rädslan för folks uppfattning spökar än vissa dagar fast jag försöker skaka av mig det. Så rädd för att folk ska se mig som en person med problem och att de ska se mig utifrån hur jag varit de senaste två åren, i kaos och fullständigt uppriven i själen. Jag är ju inte där längre..jag har kommit så mycket längre än så och har återfått kontrollen igen över mitt liv och hanterar motgångar på en sunt och icke-destruktivt sätt.
Önskar så att jag inte reagerade så här och jag blev väldigt förvånad över mina känslor, jag trodde att jag hade förlikat mig med mina minnen och mina hemska upplevelser : (....
Tiden läker alla sår? Gör den verkligen det?
Det är så svårt för andra att förstå hur jag kan sammankoppla detta med det jag själv varit med om och hur ska de förstå? Det kan jag inte begära. Det går ju inte att förstå för någon som inte varit utsatt, svårt och obegripligt att någon kan göra så mot sin egen syster. Även jag har svårt att ta in det tidvis och tvivlar och försöker intala mig själv att jag måste hittat på allt för att det känns så overkligt alltihop men som sagt minnena talar sitt språk både fysiskt och psykiskt.
Rädslan för folks uppfattning spökar än vissa dagar fast jag försöker skaka av mig det. Så rädd för att folk ska se mig som en person med problem och att de ska se mig utifrån hur jag varit de senaste två åren, i kaos och fullständigt uppriven i själen. Jag är ju inte där längre..jag har kommit så mycket längre än så och har återfått kontrollen igen över mitt liv och hanterar motgångar på en sunt och icke-destruktivt sätt.
Önskar så att jag inte reagerade så här och jag blev väldigt förvånad över mina känslor, jag trodde att jag hade förlikat mig med mina minnen och mina hemska upplevelser : (....
Tiden läker alla sår? Gör den verkligen det?
fredag 25 juni 2010
Midsommar, kär och lycklig.
Midsommar. Som vanligt gillar jag inte hysterin kring helgdagar så idag ska jag och min fina underbara vän och granne bara grilla på gården och dricka goda drinkar. Vattenmelon, hallon, ananas, jordgubbar, apelsiner, mynta, lime, passionsfrukt, citron, fruktsoda, tonic m.m har inhandlats. Mums!
Mmmm jag ska ta det lugnt med alkoholen. Jag har gjort det väldigt bra på sistone och hoppas innerligt att jag kan sköta det så och fortsatta i samma bana men det ska säkert gå bra för jag mår relativt bra nu. Inte så många spöken som härjar i min hjärna längre. Åtminstone inte om övergrepp, mitt ex och de saker som spökat i mitt huvud de senaste två åren iallfall. Skönt att jag kunnat lägga det mesta av min sorg bakom mig och jag hoppas det håller i sig.
I övrigt har jag mått kass de senaste två veckorna, men inte av ovanstående anledning. Jag säger bara en sak. Sätt aldrig in en spiral innan du varit gravid. Det är INTE värt det. Jag har bara haft problem sen dess. Ont ont, småblödningar ont ont. De mest fruktansvärda blödningar i två veckor med följd av humörsvängningar som har varit helt grymma, blödde igenom på en timme och med följd av järnbrist. Det jobbigaste är att jag varit så känslig att jag börjat böla för ingenting och suttit med gråten i halsen hela tiden. Efter att ha ringt till tre ställen om att få hjälp med att ta ut den utan framgång (eftersom de inte tyckte att det var akut) tog jag saken i egna händer och tog ut den själv. Låter hemskt men det var smärtfritt och lätt och min gynekolog sa att jag kunde göra det när jag satte in den. Nu känner jag mig så befriad och lättad så det är inte sant. (Kanske inte så intressant läsning det här haha, jag vet). men vill bara varna för spiral innan graviditet. Kanske funkar på andra, men det funkade definitivt inte på mig. Så nu står jag utan preventivmedel och för mig som har epilepsi finns där inga alternativ så ja vem vet nu kanske jag blir gravid med :). Är faktiskt inte rädd för det och det är en märklig känsla eftersom jag aldrig haft känslan av att jag velat ha barn. Nu börjar den komma krypandes :) och så har jag världens finaste man i mitt liv och det var längesen jag kände så starka känslor. Känns så annorlunda än vad det brukar :) men visst det är för tidigt egentligen. Men jag är såååå kär så kär så kär så det är löjligt!! :)
Ps. Det gick hur bra som helst med drinkarna. Blev inte berusad överhuvudtaget. Underbart! Jag har fått tillbaka kontrollen, livet är bra och jag mår underbart!
Ha en riktigt fin midsommar alla läsare.
KRAM
Mmmm jag ska ta det lugnt med alkoholen. Jag har gjort det väldigt bra på sistone och hoppas innerligt att jag kan sköta det så och fortsatta i samma bana men det ska säkert gå bra för jag mår relativt bra nu. Inte så många spöken som härjar i min hjärna längre. Åtminstone inte om övergrepp, mitt ex och de saker som spökat i mitt huvud de senaste två åren iallfall. Skönt att jag kunnat lägga det mesta av min sorg bakom mig och jag hoppas det håller i sig.
I övrigt har jag mått kass de senaste två veckorna, men inte av ovanstående anledning. Jag säger bara en sak. Sätt aldrig in en spiral innan du varit gravid. Det är INTE värt det. Jag har bara haft problem sen dess. Ont ont, småblödningar ont ont. De mest fruktansvärda blödningar i två veckor med följd av humörsvängningar som har varit helt grymma, blödde igenom på en timme och med följd av järnbrist. Det jobbigaste är att jag varit så känslig att jag börjat böla för ingenting och suttit med gråten i halsen hela tiden. Efter att ha ringt till tre ställen om att få hjälp med att ta ut den utan framgång (eftersom de inte tyckte att det var akut) tog jag saken i egna händer och tog ut den själv. Låter hemskt men det var smärtfritt och lätt och min gynekolog sa att jag kunde göra det när jag satte in den. Nu känner jag mig så befriad och lättad så det är inte sant. (Kanske inte så intressant läsning det här haha, jag vet). men vill bara varna för spiral innan graviditet. Kanske funkar på andra, men det funkade definitivt inte på mig. Så nu står jag utan preventivmedel och för mig som har epilepsi finns där inga alternativ så ja vem vet nu kanske jag blir gravid med :). Är faktiskt inte rädd för det och det är en märklig känsla eftersom jag aldrig haft känslan av att jag velat ha barn. Nu börjar den komma krypandes :) och så har jag världens finaste man i mitt liv och det var längesen jag kände så starka känslor. Känns så annorlunda än vad det brukar :) men visst det är för tidigt egentligen. Men jag är såååå kär så kär så kär så det är löjligt!! :)
Ps. Det gick hur bra som helst med drinkarna. Blev inte berusad överhuvudtaget. Underbart! Jag har fått tillbaka kontrollen, livet är bra och jag mår underbart!
