En bra dag!

Idag har det varit en underbar dag! Älskar mitt jobb och känner mig positiv och glad!
I veckan ska jag måla om i mitt kök och så ska en kompis hjälpa mig att sätta in nytt kakel i köket. Har länge haft tankar på att skaffa mig en ny lägenhet. Tänkte att det skulle vara bra att flytta till något nytt och börja på ett nytt kapitel i livet. Men jag trivs faktiskt ganska bra, min lägenhet är fin och det blev jag varse efter att ha varit på tre lägenhetsvisningar förra helgen.  Det enda jag egentligen saknar är att ha ett hobbyrum där jag kan ha alla mina projekt stående, slippa plocka undan allt  och bara fortsätta när jag känner för det. Helt slut nu, blir en tidig kväll idag och det bästa, jag hittade mina gamla dagböcker när jag röjde så nu ska det läsas och läsas...

Mardrömmar snälla lämna mig ifred

Sen jag började terapin har jag i stort sett drömt mardrömmar varje natt. Jag vaknar av att jag badar i svett. De senaste drömmarna handlar om att jag hamnar på mitt gamla jobb varje gång jag ska ta mig till mitt nya. Jättemärkligt, men jag hade ofta ångest på mitt förra jobb så det har kanske med det att göra. Oftast kommer jag inte ihåg vad jag drömt. De värsta drömmarna är de då man vet att man drömmer men att man inte lyckas ta sig ur drömmen och vakna. Konstigt nog lyckas jag faktiskt somna om nästan direkt för att återigen vakna helt genomsvett. Låter kanske inte så positivt att gå på terapi när man ska behöva ha det så, men det är positivt, alltså terapin och det är väl en del av processen man ska genomlida.

Nu ska jag sova iallafall, i hopp om god sömn. Först vill jag bara tacka alla som läser och för era fina kommentarer. Det värmer och betyder mycket. Kram på er!

Att hantera min sorg

Det gör ont. Sorgen värker i mitt bröst, tårarna bränner. Just nu känner jag en sån otrolig sorg i min kropp. Men jag tror att det är bra. Jag tror man måste sörja för att läka. Det är iallafall bättre än att inte stänga av. Jag går igenom allt som hänt i mina tankar. Fler och fler minnen kommer upp, små fragment som ännu inte kommit på plats. Jag har fått tillbaka ett minne som gör att jag börjar undra om jag inte var yngre när det började men jag vet inte, bitarna har inte kommit på plats än.

Jag undrar ibland varför jag bara inte kan gå vidare och lämna allt detta bakom mig om det är så bra att rota i allt. Men jag kommer alltid fram till att det är bättre att ta allt nu, nu när allt kommit upp till ytan. Livet har varit en berg och dalbana av inre stress och kaos och jag vill inte ha det så längre. Jag önskar så klart att jag kunde tagit tag i detta tidigare i mitt liv. Kanske hade många saker sett annorlunda ut då. Men jag är fortfarande ung och har tron att jag någon gång ska komma i en fas med mig själv där jag fullt ut kan börja acceptera detta och klara av att leva med mina minnen bättre.

I perioder av mitt liv så känns det som jag kommit till det. Men jag har kommit i en svacka. Men något som jag är glad över är att jag inte hanterar den på ett destruktivt sätt. Istället försöker jag lyssna på mig själv, ta hand om mig och ta det lugnt och "bara vara" och inte utsätta mig för stress. För ett år sen skulle jag nog inte hantera det så. Då hade jag hanterat stressen på ett annorlunda sätt. Då övergick ofta stressen till en känsla av rastlöshet och panik, att jag var tvungen att komma ut. Jag klarade inte av att vara med mig själv och mina tankar.

Men jag lever inte i ett svart töcken, det känns inte nattsvart som det så ofta gjorde innan och jag har inte en tanke på att skada mig själv längre. Jag vill leva, jag vill kämpa, jag vill bearbeta och komma i fas med mig själv.

Jag har börjat acceptera att jag är själv och jag börjar faktiskt tycka att det känns skönt. Jag tror inte att jag skulle orka att släppa in någon så nära just nu. Det skulle inte vara rätt varken mot den personen eller mig själv just nu. Jag behöver vara själv för att komma i fas med mig själv. Jag tror att jag skulle känna mig så stressad av att vara i en relation och jag känner ingen panik över att jag är 31 år och inte har någon att dela mitt liv med än. Det får komma när det komma vill, någon gång kommer jag att känna mig redo men just nu är jag inte där.

Hur hanterar jag saker när smärtan blir för stor. Jo, jag stänger inne mig själv i min lägenhet. Jag vet att det kanske inte är det bästa att isolera sig men jag behöver ha det så i perioder. Jag skriver, tittar på dåliga serier och gör det jag älskar mest, målar. Jag älskar att måla. Mina tavlor är inte alltid så uppmuntrande, men jag får utlopp för det jag känner och har inom mig och jag mår så bra när jag målar.

Mamma, det gör så ont...

Mamma, min ilska har varit riktad mot dig under flera år och jag har inte förstått riktigt varför jag kännt mig så arg. Jag är ledsen att jag sårat dig. Men du har även sårat mig! Varför skyddade du inte mig? Varför såg du inte att jag led? Undgick det dig så? Hur kan man inte se att ens barn lider, hur kan man inte se att något är så fel? För fel var det, jag mådde dåligt och så måste även min bror ha gjort. Åtminstone vill jag tro att han inte innerst inne ville göra så där mot mig.

Mamma, jag var så rädd. Jag hade sån ångest. I ditt barns tankar pågick en kamp av skamm och skuld och en djup rädsla för att jag skulle bli bortlämnad och övergiven om sanningen kom fram. Fanns där verkligen inga tecken på att jag mådde dåligt, att något plågade mig? Kan ett barn dölja sanningen så väl och hur lyckas man? I mina vuxna tankar så känns detta ofattbart. Hur kan man inte se att sitt eget barn lider?

Jag har så många frågor jag skulle vilja fråga dig! Jag vet att du älskar mig och jag älskar dig med!
Kan du ha anat, har du misstänkt men att det var för svårt att se vad som pågick mellan dina barn? Jag önskar att du kunde ge mig ett svar!

Varför tog du inte mina ätstörningsproblem på allvar när jag var tonåring, hur kunde du blunda för detta? Din dotter gick ner nästan 13 kg, mina kompisar såg, men inte du och jag var redan smal innan kilona rasade. Visserligen sa du att jag blivit smal och att jag åt för lite. Men du satte dig aldrig ner och försökte prata med mig och ta tag i det.

Varför sa du att jag skulle rycka upp mig när jag kom hem och grät för fem år sedan, när jag sa att jag inte visste ut eller in att jag var helt slut och trött av sömnlöshet och av oro i hela kroppen. Varför kunde du inte acceptera eller se att jag behövde riktig hjälp, varför tog du mig inte på allvar?

Varför kunde vi aldrig prata om saker som var svåra och djupa? Det var så många saker som jag skulle vilja berätta men som jag inte vågade. Det är så många saker som du inte vet har pågått i mitt liv och fortfarande vet du inte vad jag går igenom, det har jag själv valt men egentligen önskar jag inget annat än att jag kunde prata med dig om detta.

Vad har du varit med om och varför har du alltid bärt ett sånt skal runt dig, vad finns där inom dig? Jag vet att din uppväxt inte alltid var så lätt. Jag har förstått det nu när jag är vuxen nu när du äntligen ville se mig och vi väl börjat prata om saker och du slutat förneka att jag mått dåligt i mitt liv.

Mamma, jag vet att du försöker och jag har börjat försöka jag med. Jag känner inte lika stor ilska mot dig nu som för bara några månader sen. Men jag undrar ändå. Varför kunde jag inte känna att du fanns där när jag behövde dig som mest, varför vågade jag inte öppna upp mig för dig och varför har din dotter mått så dåligt i så många? Det måste du väl ändå undra över...Den lilla flickan inom mig skulle inget annat än att vilja krypa upp i din famn, bli tröstad och höra att allt kommer att ordna sig och att allt kommer att bli bra.  Kommer det någonsin att bli det?