Ha en riktigt fin midsommar alla läsare.
KRAM
fredag 18 juni 2010
20100618
Hoppas att ni alla läsare har det bra. Själv har jag det ganska bra men idag har jag en dag då jag mest känner mig tom och ledsen.
Känner mig helt tom på ord, men denna låt beskriver nog lite av mitt sinnesmod idag.
Känner mig helt tom på ord, men denna låt beskriver nog lite av mitt sinnesmod idag.
tisdag 8 juni 2010
Terapin börjar gå mot sitt slut och jag mår bättre än på mycket länge...
Inte skrivit på några dagar och det beror dels på att min dator kollapsade i helgen (nu har världens finaste återställt den till mig) samt på att helgen återigen varit fullspäckad och även på att jag legat i parken och njutit av solskenet. Det mesta känns som om det går min väg just nu. Jag är glad, jag är lyckligt kär och jag känner mig ganska bekymmerslös.
Gruppterapin börjar gå mot sitt slut. Sista gången har vi nästa tisdag och jag känner mig faktiskt redo för att sluta. Kanske kommer vi att träffas någon gång mer i höst men det kommer nog inte bli lika regelbundet som det varit hösten-09 och våren-10. Det känns faktiskt skönt att avsluta här. Jag kommer förmodligen aldrig att helt acceptera det jag varit med om, det kommer alltid finnas där som en mörk skugga i mitt liv och det kommer säkert tillfällen då jag kommer att få svackor och då detta kommer till ytan igen. Självklart hoppas jag att jag slipper detta, men om det skulle bli så, så kommer jag förmodligen inte att sjunka ner i ett svart hål igen. Det mesta har jag pratat om, det mesta har jag ält och det kommer alltid att vara något jag får leva med. Jag har i stort sett lärt mig att hantera det nu även om jag fortfarande har dagar då minnen som gör ont gör sig påminda. Det känns iallfall ok nu, då det inte tynger mig lika mycket. Hösten och våren har varit riktigt jobbiga men nu äntligen så ser jag positivt på tillvaron igen och det känns så befriande.
Jag kommer att fortsätta skriva om det som hänt här, saker som varit jobbiga, saker som jag gått igenom. Min historia om hur jag åter tog tillbaka mitt liv och vägen dit, min barndom och sånt som fortfarande tynger mig. Jag tycker inte att detta är något som man ska vara tyst om. Det finns så många därute som tyvärr delar samma öde som jag eller liknande upplevelser och jag hade fortfarande önskat att jag hade ett forum för detta när jag behöll allt jag upplevt för mig själv, full av skam och skuld. Detta ska ingen behöva gå igenom och jag vill fortsätta att skriva om detta tabu-lagda ämne och därmed hjälpa andra att inte skuldbelägga sig själva utan lägga skammen där den hör hemma, dvs de som förstörde vår barndom, stora delar av vårt liv och som trasade sönder vårt innersta, dvs förövarna.
Bloggen har även blivit en del av mig, att ventilera, en terapi i sig vid sidan om. Den ger mig jättemycket och de bloggar jag följer, de som kommenterar och skriver så fina saker och stöttar och som även själv delar med sig av sina livsöden har hjälpt mig så mycket under denna svåra tid. Jag beundrar er för ert mod att dela med er och för att ni trots era öden är så starka. Självklart önskar man ingen det som vi varit med om men det är en tröst att man inte är ensam i allt detta.
Som sagt, detta är inte ett avslut på min blogg utan jag kommer att fortsätta att skriva och hoppas så klart att ni läsare fortsätter att läsa och kommentera. Det betyder mer än nu tror. Stor kram.
Ps. Nedan bjuder jag på ännu en av mina favoritlåtar. Med video och text!
Massive attack-Teardrop (Video with lyrics)
Gruppterapin börjar gå mot sitt slut. Sista gången har vi nästa tisdag och jag känner mig faktiskt redo för att sluta. Kanske kommer vi att träffas någon gång mer i höst men det kommer nog inte bli lika regelbundet som det varit hösten-09 och våren-10. Det känns faktiskt skönt att avsluta här. Jag kommer förmodligen aldrig att helt acceptera det jag varit med om, det kommer alltid finnas där som en mörk skugga i mitt liv och det kommer säkert tillfällen då jag kommer att få svackor och då detta kommer till ytan igen. Självklart hoppas jag att jag slipper detta, men om det skulle bli så, så kommer jag förmodligen inte att sjunka ner i ett svart hål igen. Det mesta har jag pratat om, det mesta har jag ält och det kommer alltid att vara något jag får leva med. Jag har i stort sett lärt mig att hantera det nu även om jag fortfarande har dagar då minnen som gör ont gör sig påminda. Det känns iallfall ok nu, då det inte tynger mig lika mycket. Hösten och våren har varit riktigt jobbiga men nu äntligen så ser jag positivt på tillvaron igen och det känns så befriande.
Jag kommer att fortsätta skriva om det som hänt här, saker som varit jobbiga, saker som jag gått igenom. Min historia om hur jag åter tog tillbaka mitt liv och vägen dit, min barndom och sånt som fortfarande tynger mig. Jag tycker inte att detta är något som man ska vara tyst om. Det finns så många därute som tyvärr delar samma öde som jag eller liknande upplevelser och jag hade fortfarande önskat att jag hade ett forum för detta när jag behöll allt jag upplevt för mig själv, full av skam och skuld. Detta ska ingen behöva gå igenom och jag vill fortsätta att skriva om detta tabu-lagda ämne och därmed hjälpa andra att inte skuldbelägga sig själva utan lägga skammen där den hör hemma, dvs de som förstörde vår barndom, stora delar av vårt liv och som trasade sönder vårt innersta, dvs förövarna.
Bloggen har även blivit en del av mig, att ventilera, en terapi i sig vid sidan om. Den ger mig jättemycket och de bloggar jag följer, de som kommenterar och skriver så fina saker och stöttar och som även själv delar med sig av sina livsöden har hjälpt mig så mycket under denna svåra tid. Jag beundrar er för ert mod att dela med er och för att ni trots era öden är så starka. Självklart önskar man ingen det som vi varit med om men det är en tröst att man inte är ensam i allt detta.
Som sagt, detta är inte ett avslut på min blogg utan jag kommer att fortsätta att skriva och hoppas så klart att ni läsare fortsätter att läsa och kommentera. Det betyder mer än nu tror. Stor kram.
Ps. Nedan bjuder jag på ännu en av mina favoritlåtar. Med video och text!
Massive attack-Teardrop (Video with lyrics)
lördag 5 juni 2010
bob hund - Tralala Lilla Molntuss (Musikvideo)
En låt från en av mina favoritgrupper..skön video för övrigt, med en refräng som passar in på vissa personers tyckte och tänke när det gäller mina senaste val, där de tycker sig veta bättre än jag hur saker och ting ska gå!!
"ALLA utom JAG vet hur det ska gå!!"
" Dom kan klaga om dom vill,
jag har slutat att bry mig om sånt
Jag är glad att jag finns till
det breddar upp min horisont"
"ALLA utom JAG vet hur det ska gå!!"
" Dom kan klaga om dom vill,
jag har slutat att bry mig om sånt
Jag är glad att jag finns till
det breddar upp min horisont"
onsdag 2 juni 2010
Hate Me- Blue October Lyrics
Denna låten är så bra! Lyssnade mycket på den när det tog slut med min fd sambo. Texten är så talande för hur jag själv betedde mig och hur jag kände med allt och det som hände! Jag har gått vidare men jag har fortfarande svårt för att förlåta mig själv för allt hemskt han behövde utstå på grund av mitt beteende och mitt mående, den sommaren då jag trasade sönder vårt förhållande.
Sänder en tanke
Idag är jag hemma och tar hand om mig själv efter senaste dagarnas epilepsi anfall (se förra inlägg). Blivit bättre på detta, att faktiskt stanna hemma och vila när detta hänt, även om samvetet gnager.
Idag vill jag sända en massa kramar till dessa starka inspirerande kvinnor som jag vet har det mycket jobbigt just nu. Jag har följt era bloggar sedan jag själv startade denna. Ni ger mig styrka!
Stor kram till dig Anna
http://smultrans.wordpress.com/
och en stor kram till Flyga utan vingar
http://attflygautanvingar.wordpress.com/
Jag tänker ofta på er och hoppas att ni båda snart ska må bättre! Tack för att ni delar med er av era tankar som jag så väl och ofta känner igen mig i.
Idag vill jag sända en massa kramar till dessa starka inspirerande kvinnor som jag vet har det mycket jobbigt just nu. Jag har följt era bloggar sedan jag själv startade denna. Ni ger mig styrka!
Stor kram till dig Anna
http://smultrans.wordpress.com/
och en stor kram till Flyga utan vingar
http://attflygautanvingar.wordpress.com/
Jag tänker ofta på er och hoppas att ni båda snart ska må bättre! Tack för att ni delar med er av era tankar som jag så väl och ofta känner igen mig i.
måndag 31 maj 2010
8. Sorg, nytt jobb, läkartid på allm.psyk samt ett möte med min blivande terapeut
Fortsätter min berättelse om året innan terapin
forts från 7. Ett nytt jobb, en härlig resa, och ett jobbigt besked.
_________________________________________________
Jag var djupt olycklig, full av sorg. Det kändes som att hela jag skulle ätas upp inifrån av alla känslostormar som fanns i min kropp. Mitt liv, mitt hopp om att kunna rätta till allt med min fd sambo blåstes omkull. Jag kände mig sviken men vem var jag att ha rätt till det, så som jag svikit honom under den kaotiska sommaren och de följder som det inneburit månaderna efter. Tankar om hur han kunde gå vidare så snabbt och in i en ny relation plågade mig. Innan allt hände så hade vi spenderat och levt ihop i flera år tillsammans och haft en helt underbar relation. Jag hade varit helt säker på att det här var den man som jag skulle leva med resten av mitt liv och att han då gick vidare så snabbt krossade mig.
Han menade på att han redan börjat bearbeta vårt förhållande redan sommaren då jag var inne i mitt största kaos, det var då han kände att han nog skulle förbereda sig på att han kanske skulle vara tvungen att lämna mig. Och jag förstår honom idag men då när jag var så uppslukad i mig själv och alla mina problem så hade jag svårt att se det från någon annans sida. Och den vän som jag umgicks mest med kunde jag knappt vända mig till med mina tankar och känslor. Hon ville inte blanda sig eller medla som hon kallade det, för hon var både vän med mig och med min sambo. Jag förstod henne och jag förstår henne nu men för det mesta kändes det hårt. Hårt att inte kunna få det stöd som jag behövde från den vän som stod mig närmst just då och jag kände mig som en stor börda som bara älte och älte mina problem till allt och alla. Men jag hade så mycket inom mig som bara behövde komma ut, komma ut någonstans och inte bara finnas där i mig själv och i mitt innersta.
Vi fortsatte hålla kontakt jag och min fd sambo men inte så mycket. Mest var det för att vi hade två katter ihop och han hade den ena av dem i sin lägenhet då det uppstod problem med avvikande beteende från henne när hon flyttade härifrån. Det blev pajkastning men jag försökte sansa mig så gott det gick och satte till sist på den där masken som jag är så bra på att sätta på "jag är oberörd-masken". Det gick till och med så bra att jag själv till sist trodde att jag var över honom. Är det något jag är bra på så är det att förneka, att stänga av och låtsas för mig själv att allt är frid och fröjd. Men innerst inne mådde jag fortfarande fruktansvärt dåligt.
Jag började äntligen på mitt nya jobb. Från dag ett trivdes jag. Det var ett omväxlande arbete där jag var runt på alla avdelningar och på så sätt fick lära känna verksamheten. Än idag ångrar jag inte detta beslut. Att byta jobb är det bästa jag gjort för mig själv. Jag började om på nytt med en vilja om att det här skulle bli bra och att jag skulle bryta gamla mönster som jag haft på mitt gamla jobb och verkligen visa mina framfötter och inte ursäkta mig för mig själv. Under tiden som jag mått dåligt så har mitt jobb varit mitt andrum. Mitt jobb har varit det som fungerat i mitt liv och en plats där jag kunnat vara jag, där jag inte mått dåligt och där jag fullkomligt kunnat stänga av alla jobbiga saker som pågått i mitt privatliv. Jag lärde mig att särskilja på det privata och jobbet och det fungerade otroligt nog jättebra.