To Wish Impossible Things

Det är så mycket jag skulle vilja säga dig.

Det gör så ont att jag inte kan nå dig,

Du finns där i mina tankar nästan och jämt hela tiden.

När jag är vaken, när jag sover och drömmer.

Jag skulle vilja säga hur ledsen jag är för att jag skadade dig,

för allt du behövde genomlida.

Jag skulle vilja säga dig att jag förstår vad du gick igenom och

att jag börjat inse hur mycket du led och vilken smärta jag åstadkom dig.

Du kämpade, fanns där vid min sida. Du försökte hjälpa mig och vara stark

och jag bara stötte dig ifrån mig.

Ingen har visat mig sån kärlek, ingen har visat en sån tro på mig och ändå

kunde jag inte ta emot det.

Känslan av mitt svek kändes för stor,

den gnagde och skuldkänslorna och skammen tärde i min kropp.

Dina ögon lyste av hjälplöshet och trötthet.

Du älskade mig men kunde inte nå mig.

Jag hade stängt av min förmåga att känna och älska mig själv

och så även förmågan att vårda den kärlek jag kände för dig.

Tomhet var den enda känslan jag kunde känna.

Min trötthet var så stor.

Jag famlade bara i mörker och såg ingen utväg,

så jag tog den enkla vägen till sist.

Den sista kvällen så visste jag någonstanns inom mig att du skulle lämna mig.

Jag hade funnit ett sätt att få slut på det hela,

Jag ville det inte innerst inne,

men jag klarade inte av att se dina ledsna, trötta, oroade ögon.

Du orkade till sist inte se hur jag skadade mig själv,

du orkade till sist inte med att bära mig och förlora dig själv samtidigt

Jag vet att du innerst inne inte ville lämna mig, men din självrespekt sa dig

att du inte kunde göra så mot dig själv mer

och att jag inte skulle hjälpa mig själv så längde du fanns där...

Jag är glad att du lyssnade på ditt hjärta.

Du hade tagit ansvar för mina känslor för länge.

Förlåt mig, du var inte värd detta.

Förlåt mig för att jag svek dig.

Förlåt mig älskade du...

Du kommer alltid finnas där i mitt hjärta

och jag kommer alltid att älska dig för det du gjorde för mig.

Jag hoppas att du är lycklig och att du mår bra. Det är du verkligen värd.

Älskar dig!

6. I väntan på besked...

Jag väntade och väntade på besked, under tiden försökte jag hålla mig nykter. Kände mig vilsen utan min sambo och ville bara ha honom tillbaka. Men han var benhård. Han ville inte gå tillbaka till det vi hade i slutet och sa "om du tar tag i dina problem på riktigt så kanske det finns en chans senare, men inte nu". Jag började så smått inse vad jag hade ställt till med. Jag hade skjutit bort det i mitt liv som betydde mest för mig, dvs han min stora kärlek. Men det var för sent...jag hade redan förstört all tillit.

Nu tänkte jag att jag verkligen måste bevisa att jag klarar detta och jag ville det. Jag ville inte ha det så som jag hade det längre. Jag var fortfarande i förnekelse. Tyckte inte att jag drack mer än många andra, eller ja jag visste det innerst inne, men jag ville inte erkänna det. Men jag försökte att inte dricka. Det gick bra de veckorna innan beskedet från psyk. Jag lyckades till och med vara nykter på nyår. Jag hade bestämt mig (då åtminstone).