I samma veva hade jag fått en tid hos en läkare på allm. psyk som jag skrev i föregående inlägg ( 7 ) i samma kategori). Som jag skrev så hade jag inte fått någon remiss för terapi. De hade i brevet uttryckt att jag skulle kontakta kuratorn på min vårdcentral och som jag tidigare skrivit så hade jag redan försökt den vägen men den kontakten hade fungerat helt katastrofalt. Men läkartid hade jag fått för fortsatt medicinering då jag fått utskrivet lugnande och antidepressiva på psykakut.
Jag fick träffa en kvinnlig läkare. Hon var fantastiskt och återigen fick jag chans att berätta min historia om varför jag sökt mig till psyk-akut. Jag berättade att jag hade känt mig helt förtvivlad när jag öppnat brevet med beskedet om remiss, att de ville jag skulle vända mig till min kurator och jag förklarade varför inte detta gick och jag berättade så öppet och ärligt jag kunde om allt som jag varit med om.
Jag blev helt varm i hela själen när jag förstod att hon tog mig på allvar och sa att det fanns en grupp som just arbetade med den problematik som jag hade. Samtalsterapi i grupp för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och incest. Hon sa att hon skulle kontakta kvinnan som höll i dessa grupper så att jag kunde få ett enskilt samtal och så blev det.
Ganska snart fick jag träffa denna fantastiska kvinna och hon sa att hon skulle sätta upp mig i en grupp som eventuellt skulle starta till hösten. Detta var i april-09, gruppen skulle starta någon gång i sep-09. I det skick som jag var i skulle jag behöva terapi direkt men jag var glad att jag överhuvudtaget hade fått ett erbjudande om hjälp efter alla dessa turer som det varit kring detta.
Äntligen skulle jag få den hjälp som jag förtjänade men innan dess väntade ännu en kaotisk vår och sommar. En massa festande och en massa strul och kaos där jag försökte döva alla mina känslor med alkohol vilket var lika med katastrof...
forts från 7. Ett nytt jobb, en härlig resa, och ett jobbigt besked.
_________________________________________________
Jag var djupt olycklig, full av sorg. Det kändes som att hela jag skulle ätas upp inifrån av alla känslostormar som fanns i min kropp. Mitt liv, mitt hopp om att kunna rätta till allt med min fd sambo blåstes omkull. Jag kände mig sviken men vem var jag att ha rätt till det, så som jag svikit honom under den kaotiska sommaren och de följder som det inneburit månaderna efter. Tankar om hur han kunde gå vidare så snabbt och in i en ny relation plågade mig. Innan allt hände så hade vi spenderat och levt ihop i flera år tillsammans och haft en helt underbar relation. Jag hade varit helt säker på att det här var den man som jag skulle leva med resten av mitt liv och att han då gick vidare så snabbt krossade mig.
Han menade på att han redan börjat bearbeta vårt förhållande redan sommaren då jag var inne i mitt största kaos, det var då han kände att han nog skulle förbereda sig på att han kanske skulle vara tvungen att lämna mig. Och jag förstår honom idag men då när jag var så uppslukad i mig själv och alla mina problem så hade jag svårt att se det från någon annans sida. Och den vän som jag umgicks mest med kunde jag knappt vända mig till med mina tankar och känslor. Hon ville inte blanda sig eller medla som hon kallade det, för hon var både vän med mig och med min sambo. Jag förstod henne och jag förstår henne nu men för det mesta kändes det hårt. Hårt att inte kunna få det stöd som jag behövde från den vän som stod mig närmst just då och jag kände mig som en stor börda som bara älte och älte mina problem till allt och alla. Men jag hade så mycket inom mig som bara behövde komma ut, komma ut någonstans och inte bara finnas där i mig själv och i mitt innersta.
Vi fortsatte hålla kontakt jag och min fd sambo men inte så mycket. Mest var det för att vi hade två katter ihop och han hade den ena av dem i sin lägenhet då det uppstod problem med avvikande beteende från henne när hon flyttade härifrån. Det blev pajkastning men jag försökte sansa mig så gott det gick och satte till sist på den där masken som jag är så bra på att sätta på "jag är oberörd-masken". Det gick till och med så bra att jag själv till sist trodde att jag var över honom. Är det något jag är bra på så är det att förneka, att stänga av och låtsas för mig själv att allt är frid och fröjd. Men innerst inne mådde jag fortfarande fruktansvärt dåligt.
Jag började äntligen på mitt nya jobb. Från dag ett trivdes jag. Det var ett omväxlande arbete där jag var runt på alla avdelningar och på så sätt fick lära känna verksamheten. Än idag ångrar jag inte detta beslut. Att byta jobb är det bästa jag gjort för mig själv. Jag började om på nytt med en vilja om att det här skulle bli bra och att jag skulle bryta gamla mönster som jag haft på mitt gamla jobb och verkligen visa mina framfötter och inte ursäkta mig för mig själv. Under tiden som jag mått dåligt så har mitt jobb varit mitt andrum. Mitt jobb har varit det som fungerat i mitt liv och en plats där jag kunnat vara jag, där jag inte mått dåligt och där jag fullkomligt kunnat stänga av alla jobbiga saker som pågått i mitt privatliv. Jag lärde mig att särskilja på det privata och jobbet och det fungerade otroligt nog jättebra.
I samma veva hade jag fått en tid hos en läkare på allm. psyk som jag skrev i föregående inlägg ( 7 ) i samma kategori). Som jag skrev så hade jag inte fått någon remiss för terapi. De hade i brevet uttryckt att jag skulle kontakta kuratorn på min vårdcentral och som jag tidigare skrivit så hade jag redan försökt den vägen men den kontakten hade fungerat helt katastrofalt. Men läkartid hade jag fått för fortsatt medicinering då jag fått utskrivet lugnande och antidepressiva på psykakut.
Jag fick träffa en kvinnlig läkare. Hon var fantastiskt och återigen fick jag chans att berätta min historia om varför jag sökt mig till psyk-akut. Jag berättade att jag hade känt mig helt förtvivlad när jag öppnat brevet med beskedet om remiss, att de ville jag skulle vända mig till min kurator och jag förklarade varför inte detta gick och jag berättade så öppet och ärligt jag kunde om allt som jag varit med om.
Jag blev helt varm i hela själen när jag förstod att hon tog mig på allvar och sa att det fanns en grupp som just arbetade med den problematik som jag hade. Samtalsterapi i grupp för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och incest. Hon sa att hon skulle kontakta kvinnan som höll i dessa grupper så att jag kunde få ett enskilt samtal och så blev det.
Ganska snart fick jag träffa denna fantastiska kvinna och hon sa att hon skulle sätta upp mig i en grupp som eventuellt skulle starta till hösten. Detta var i april-09, gruppen skulle starta någon gång i sep-09. I det skick som jag var i skulle jag behöva terapi direkt men jag var glad att jag överhuvudtaget hade fått ett erbjudande om hjälp efter alla dessa turer som det varit kring detta.
Äntligen skulle jag få den hjälp som jag förtjänade men innan dess väntade ännu en kaotisk vår och sommar. En massa festande och en massa strul och kaos där jag försökte döva alla mina känslor med alkohol vilket var lika med katastrof...
Band Of Horses - The Funeral
Delar med mig av ännu en av mina favoritlåtar till alla läsare och mina nyfunna vänner som lämnar avtryck i denna blogg. Ni ger mig styrka!
söndag 30 maj 2010
Sårbar
Jag är rädd...
Rädd för mina känslor.
Rädd för det jag känner.
Rädd för att det jag känner inte ska vara besvarat.
Det är inte många gånger i livet som jag varit riktigt kär.
Jag har lätt för att bli förälskad
men riktigt kär det blir jag väldigt sällan
och nu är jag jättekär.
Vet att jag förra veckan skrev att jag inte visste vad jag kände
att jag kände mig kall,men det är jag i ett nötskal,
så fort det börjar kännas för mycket, sätter jag upp en mur.
Ingen ska såra mig, ingen ska tränga sig under min yta.
Men den muren har rämnat.
Han är jättefin mot mig,
säger underbara saker och behandlar mig så bra.
Han säger att han känner lika mycket som jag
och jag borde inte ha några tveksamheter
som helst på vad han känner,
för han har inte visat något som borde göra att jag känner oro.
Men ändå gnager min känsla i mig, tänk om jag inte duger...
Borde jag inte kommit längre än så?
Måste ta och skärpa till mig.
Rädd för mina känslor.
Rädd för det jag känner.
Rädd för att det jag känner inte ska vara besvarat.
Det är inte många gånger i livet som jag varit riktigt kär.
Jag har lätt för att bli förälskad
men riktigt kär det blir jag väldigt sällan
och nu är jag jättekär.
Vet att jag förra veckan skrev att jag inte visste vad jag kände
att jag kände mig kall,men det är jag i ett nötskal,
så fort det börjar kännas för mycket, sätter jag upp en mur.
Ingen ska såra mig, ingen ska tränga sig under min yta.
Men den muren har rämnat.
Han är jättefin mot mig,
säger underbara saker och behandlar mig så bra.
Han säger att han känner lika mycket som jag
och jag borde inte ha några tveksamheter
som helst på vad han känner,
för han har inte visat något som borde göra att jag känner oro.
Men ändå gnager min känsla i mig, tänk om jag inte duger...
Borde jag inte kommit längre än så?
Måste ta och skärpa till mig.
lördag 29 maj 2010
Outhärdlig smärta
Sen igår har jag lidit av outhärdlig smärta, en av de värsta jag varit med om. Var och satte in en spiral igår och jag har inte använt preventivmedel på 5 år på grund av skräcken jag har för att lägga mig i en gynekologstol.
Jag var där före jul för att jag ville ha p-piller men det visade sig att jag inte kan äta det på grund av min medicinering mot epilepsi. Kan inte ta något hormonellt för det slår ut min medicin. Läkaren föreslog att jag kunde sätta in en kopparspiral, hon sa att de inte vanligtvis gjorde det när man inte fött barn men det var det alternativet som skulle passa mig bäst på grund av min ep-diagnos och att jag skulle få mediciner som jag skulle ta innan ingreppet som skulle lindra smärtan. Så fick jag broschyrer och vi bestämde att jag skulle boka en ny tid. Jag blev livrädd och gick därifrån utan att boka tid.
Men så nu när jag träffat min nya kärlek så har jag tänkt över. Jag är inte beredd på att bli gravid i ett så nytt förhållande. Så jag bokade en tid, fick de förberedande medicinerna och igår var det dags. Var helt spänd av oro hela morgonen. Som sagt jag har redan gynekolog skräck och nu skulle jag behöva utstå detta ingrepp.
Det gjorde mer ont än jag anat. Jag trodde att jag skulle gå av på mitten. Efter ingreppet fick jag ligga kvar i några minuter för att jag var så medtagen. Sen sa hon innan jag gick att det skulle göra ont ett litet tag, kännas som mensvärk men att det brukade gå över efter en stund.
Nu har det gått mer än ett dygn och det har inte gått över. När jag satte mig på bussen började den värsta värken jag varit med om. Molande brännande ilsken smärta i hela ryggen, magen, underlivet och långt ner i benen och blödning. Tänkte vad fan gör jag på denna buss, jag får nog åka hem igen. Var helt vit i huvudet när jag kom fram och höll på att spy av smärtan utanför bussen och en kollega frågade vad stod på. Fick värktabletter och smärtan gick ner lite. Så höll jag på hela dagen. Fattar inte hur jag orkade. I morse vaknade jag med värre smärta än igår och böla som en unge. Nu har jag knaprat värktabletter hela dagen stora doser, efter någon timme slutar de värka. Är det någon som har erfarenhet av spiral? Ska det verkligen kännas så här, ska det verkligen göra så här ont. Jag förstår att man får mer ont när man sätter in en spiral och inte varit gravid. Men hon sa det skulle gå över efter en stund. Hur lång är en stund? Är denna värken normal? Det känns iallfall inte normalt att man ska ha så här ont.
Jag var där före jul för att jag ville ha p-piller men det visade sig att jag inte kan äta det på grund av min medicinering mot epilepsi. Kan inte ta något hormonellt för det slår ut min medicin. Läkaren föreslog att jag kunde sätta in en kopparspiral, hon sa att de inte vanligtvis gjorde det när man inte fött barn men det var det alternativet som skulle passa mig bäst på grund av min ep-diagnos och att jag skulle få mediciner som jag skulle ta innan ingreppet som skulle lindra smärtan. Så fick jag broschyrer och vi bestämde att jag skulle boka en ny tid. Jag blev livrädd och gick därifrån utan att boka tid.
Men så nu när jag träffat min nya kärlek så har jag tänkt över. Jag är inte beredd på att bli gravid i ett så nytt förhållande. Så jag bokade en tid, fick de förberedande medicinerna och igår var det dags. Var helt spänd av oro hela morgonen. Som sagt jag har redan gynekolog skräck och nu skulle jag behöva utstå detta ingrepp.
Det gjorde mer ont än jag anat. Jag trodde att jag skulle gå av på mitten. Efter ingreppet fick jag ligga kvar i några minuter för att jag var så medtagen. Sen sa hon innan jag gick att det skulle göra ont ett litet tag, kännas som mensvärk men att det brukade gå över efter en stund.