Kände mig ensam, vi hade delat vårt liv i fyra år och hans kompisar hade blivit mina kompisar. Jag kände mig utanför. Helt plötsligt kunde vi inte vara på samma ställe längre. När han skulle ut så kunde jag inte följa med på samma ställe som han var och det var rent ut sagt en pina eftersom de jag mest umgåtts med under tiden vi var tillsammans var hans vänner och ja nu mina med. De visste inte heller hur de skulle förhålla sig så det blev att jag satt ensam när jag visste att han skulle ut med våra gemensamma kompisar. Sen kände jag mig vilsen när jag väl var ute men inte kunde dricka. Vem var jag när jag inte drack? Jo, jag blev den där tysta musen igen som inte kunde få ett ett knäpp ur munnen. Tyst, konstig, tyst, konstig! Kände mig helt hopplös och oroade mig för allt jag berättat under sommaren om det jag varit med om...vad tänkte de om mig? Varför är hon så tyst och jag kände det som att folk blev obekväma när de hamnade själv med mig och då blev jag ännu mer obekväm. Tusen tankar flög genom huvudet och satte murar i mig själv. Jag flydde hem till mina barndomskompisar och vi beställde en resa och det var det jag levde på ett tag, att jag skulle få resa iväg och att jag hade det att se framemot.

Det var inte så att vi var ovänner jag och mitt ex, vi pratade fortfarande men det slutade ofta med pajkastning om det som hänt, eller i tårar och tomhet. Har han bestämt sig för något så är det så. Benhård, så har han alltid varit, en som säger sanningen även om den svider. Då, ibland kunde jag tycka att han var orättvis. Men nu när jag fått distans och fått tid att läka så kan jag se det hela ur ett annat perspektiv och jag är faktiskt tacksam. För han hade rätt, hur konstigt det än låter, så hjälpte han mig den dagen han lämnade mig. Hade han inte gjort det så hade jag nog inte tagit tag i mig själv.

Ungefär tre veckor efter att jag varit på psykakuten damp det ner ett brev fram allmänspykiatriska kliniken. De hade tagit emot min remiss och det stod att jag hade fått tid hos en läkare vad det gällde fortsatt medicinbehandling men vad det gällde övergreppsproblematiken och stödsamtal så bad de mig kontakta kuratorn på min vårdcentral. Jag läste det flera gånger för jag trodde inte att det kunde vara sant. Stod där verkligen så, att jag skulle kontakta kuratorn? Det var ju just det jag gjort och där hade jag inte fått någon hjälp och det hade jag varit så tydlig med på psykakuten. Jag kände mig helt förtvivlad och tom och hopplöshetskänslorna började komma tillbaka. Samtidigt försökte jag trösta mig med att jag åtminstone hade fått en tid hos en läkare.  Kanske kunde jag förklara mig bättre där och få henne att förstå att jag redan försökt den vägen och att jag verkligen behövde en annan sorts hjälp.  Aldrig att jag tänkte gå tillbaka till den där kuratorn. ALDRIG!!.......

En vit lögn- en nödvändighet ibland även om det tar emot...

Funderade och funderade och efter stöd från en fantastik och underbar vän så beslöt jag mig för att jag inte skulle åka på den där påskmiddagen. Just nu tror jag inte att jag hade klarat det. "Du kan fira påsk med mig istället" sa han. Underbara vän, du betyder så mycket för mig! Jag hoppas du vet det!

Påsken i sig är inte viktig för mig. Högtider över huvudtaget är lika med så mycket ångest och jag har ofta funderat över varför jag känner så, men jag vet ju nu varför, eller jag har ju vetat, men det har blivit ännu mer tydligt sen jag började på terapin. Skulle jag åkt dit nu, när jag känner som jag gör så skulle det kanske sluta med att jag fick ett vredesutbrott där allt bara kom fram och det är jag inte beredd på. Jag måste ta hand om mig själv och försöka bearbeta alla mina känslor i lugn och ro.
Så jag skrev ett sms att jag skulle ha påskmiddag med mina kompisar och att vi redan hade bestämt det och att det var svårt att ändra på det nu, men tackade för inbjudan.
Visst jag har lite dåligt samvete och det känns dubbelt i och med att jag gärna velat träffa mina andra familjemedlemmar  men så är det. Jag måste tänka på mig själv i första hand för en gångs skull och jag är glad och stolt att jag än en gång lyckades lyssna på mig själv och göra det som känns rätt för mig!