Nu har det gått mer än ett dygn och det har inte gått över. När jag satte mig på bussen började den värsta värken jag varit med om. Molande brännande ilsken smärta i hela ryggen, magen, underlivet och långt ner i benen och blödning. Tänkte vad fan gör jag på denna buss, jag får nog åka hem igen. Var helt vit i huvudet när jag kom fram och höll på att spy av smärtan utanför bussen och en kollega frågade vad stod på. Fick värktabletter och smärtan gick ner lite. Så höll jag på hela dagen. Fattar inte hur jag orkade. I morse vaknade jag med värre smärta än igår och böla som en unge. Nu har jag knaprat värktabletter hela dagen stora doser, efter någon timme slutar de värka. Är det någon som har erfarenhet av spiral? Ska det verkligen kännas så här, ska det verkligen göra så här ont. Jag förstår att man får mer ont när man sätter in en spiral och inte varit gravid. Men hon sa det skulle gå över efter en stund. Hur lång är en stund? Är denna värken normal? Det känns iallfall inte normalt att man ska ha så här ont.
onsdag 26 maj 2010
Saker som får mig att må bra... YOGA
Saker som får mig att må bra.
Tänkte att jag skulle ha en kategori som heter så. Det senaste två åren har så mycket i mitt liv varit fokuserat på alla tråkigheter som kommit upp till ytan på grund av överfallet-våldtäkten som jag var med om för två somrar sen. Jag har, som ni alla läsare säkert förstått, mått piss och jag gör det fortfarande ibland men det svarta är inte lika mycket i fokus. Jag mår bättre nu, tack vare att jag slutat stänga inne allt jag varit med om. Att jag vågat öppna mig efter alla dessa år och dela med mig av det som jag brottats med i mina egna tankar, som jag skämts för och känt sådan stor skam och skuld för. På grund av terapin, på grund av denna bloggen och på grund av att jag haft vänner som stöttat mig och särskilt stödet från en fin vän, G (kommer aldrig glömma), som fanns där för mig i alla lägen under dessa två år.
Listan kan göras lång men jag stannar där just nu och nu ska jag berätta mer om en av de saker som får mig att må så himla bra och som hjälpt mig mycket under kaoset som varit.
Jag var ett riktigt träningsfreak innan jag började må som sämst och tränade nästan 5 dagar i veckan. När jag klappade ihop orkade jag inte mer och slutade träna helt fast jag egentligen visste att träning var en av medicinerna som kunde hjälpa mig att må bättre. Men när man mår psykiskt dåligt så är det svårt och kämpigt att ens kunna ta sig ur sängen så det var där jag fick lägga all min kraft.
För några år sen när jag led av stora sömnproblem så provade jag att gå på ett yogapass. Jag hade massa fördomar om denna träningsform. Att det skulle vara flumeri och att man typ bara satt o mediterade och att det inte skulle vara effektiv träning. Men mina fördomar krossades helt efter detta pass, tack och lov. Denna träning skulle visa sig hjälpa mig att stressa ner och även att lätta på mina sömnproblem och det visade sig även att yoga även är en effektiv träningsform även fysiskt och inte bara mentalt som jag trodde.
Så efter ett tag när jag åter fick lite styrka tillbaka så började jag på detta igen och det är verkligen något av det bästa jag gjort. Jag har till och med nördat till det och köpt en egen yoga-matta, samt en massa yoga-dvd skivor så jag kan träna hemma om jag inte orkar ta mig till passen.
Igår var jag på ännu ett pass. Ledaren är så fantastiskt bra. Inget pass är det andra likt, det är alltid nya utmaningar och förändringar som gör att det känns omväxlande. Igår fick vi prova partner-yoga eller acro-yoga som det också kallas och idag har jag träningvärk så det står härliga till.
Så ett av mina tips på saker som fått mig att må bättre när det varit som kämpigast och som jag vill rekommendera till andra är just att träna yoga. Det är fysiskt ansträngande men inte på samma sätt som ett styrketräningspass eller som ett konditionspass såklart. Förutom balans, styrka mm så tränar du även fokus, koncentration och andning och lär dig gå ner i varv och koppla bort dina tankar på allt annat som rör sig i ditt huvud. Det funkar iallafall på mig, så har du inte provat. Prova! Det är inte så avancerat som det ser ut och det finns nybörjar kurser med lättare övningar och man kan göra övningarna efter de förutsättningar där ens kropp är. Så bilderna här är såklart utförda av folk som tränat yoga ett bra tag
Tänkte att jag skulle ha en kategori som heter så. Det senaste två åren har så mycket i mitt liv varit fokuserat på alla tråkigheter som kommit upp till ytan på grund av överfallet-våldtäkten som jag var med om för två somrar sen. Jag har, som ni alla läsare säkert förstått, mått piss och jag gör det fortfarande ibland men det svarta är inte lika mycket i fokus. Jag mår bättre nu, tack vare att jag slutat stänga inne allt jag varit med om. Att jag vågat öppna mig efter alla dessa år och dela med mig av det som jag brottats med i mina egna tankar, som jag skämts för och känt sådan stor skam och skuld för. På grund av terapin, på grund av denna bloggen och på grund av att jag haft vänner som stöttat mig och särskilt stödet från en fin vän, G (kommer aldrig glömma), som fanns där för mig i alla lägen under dessa två år.
Saker som får mig att må bra:
Mina vänner Träning-framförallt yoga Min älskade katt
Mitt jobb
Promenader i vackra parker
Ensamtid med mig själv Myshäng med bästa grannen
Mitt jobb
Promenader i vackra parker
Ensamtid med mig själv Myshäng med bästa grannen
Shopping Fika på stan Musik Tekvällar
Världens bästa och finaste vänner J & S
Masssage Parkhäng Konst Kaffe Biblioteket
Måleri- älskar att måla Böcker Skriva på denna blogg
Listan kan göras lång men jag stannar där just nu och nu ska jag berätta mer om en av de saker som får mig att må så himla bra och som hjälpt mig mycket under kaoset som varit.
YOGA
Jag var ett riktigt träningsfreak innan jag började må som sämst och tränade nästan 5 dagar i veckan. När jag klappade ihop orkade jag inte mer och slutade träna helt fast jag egentligen visste att träning var en av medicinerna som kunde hjälpa mig att må bättre. Men när man mår psykiskt dåligt så är det svårt och kämpigt att ens kunna ta sig ur sängen så det var där jag fick lägga all min kraft.
För några år sen när jag led av stora sömnproblem så provade jag att gå på ett yogapass. Jag hade massa fördomar om denna träningsform. Att det skulle vara flumeri och att man typ bara satt o mediterade och att det inte skulle vara effektiv träning. Men mina fördomar krossades helt efter detta pass, tack och lov. Denna träning skulle visa sig hjälpa mig att stressa ner och även att lätta på mina sömnproblem och det visade sig även att yoga även är en effektiv träningsform även fysiskt och inte bara mentalt som jag trodde. 
Igår var jag på ännu ett pass. Ledaren är så fantastiskt bra. Inget pass är det andra likt, det är alltid nya utmaningar och förändringar som gör att det känns omväxlande. Igår fick vi prova partner-yoga eller acro-yoga som det också kallas och idag har jag träningvärk så det står härliga till.
Så ett av mina tips på saker som fått mig att må bättre när det varit som kämpigast och som jag vill rekommendera till andra är just att träna yoga. Det är fysiskt ansträngande men inte på samma sätt som ett styrketräningspass eller som ett konditionspass såklart. Förutom balans, styrka mm så tränar du även fokus, koncentration och andning och lär dig gå ner i varv och koppla bort dina tankar på allt annat som rör sig i ditt huvud. Det funkar iallafall på mig, så har du inte provat. Prova! Det är inte så avancerat som det ser ut och det finns nybörjar kurser med lättare övningar och man kan göra övningarna efter de förutsättningar där ens kropp är. Så bilderna här är såklart utförda av folk som tränat yoga ett bra tag
tisdag 25 maj 2010
Tack vare dig,,,
"Det är redan mycket med dig att ta in som det är..."
Hatar dig för att du gjort detta mot mig...det påverkar mig än idag och det har du inte den blekaste susning om åtminstone är det inget det talas högt om.
Tack vare dig så har mitt liv varit upp och ner
Tack vare dig har jag känt mig värdelös och mindervärdig
i hela mitt liv...
Tack vare dig så har jag känt mig konstig och annorlunda
och onormal
Tack vare dig så har jag varit den tysta blyga som inte haft någon
som helst tilltro till mig själv
Tack vare dig har jag känt mig smutsig, skamfull och äcklig
Tack vare dig så har jag inte värdesatt mig själv och levt i rädsla
för andras förakt och för mitt eget
Tack vare dig har mitt liv varit en ständig ångest
Tack vare dig har jag vaknat i panikångest fler nätter än jag kan räkna
och haft nätter då jag plågats för att jag inte kan sova.
Tack vare dig har jag velat släcka mitt liv gång på gång.
Tack vare dig har mitt liv varit full av begränsningar som jag satt för mig själv
för att jag inte haft tilliten till min egen förmåga.
Tack vare dig lever jag fortfarande med en känsla av att vara konstig
och med en rädsla för att bli dömd utifrån min bakgrund
Men du, du har inte krossat mig, jag har trots detta blivit stark
och äntligen börjat jag finna mig själv och stå upp för mig själv
och det är inte tack vare dig utan det är tack vare mig själv, min
egen styrka och vilja att få ett bra liv där ingen trampar på mig igen!
Hatar dig för att du gjort detta mot mig...det påverkar mig än idag och det har du inte den blekaste susning om åtminstone är det inget det talas högt om.
Tack vare dig så har mitt liv varit upp och ner
Tack vare dig har jag känt mig värdelös och mindervärdig
i hela mitt liv...
Tack vare dig så har jag känt mig konstig och annorlunda
och onormal
Tack vare dig så har jag varit den tysta blyga som inte haft någon
som helst tilltro till mig själv
Tack vare dig har jag känt mig smutsig, skamfull och äcklig
Tack vare dig så har jag inte värdesatt mig själv och levt i rädsla
för andras förakt och för mitt eget
Tack vare dig har mitt liv varit en ständig ångest
Tack vare dig har jag vaknat i panikångest fler nätter än jag kan räkna
och haft nätter då jag plågats för att jag inte kan sova.
Tack vare dig har jag velat släcka mitt liv gång på gång.
Tack vare dig har mitt liv varit full av begränsningar som jag satt för mig själv
för att jag inte haft tilliten till min egen förmåga.
Tack vare dig lever jag fortfarande med en känsla av att vara konstig
och med en rädsla för att bli dömd utifrån min bakgrund
Men du, du har inte krossat mig, jag har trots detta blivit stark
och äntligen börjat jag finna mig själv och stå upp för mig själv
och det är inte tack vare dig utan det är tack vare mig själv, min
egen styrka och vilja att få ett bra liv där ingen trampar på mig igen!
måndag 24 maj 2010
||.: Sia - Breathe Me Lyrics :.||
Älskar denna låten. Underbart vacker och talande text som jag lyssnade på om och om igen när jag hade det som svårast i höstas!
söndag 23 maj 2010
Kvar i nåt jag lämnat
Mitt liv just nu känns mycket. Många blandade känslor. Känslor av saknad, känslor som jag inte kan sätta på plats. Känslor av att tycka om någon, känslor av att helt plötsligt känna mig tom och känslokall och avstängd och därefter åter igen känslor av att inte kunna vara utan. Känner mig förvirrad och vet inte vilken fot jag ska stå på eller vilken väg jag ska välja.
Det var lättare att vara själv. Då slapp jag känna och hade bara mig själv och tänka på och jag slapp ta ansvar för någon annans känslor. Jag visste att det inte skulle bli lätt. Jag förstår mig inte på mig själv. Sen den dagen då min fd lämnade mig har jag inte tillåtit någon komma in på mitt liv på det sättet, inte för en lång tid iallafall. Jag har kunnat känna saker till en början och sen har det bara stängts av och jag har känt mig avtrubbad.
Med min nya har jag känt så otroligt starka känslor så snabbt men sakta sakta förra veckan kom känslan av tomhet smygandes. Varför ska det behöva vara så , ska det behöva vara så, är det så här det ska vara för mig?
Nu känner jag igen för min nya, helgen har varit fin om än märkt av mina tomhetskänslor. Jag har märkt att han känt på sig att det varit något med mig han har till o med frågat men jag har försökt avdramatisera det hela. Försöker tänka att jag inte ska göra något förhastat. Jag är ju värd att känna dessa känslor, jag är värd att någon älskar mig och ger mig kärlek och jag måste börja våga ta det till mig igen och jag måste släppa det gamla och gå vidare och inte vara kvar i något som jag egentligen borde ha lämnat för längesen.
Det var lättare att vara själv. Då slapp jag känna och hade bara mig själv och tänka på och jag slapp ta ansvar för någon annans känslor. Jag visste att det inte skulle bli lätt. Jag förstår mig inte på mig själv. Sen den dagen då min fd lämnade mig har jag inte tillåtit någon komma in på mitt liv på det sättet, inte för en lång tid iallafall. Jag har kunnat känna saker till en början och sen har det bara stängts av och jag har känt mig avtrubbad.
Med min nya har jag känt så otroligt starka känslor så snabbt men sakta sakta förra veckan kom känslan av tomhet smygandes. Varför ska det behöva vara så , ska det behöva vara så, är det så här det ska vara för mig?
Nu känner jag igen för min nya, helgen har varit fin om än märkt av mina tomhetskänslor. Jag har märkt att han känt på sig att det varit något med mig han har till o med frågat men jag har försökt avdramatisera det hela. Försöker tänka att jag inte ska göra något förhastat. Jag är ju värd att känna dessa känslor, jag är värd att någon älskar mig och ger mig kärlek och jag måste börja våga ta det till mig igen och jag måste släppa det gamla och gå vidare och inte vara kvar i något som jag egentligen borde ha lämnat för längesen.
måndag 17 maj 2010
Är sorgsen av saknad-ett brev till en betydelsefull vän
Kärlek är inte alltid en lätt sak. Den medför vissa besvikelser hos vissa personer och det medförde besvikelse hos dig. Jag saknar dig oerhört mycket. Vår vänskap betydde så fruktansvärt mycket och hur sårad jag än känner mig och hur lite jag faktiskt förtjänade att bli sviken av dig så kan du inte ta detta ifrån mig. Det gör ont i mitt hjärta att jag mist dig. Det gör ont i mitt hjärta att du behandla mig som skit och stängde av dig från mitt liv men jag skiter i det. Jag vet att du innerst inne inte ville göra mig illa. Jag har gråtit över det som hänt, jag har känt sån stor ilska och jag har känt mig så orättvist behandlad men ändå kan inget ta ifrån det jag känner mest. En stor tomhet och saknad och en önskan och ett hopp om att jag kommer att få tillbaka dig som min vän igen.
Du tog in mig i ditt liv när jag hade det som svårast, du fanns där och var mitt stora stöd. Jag anförtrodde allt för dig och ingen ingen vet så mycket om mitt liv som du. Du hjälpte mig att komma upp och att må bättre och det är jag djupt tacksam för.
Nu har du har stängt av precis alla vägar. Blockat mig här och där och mitt enda brott var att jag blev kär i en annan. Men du visste hela tiden, jag hade varit ärlig mot dig hela tiden att jag inte hade de känslorna för dig. Jag känner mig som en skurk för något som jag inte kan rå över och som om jag gjort fel. Så fort jag tänker på det så får jag ångest. Jag är så rädd, rädd för att du ska vända allt mot mig, att du ska baktala mig, att du ska vända och vrida på det som var vår vänskap och få det till något fult, som att jag skulle ha utnyttjat din vänskap för att må bra. Jag hoppas verkligen inte du ser det så, för så har det aldrig varit för mig. Jag har stöttat dig och du har stöttat mig och jag hoppas verkligen inte att det är jag som fått dig att må dåligt. Visst jag visste att dina känslor för mig inte bara var vänskap. Jag kanske skulle vänt och gått då men jag förklarade för dig istället precis som det var och försökte verkligen vara så ärlig och tydlig som möjligt. Jag ber om ursäkt om du inte tolkade mig rätt, det var faktiskt aldrig med avsikt, kanske var det egoistiskt att hålla kvar vid vår vänskap när jag visste att du kände andra känslor....
Tusen tankar snurrar i min skalle....har svårt att sätta dem på pränt...men om du fortfarande läser här så vill bara att du ska veta att jag saknar dig, att jag fortfarande bryr mig och att jag önskar dig allt gott och att du ska få det bra här i livet!
Kram
Du tog in mig i ditt liv när jag hade det som svårast, du fanns där och var mitt stora stöd. Jag anförtrodde allt för dig och ingen ingen vet så mycket om mitt liv som du. Du hjälpte mig att komma upp och att må bättre och det är jag djupt tacksam för.
Nu har du har stängt av precis alla vägar. Blockat mig här och där och mitt enda brott var att jag blev kär i en annan. Men du visste hela tiden, jag hade varit ärlig mot dig hela tiden att jag inte hade de känslorna för dig. Jag känner mig som en skurk för något som jag inte kan rå över och som om jag gjort fel. Så fort jag tänker på det så får jag ångest. Jag är så rädd, rädd för att du ska vända allt mot mig, att du ska baktala mig, att du ska vända och vrida på det som var vår vänskap och få det till något fult, som att jag skulle ha utnyttjat din vänskap för att må bra. Jag hoppas verkligen inte du ser det så, för så har det aldrig varit för mig. Jag har stöttat dig och du har stöttat mig och jag hoppas verkligen inte att det är jag som fått dig att må dåligt. Visst jag visste att dina känslor för mig inte bara var vänskap. Jag kanske skulle vänt och gått då men jag förklarade för dig istället precis som det var och försökte verkligen vara så ärlig och tydlig som möjligt. Jag ber om ursäkt om du inte tolkade mig rätt, det var faktiskt aldrig med avsikt, kanske var det egoistiskt att hålla kvar vid vår vänskap när jag visste att du kände andra känslor....
Tusen tankar snurrar i min skalle....har svårt att sätta dem på pränt...men om du fortfarande läser här så vill bara att du ska veta att jag saknar dig, att jag fortfarande bryr mig och att jag önskar dig allt gott och att du ska få det bra här i livet!
Kram
söndag 16 maj 2010
familjeträff
Hela denna helgen har varit så bra! Jag har njutit varenda sekund. Det gick till och med bra när jag åkte hem till mina föräldrar igår för att träffa hela min familj. Jag hade väntat mig att jag skulle tycka att det var sjukt jobbigt. Men det gick hur bra som helst. Ingen ångest, inga såna tankar som kom fram, inga äckelkänslor. Det gick till och med bra att föra en konversation med min bror även om vi inte pratade så mycket och jag lyckades att stänga av de tankarna. Jag pratade mest med hans fru. Hon är en fin människa och förtjänar bättre en en lat man som min bror som knappt lyfter ett finger. De grälade helt öppet om detta och hon sa att hon började få nog. Så det som brukar vara drama dvs jag som får utbrott på min bror, det fokuserades på det istället. Blir alltid något drama varje gång vi träffas i familjen, suck ja, det är bara att vänja sig.
Mitt eget liv går bara uppför just nu iallafall och det känns underbart!
Mitt eget liv går bara uppför just nu iallafall och det känns underbart!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)